I början av 70-talet var frilevande vildsvin något som bara fanns i Asterix eller Barna Hedenhös. Ilskna svartbruna bestar med långa betar och borstig man. Utdöda. Djurparksdjur.

I december 2001 läser jag en notis i lokaltidningen om fem påkörda vildsvin i Roslagen. Bara sådär. Ett trafikproblem bland andra.

Vildsvin börjar sakta men säkert bli vardag. Kanske finns det 10000 i skogar från Skåne till Norduppland, kanske många fler. Om tjugo år kan de vara 40000-50000 enligt Naturvårdsverkets beräkningar. Men är det verkligen samma vilddjur som fick pappa Hedenhös att barrikadera stenåldersgrottan?

En som vet mer än de flesta om arten är Jonas Welander, forskare vid SLU i Uppsala. Vi följer honom till Sveriges svinparadis, vid Sörmlandskusten norr om Trosa.

Från skogsbrynet ned mot vassviken löper ett lerigt spår. Vid diket mellan åker och hage syns avtrycken tydligt: trubbiga klövmärken med spretande lättklövar baktill. På taggtråden vajar några svarta, styva borst i vinden.

– Här finns fler vildsvin än någon annanstans i Sverige, berättar Jonas, som forskat på det nygamla djuret sedan 1993.

Vi befinner oss vid Näset, nära Tullgarns slott. Några kilometer härifrån ligger Åda gård och vilthägnet där de första åtta djuren tog språnget mot friheten 1976. Då hade vildsvin varit utdöda i svensk natur sedan 1600-talet, med ett par kortvariga undantag.

Men sen har det gått undan. Vildsvin förökar sig fortare än något annat klövdjur. Dessutom har de fått god hjälp på traven av nya rymningar från hägn. Eller utsläpp, om man ska tro elaka tungor.

Det är ingen hemlighet att jägare gärna ser fler vildsvin i markerna – eller att bönder inte gör det. Under 70- och 80-talet rasade debatten. 1981 beslutade riksdagen om utrotning överallt utom på Tullgarn och Mörkö, där vildsvinen skulle bli forskningsobjekt. Sju år senare gjorde man helt om och bestämde att djuret ska ses som en ursprunglig art och tillåtas leva fritt i den svenska naturen.

På andra sidan diket syns orsaken till trätan: vildsvinsbök. Djuren rör om rejält i de översta marklagren när de söker efter föda och ett mönster av upprivna tuvor breder ut sig i hagen.

– Här har de varit ute efter rötter och daggmask, säger Jonas.

Längre upp i skogsbacken ser det ut som om jordfräsar gått fram. Under lövtäcket ligger så gott som hela jordytan bar.

Det är allt annat än populärt när sommarstugetomter ser ut så här. Eller fotbollsplaner. Men allra argast är bönder med odlingar i anslutning till skogsmark.

En växande vildsvinsstam kommer att kräva fler och smartare anordningar för att skydda grödorna. Inte ens elstängsel är idiotsäkert.

– De gillar inte att få stötar på nosen, men efter ett tag märker de att det känns mindre i skinkan. Då börjar de att backa in i stället, berättar Jonas.

Det finns andra sätt att minska skadorna. Till exempel att jaga annorlunda. Utländska studier som Jonas Welander läst visar att man får problem med skadefrekvensen om man konsekvent skjuter de största djuren, som svenska jägare gör. Flockar som består av få äldre och många yngre går spikrakt ut i åkrarna, tar den lättaste vägen till födan. Äldre djur är skyggare och söker sig inåt skogarna för att böka.

Fast egentligen är problemen rätt hanterbara, tycker han. Ungefär en procent av den odlade jorden drabbas här där vildsvinstätheten är som störst. När markägare kan jaga täcker köttinkomsten förlusterna mer än väl.

Och ur naturvårdssynpunkt är böket faktiskt en riktig fullträff. Jonas Welanders forskning visar att den biologiska mångfalden ökar i bökade ytor. Antalet kärlväxtarter är 30 procent högre än i omgivningen. Störningen frigör resurser för konkurrenssvaga växter: dominanta arter hålls tillbaka samtidigt som jordskikten blandas bättre.

En tendens verkar vara att arter som orkidéer och ormbunkar gynnas. Deras små fröer saknar energireserv och kan ha bättre förutsättningar att gro om de landar där det är uppbökat än om de hamnar på ytan.

Dessutom bär vildsvinen med sig frön och sporer i pälsen, som har stor vidhäftningsförmåga.
– Djuren springer i skytteltrafik mellan olika miljöer och är därför ovanligt effektiva som fröspridare, säger Jonas, som till och med tror att vildsvinen kan bidra till att återställa något av det gamla odlingslandskapets mångfald.

Fram till det sena 1800-talet hölls mycket tamboskap i skogen, särskilt grisar. Jonas Welander tror att växter som krävde mycket störningar flyttade till åker och hagmark sedan betet på utmarken upphört. Där hade de en fristad tills man började använda konstgödsel och bekämpningsmedel i stor skala. Det var då artrikedomen började försvinna.

Vildsvinens påverkan på växtligheten har mätts med hjälp av inhägnade kontrollytor. En finns i skogsbacken där vi står. Innan svinen kommit hit täcktes marken helt av älggräs. När inhägnaden byggdes var 90 procent av jorden bar, genombökad. Nu finns här mängder av mer eller mindre ovanliga arter: förgätmigej, svalört, sårläka, skogsknipprot, gullviva …

Vi rör oss längre in i vildsvinsskogen längs stigar som kantas av skrubbade träd, doftmarkeringar som hjälper djuren att hitta rätt i mörker. Plötsligt står vi mitt i badhuset, en öppen välbökad yta komplett med gyttjejacuzzi anlagd direkt på en undervattenskälla. Runt omkring finns ett antal leriga och avskavda stammar – kliträd. Där grisarna skrubbat sig mot träden är mångfalden av ovanliga arter särskilt stor. Frön och sporer från ett fyrtiotal kärlväxter och tio mossarter fanns i jord som hämtats intill djurens kliträd. I prover tagna några meter därifrån fanns bara ett fåtal.

En del träd far illa av den omilda behandlingen, men totalt sett lider skogsbruket inga förluster enligt Jonas Welander. Ganska få träd skadas och det kompenseras på annat sätt. Djuren är fantastiska på att hitta och ta kål på massförekomster av skadeinsekter. Dessutom ökar bökandet pH-värdet i marken; försurning motverkas och träden växer bättre.

Spåren av vildsvinens närvaro finns överallt, men av djuren själva syns intet. Det är eftermiddag och förmodligen ligger de och trycker runt omkring. I legor, viloplatser, under täta granar eller kanske en bit ut i vassen, där det också finns riktiga trafiksystem av korsande vägar och tunnlar.

Först i skymningen börjar djuren röra på sig och söka föda. Fast kommer man tillräckligt nära en lega finns goda chanser att en mörk 150-kilosskugga skjuter förbi i full fart.

Kanske borde vi vara rädda? Jonas småskrattar. Under sin forskning har han många gånger skrämt upp djur. Till och med befunnit sig mitt emellan suggor och deras kultingar, något som brukar anses riskabelt.

– Visst är det bra med säkerhetsmarginaler, men det finns sällan anledning till oro om man inte bråkar med djuren. Precis som med rovdjur överdrivs farligheten.

Han tycker varken att vildsvinen är oberäkneliga eller extremt skygga. Ibland är de till och med nyfikna. Han kommer ofta så nära som 5 – 10 meter ifrån innan de sätter iväg. Jägarna i trakten brukar säga att vildsvinen blivit så vana vid hans doft att de inte bryr sig.

– Men det tror jag inte på. Kanske är det som med hundar – signalerar du att du inte är rädd så känner de det och blir lugna.

Fast visst kan vildsvin vara farliga. Djur i hägn är mer stressade och kan under vissa omständigheter gå till anfall. Risken är ännu större när det gäller påkörda eller skadskjutna djur. Jonas Welander är kritisk mot den populära nattjakten på vildsvin.

– Direkt fällande skott kräver stor skicklighet och det är svårt att göra eftersök i mörkret. Till skillnad från andra skadade djur söker vildsvin inte sårlega utan ger järnet, rusar rätt in i skogen.

Normalt sett är det inga större problem att undvika möten med vildsvin. Det räcker med att prata, så håller de sig undan. Dessutom har de ett väderkorn som slår det mesta – hundra gånger känsligare än hundars.

Men visst vore det roligt att få se djuren. Det har börjat skymma och vi tillbringar ett par timmar på en bergknalle ovanför en matningsplats. Tysta, spanande mot buskskogen där svinen borde komma smygande. Kylan tränger upp genom handskar och kikarfodral under baken, en avlägsen traktor bullrar.

Närmare än så kommer vi inte vildsvinskryss – den här gången.

– Kanske är det väderomslag på gång. Här brukar vara många grisar varje natt, säger Jonas.

Grisar, säger han, med den kärleksfulla blandning av vanvördighet och respekt som uppstår när man jobbat länge med något. Men släktskapen mellan tama grisar och vildsvin är också större än vad många vill kännas vid.

Jonas Welander tror att de gamla svenska vildsvinen dränerades bort snarare än utrotades. De slog följe med tamsvin i skogarna, blandades upp eller slogs ihjäl på gårdarna.

Men blandningen är också en modern företeelse. Tamgrisar släpps in i vildsvinshägn för att öka tillväxten. Vildsvinsgener är dominanta, men en viss del av djuren blir flammiga eller rent grisskära i stället för svarta.

– De som ser för mycket ut som vanliga Pigghamgrisar skjuter man av för att bevara den mörka färgen.

Men spelar blandningen någon större roll? Svin som svin? Nja, det finns nog flera goda skäl att tala tyst om de bleka vildsvinen. Dels handlar det om priset. Vildsvinskött kostar 30-60 kronor kilot, för slaktat tamsvinskött får man inte mer än 10-12. Dels finns det en juridisk aspekt: för att räknas som vilda måste djuren ha ”rena” gener. Minsta inblandning av tamsvin och djuren räknas som tamboskap. Som någon har ansvar för. Någon som förväntas ersätta de skador som uppstår när djur rymmer.

Och så är det det där med myten förstås. Snälla skogsgrisar med dragning åt rosa är ju inte mycket till högvilt. Nä, annat var det på pappa Hedenhös tid.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.