VID DEN OANSENLIGA ingången till Transitionrörelsens kontor på huvudgatan i Totnes i Devon, sydvästra England, sitter en liten lapp som förklarar att man egentligen inte har tid för besökare men att ett gott tips är att ta med sig något gott att äta. Då kanske gruppen kan samlas och ägna en stund åt dig.

Uppe på kontoret råder organiserat kaos, möten som avlöser varandra och telefon från hela världen. I väntan på samtalet med grundaren Rob Hopkins tänker jag på vad som gjort att Transitionrörelsen slagit an på ett sätt som når ut­över den vanliga miljörörelsen.

Det handlar nog om otålighet. Trots att jag upplever att miljörörelsen har rätt tycks frågorna inte riktigt nå fram i Sverige. Istället lånar nu politiker av alla färger dess retorik.

Upplevelsen av att komma till England blir den motsatta. Samhället ligger långt efter oss när det gäller miljöteknik, ändå tillför Transitionrörelsen något vi saknar. Kanske är det dess betoning på lust, glädje, helhetssyn och möjligheter mitt upp i eländet som gör rörelsen så frisk.

Lite fakta: Biologen Rob Hopkins jobbade som lärare på Irland. Han undervisade i permakultur och var med om att organisera den första Ekobyn i Kinsale. Han gillade sitt arbete, odlade hemma med familjen och trivdes med livet även om han kände begränsningen av att behöva pendla till jobbet.

Efter att ha sett filmen End of Suburbia, som speglar myten om det amerikanska förortslivet, började dock oron gnaga.

Det här räcker inte! Varför inte använda de tankar om permakultur och peak oil, som han undervisat om till att skapa en pedagogisk modell för omställning! Så tänkte Rob och tog initiativ till ett grupparbete om hur Kinsale stegvis skulle kunna minska energianvändningen fram till år 2021!

Även om The Energy Descent Action Plan uppmärksammades runt om i världen blev det lokala engagemanget inte riktigt vad Rob hoppats på. Familjen flyttade till den lilla orten Totnes i Devon, en av Englands mest alternativa orter, för att utveckla idén. Orten har också en lång kulturell bakgrund med godset Dartington Hall som i dag bland annat driver musik och teaterutbildningar. Här finns också Schumacher College som är en viktig mötesplats för samtal och kurser om framtiden.

När jag efter en lång väntan släpps in till Rob börjar han med att visa en bild från sekelskiftet med amerikanska gruv­arbetare som sitter på ett stort block med nästintill ren koppar.

– För hundra år sedan var det bara att gå ut och hämta det man behövde i naturen. Nu använder vi allt mer fossil energi till att extrahera samma mängder, konstaterar han och pekar exempelvis på Kanadas oljeskiffer.

Det är inte så att oljan tar slut men den blir svårare att nå med större konsekvenser som följd. Han påpekar att en person som föddes på 1950-talet kommer att leva sitt liv parallellt med att mänskligheten förbrukat hälften av all utvinningsbar olja! I framtiden måste vi lära oss leva med mindre tillgångar.

– Det unika med Transitionrörelsen är att den betraktar klimatkrisen med permakulturögon, det vill säga som en möjlighet till omställning, säger han och fortsätter med en av sina många roliga liknelser: Vill du ha med dig en trevlig men tveksam person på semestern är det klokt att ge en positiv bild av resan och semesterorten. Miljörörelsen lägger ofta tonvikten på alla hot.

– Med hot förmår man kanske att väcka tre procent av befolkningen, resten upplever det bara som hopplöst ”eko­tjat”. Om vi ska komma vidare de närmaste fem, tio åren måste vi få igång en längtan och lust till en annan framtid.

Förra året gav han ut, The Transition Handbook. From Oil Dependency to Local Resilience. Boken blev en snabb framgång, inte minst för engelska politiker som själva längtar efter något annat än Westminsters politiska problem. Rob väljer att använda uttrycket resiliens i stället för hållbarhet eftersom det är ett mer dynamiskt begrepp, hämtat från biologin och psykologin. Det kan översättas till ”ett systems förmåga att skapa ny jämvikt efter en obeveklig kris”.

Det går inte att ta fel på engagemanget och vitaliteten i rörelsen men vad har den lett till för konkreta åtgärder?

– Vi har bara funnits i tre år och under den tiden har vi lyckats med en rad insatser som att vi lanserat en lokal valuta, Totnespundet. Vi har ordnat konferenser och startat flera grupper som bland annat bidragit till att allt fler människor odlar lokalt och delar odlingsmark med varandra.

Man arbetar även med planer på att minska transporterna och se över hur arbeten och boende bättre kan integreras. Inom kort kommer vi att färdigställa en energiminskningsplan för Totnes. Det är viktigt att vi gör det i samverkan med de lokala myndigheterna.

Robs kollega Ben Brangwyn är ansvarig för att hålla ihop det internationella kontaktnätet. Redan nu är över 170 orter i 14 länder antagna som Transitionorter. Flera hundra till står på tur.

– Rörelsen har fått väldig fart, särskilt i USA. Det är svårt att hinna med att möta upp allt intresse, berättar han.

Förutom det internationella arbetet är Ben engagerad i att skapa lokala valutor.

– Det är ett sätt att behålla resurserna i det lilla samhället och hör ihop med hela vår syn på att minska den lokala sårbarheten.

När Sovjet föll sönder tvingades Kuba att gå från ett industrijordbruk baserat på olja, konstgödning och bekämpningsmedel till organisk odling med stora manuella insatser. Från att några procent av befolkningen arbetade med matförsörjning är siffran nu över 15 procent. Kuba är ett exempel på den första framtvingade oljekrisen. Man började odla inne i städerna på terrasser och gamla parkeringsplatser.

– Det är inte omöjligt att vi de närmaste 20 åren kan uppleva en liknande utmaning här i England med följd att människor tvingas söka sig ut på landet, anar Ben.

Två sociala verktyg som Transitionrörelsen använder sig av är öppet forum – en dialogform där alla inkluderas – och tidslinjer där man utgår från vart man vill nå. Man sätter ett mål och ser tillbaks år för år på vilka åtgärder som är nödvändiga för att nå dit. Transitionrörelsen har också tagit fram ett utbildningspaket bland annat genom psykoterapeuten Sophy Banks och Peak-Oil-aktivisten Naresh Giangrande. Mycket i Transition handlar om god pedagogik. Sophy Banks berättar för mig att engagemanget gör männiksor mindre ensamma.

– Samtidigt måste vi utveckla sociala metoder som hjälper oss att hantera de oundvikliga konflikter som blir följden av ett engagemang framhåller Sophy.

I Sverige håller flera Transitiongrupper på att utvecklas. Elinor Floding i Uppsala beskriver hur befriande hon upplever att mötet med rörelsen var.

– Jag for över till England på en konferens i våras och märkte direkt att man integrerade hela människan, både det inre och det yttre och lyckades skapa en känsla av att alla behövdes och var delaktiga. Det var första gången jag har mött en sådan social mognad inom miljörörelsen berättar hon.

YLVA GRUDD JOBBAR SOM inspiratör för Naturskyddsföreningens lokalavdelningar. Hon sitter i dag i styrgruppen för Omställning Sverige, som Transitionrörelsen kallar sig här.

Vilken roll ser du att denna rörelse kan få för Naturskyddsföreningen?

– Det kan jag inte svara på i dag, det är en nystartad process. För Naturskyddsföreningens lokalgrupper är det viktigaste att utveckla egna lösningar och inte bara möta politiska svar. Här kan vi lära av andra nätverk. Jag har imponerats av Transitions förmåga att lyfta människor och bidra till self-empowerment, positiv egenmakt

Vilket håll tror du vårt samhälle är på väg åt?

– Det kommer ta tid att förändra, men om 20-30 år har vi kanske en blandning av lokala och globala perspektiv. När det gäller livsmedel kan det gå fort att ställa om, om vi blir tvungna att återskapa lokal infrastruktur och odling. Vi kan ju inte fortsätta med vår form av kolonisering av utvecklings­länder. I stället för att satsa på global tillväxt baserad på ändliga resurser borde vi ha begränsad tillväxt inom miljöteknik och ”av-växt” av icke hållbara metoder.

– Inom Naturskyddsföreningen frågar de aktiva hela tiden efter goda exempel. Traditionellt har föreningen inte jobbat med lokal utveckling. Därför upplever jag själv att Transitionrörelsen har något att ge oss.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.