Den sista mars beslutade Världsbanken att stödja investeringar på 1,2 miljarder dollar i den kontroversiella Nam Theun 2-dammen i Laos. Det är det första stora dammprojekt som fått bankens stöd på tio år.

Dagen efter landar Sveriges Natur tillsammans med SNFs dammnätverk i Bangkok för en studieresa i Sydostasien. På programmet står bland annat byggplatsen vid Nam Theun, en av Mekongs största bifloder, och besök i byar längs den fiskrika floden Xe Bang Fai, dit vattnet från kraftverket kommer att ledas.

Det är inte bara 37 graders värme som möter, utan också politisk hetluft. Nam Theun 2 är toppnyhet i tidningarna. Dammen kommer att tvinga över 6000 människor att flytta, förstöra fiskbestånd som i dag föder 70000 människor och ödelägga skyddade naturområden. Bland annat Laos biologiskt rikaste område, Nakai-platån, hem för landets viktigaste vilda elefantpopulation.

I tidskriften Time försvarar Världsbankens landsdirektör för Laos, Ian Porter, beslutet: ?Om inkomsterna fördelas på det sätt vi kommit överens om med regeringen är vi övertygade om att de kommer att reducera fattigdomen?.

Miljörörelser som International Rivers Network och Probe International hävdar motsatsen: enpartidiktaturen Laos har genomgående skapat mer fattigdom genom illa skötta projekt.

SNF och föreningens thailändska samarbetspartner Terra har också kritiserat projektet. Nu är det osäkert om våra medresenärer Eang Premrudee Daoroung och Khung Pornpana Kuaycharoen från Terra ens får komma in i Laos. Terra utmålas som en folkfiende i statliga laotiska medier. Kontakter ställer in möten och Nam Theun 2-området är plötsligt förbjuden mark.

– Själva vattnet i Xe Bang Fai betraktas som konsortiets egendom som ingen får beträda. Och bussbolaget vägrar köra oss, berättar Eang.

I stället får vi klartecken för besök vid Theun-Hinboun, ett sju år gammalt kraftverk vid samma flod med starka nordiska kopplingar.

Blå turbinhus med ABB-logo, gul Kone-kran i taket. Femtio kubikmeter vatten per sekund rusar genom den turbin som är i gång. I den höga, ljusa kraftverkshallen känns vattenmassorna bara som en svag vibration i golv och ledstänger.

Theun-Hinboun tronar som ett vitmenat tempel över nordisk teknik mitt i Laos fattiga bergsbygder. Men bara en bråkdel av energin används lokalt. 95 procent går på export till Thailand.

När SNFs dammnätverk var här år 2000 vajade den svenska flaggan över anläggningen och den lilla operatörsbyn med bostadshus, swimmingpool, golfbana och egen klinik. För första gången stod ett svenskt företag (statliga Vattenfall) som delägare i ett vattenkraftverk utanför Sverige.

Theun-Hinboun är ett skolexempel på den nordiska vattenkraftsindustrins expansion. När utbyggnadsmöjligheterna sinade på hemmaplan sökte företagen nya marknader i tredje världen. Nyckeln i Laos liksom på andra håll hette bistånd.

En Sidafinansierad energirådgivare var den förste som rådde landet att satsa på utbyggnad här. Norska biståndsorganet Norad satsade 20 miljoner kronor på finansiering av förstudie och miljökonsekvensbeskrivning. ADB, Asiatiska utvecklingsbanken, stod för ett stort lån och nordiska skattebetalare garanterade lönsamheten via sina exportkreditinstitut och Nordiska investeringsbanken.

Det kallas fattigdomsbekämpning: stora biståndsprojekt som ska få utvecklingens hjul att börja snurra. Kritiker menar att det mest handlar om business. Statligt bistånd öppnar dörrarna till nya marknader för det egna landets företag. Även om projekten ger inkomster till fattiga länder är det svårt att veta var pengarna egentligen hamnar. Korruption är ett problem, slutna statsapparater ett annat.

I Laos har affärsidén hela tiden varit att sälja el till mer utvecklade grannländer. Theun-Hinboun är bara första steget i en utbyggnadsplan som ska förvandla ett av världens fattigaste länder till ?Sydostasiens batteri? med vattenkraftkapacitet i nivå med Sveriges.

Allt som syns av Vattenfall i dagens Theun-Hinboun är en träningsoverallsjacka på en tekniker. Svenskarna sålde sin andel till norska kompanjonen Statkraft 2001. Då hade det börjat blåsa rejält kring projektets miljömässiga och sociala konsekvenser, också hemma i Sverige.

Den första miljökonsekvensbeskrivningen gjordes av norska konsultfirman Norconsult, delägd av Statkraft. Enligt rapporten var projektet ?livskraftigt och väl motiverat? och kunde få ?betydande positiva miljöeffekter?, bland annat skulle fisket förbättras uppströms på grund av höjd vattennivå. Den enda negativa effekt som nämndes var att floden kunde torrläggas nedströms delar av året. Inga människor skulle behöva flytta.

Attityden i konsulters förstudier och granskningar brukar vara positiv: anläggningar som blir av öppnar för fortsatta lönsamma uppdrag. Kanske gick man ändå för långt här. Kritik kom även från norska myndigheter och Vattenfall – Norad tvingades betala för kompletterande utredningar. Men då var bygget redan i gång. Larmklockorna klingade ohörda.

De negativa effekterna lät inte vänta på sig. Fisken försvann, bybornas trädgårdar längs stränderna översvämmades, erosionen ökade, tillgången till dricksvatten försämrades under torrperioder.

Bolaget stretade emot ersättningskraven, men startade till sist ett program för kompensation och miljöåtgärder. 2001 bildades en särskild miljöavdelning.

I dag är 62 byar med i programmet, berättar miljöavdelningens chef Bounma Molakhasouk. Vi följer honom uppför branta bergsvägar till själva dammen och en by dit människor flyttat från översvämmade områden. På en stor tavla redovisas olika åtgärder. En av de viktigaste är att bolaget bidragit till en fruktträdgård.

De bybor vi talar med är försiktigt kritiska. Fisket har minskat med fyra femtedelar. Tidigare kunde de tjäna en slant på överskottet, i dag räcker tillgången knappt till familjernas behov. Fruktträden har inte gett någon avkastning än. De har hört att de ska kompenseras, men är osäkra på hur. Få vågar tala öppet.

– De säger att de är rädda för att vi kom med bolagets man, förklarar vår medresenär Eang.

Dammen ligger strax bortom byn. 25 meter hög, med en reservoaryta på 24 kvadratkilometer. Det är torrperiod och nedströms syns bara en torr flodbädd med en smal rännil i mitten. Vattnet som avleds till turbinerna rinner i en tunnel genom berget bakom oss.

Miljöchefen Bounma Molakhasouk berättar att förstudier pågår för att utöka kapaciteten med en turbin till eller ett nytt kraftverk i närheten. Orsaken är Nam Theun 2, som kommer att reducera vattenflödet till Theun-Hinboun med cirka 30 procent.

Dagen efter träffar vi Theun-Hinbouns vd, amerikanen Robert Allen Jr, i huvudstaden Vientiane. Han medger att det finns problem, även om de skapades före hans tid i bolaget. Ett är att man inte tog sig tid till ordentliga studier av fisket innan dammen byggdes. I dag menar han dock att företaget följer internationella ersättningsregler och lyssnar på lokalbefolkningen.

Han hoppas att Nam Theun 2, som har en liknande konstruktion men är mycket större, inte ska upprepa misstagen. Men några direkta diskussioner bolagen emellan förs inte.

Efter besöket fortsätter vi till svenska ambassaden och Claes Kjellström som handlägger frågor om naturresurser och miljö för Sidas räkning.

De blev tagna på sängen av Världsbankens snabba beslut om Nam Theun 2, säger han, och har inte gjort mer än att författa en rapport till UD.

– Personligen tror jag inte att det finns några garantier för att inkomsterna går till sociala förbättringar.

Han tror ändå att viss kompensation kommer att utgå och ser större problem för befolkningen i de nordliga provinserna med kinesiska gruvföretag och stora, politiskt motiverade, folkomflyttningar.

Sverige skulle kunna ställa tydligare krav för att biståndet ska fortsätta, men Claes Kjellström tror inte Sida eller UD kommer att sätta hårt mot hårt.

– Det är en politisk fråga. Delvis handlar det om att nå utbetalningsmålet, men så får man egentligen inte säga …

Sverige har stött Laos ända sedan folkrepubliken bildades 1975 och har en speciell ställning genom sitt stora och långa biståndsengagemang. Eang från Terra tycker att Sida kunde spela en mer konstruktiv roll.

– Man underskattar sin egen betydelse. Sida backar upp storskaliga projekt genom att bidra till förstudier – blotta namnet ger legitimitet.

Enligt de riktlinjer som Världskommissionen om dammar lagt upp ska lokalbefolkning ges möjlighet att ta ställning till projekt.

– Det är inte möjligt i Laos på grund av bristen på demokrati, säger Eang.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.