När Mikael Karlsson tillträdde som ordförande 2002 hade Naturskyddsföreningen haft flera täta ordförandebyten. I en intervju i Sveriges Natur blickade han framåt och sa att fyra år är kort tid, tio år lång. Det blev tolv, eller blir är kanske mer korrekt uttryckt. Ett halvår återstår.

 – Nu blir jag uppmanad att kandidera igen, men jag vill göra helt klart att jag inte ställer upp för ytterligare en period. Jag vill säga detta som ett sätt att hjälpa valberedningen. Den påpekar ofta att det är svårt att få in nomineringar och synpunkter.

Mikael Karlsson tycker att föreningsarbetet går in i en ny fas och att det känns naturligt att kliva av. Många pusselbitar har fallit på plats.

– Vi började med en strategisk planering redan för 12-13 år sedan. Då kom vi fram till de områden som föreningen långsiktigt skulle jobba med. Jordbruk, skog, marina frågor, klimat och miljögifter.

Redan då drev ledningen spjutspetsidéer om föreningsutveckling, med nätverk, ledarskapsprogram, traineer och idéer om hur vi skulle göra det lokala arbetet mer spirituellt.

– Tittar man tillbaks så tycker jag att det hänt oerhört mycket. Verksamhetsriktlinjerna som stämman tog 2000 var bara några få sidor. I dag har vi ett dokument som växt väldigt och speglar en stor bredd. Vi har en modern och levande folkrörelse, ett proffsigt rikskansli och jobbar internationellt.

Vill du ge bilden av att bordet är dukat, och att det bara är att ta för sig?

– Nej, föreningen har alltid haft ett rikt smörgåsbord. Vi hade inte kunnat göra det vi gjort om inte föreningen varit väl ansedd. Föreningen har en 100-årig historia av kompetens och förtroende. Vi är kunskapssökare, kanske inte riktigt som i forskarvärlden men väl som hos myndigheter. Men vi har hur som helst växt rejält det senaste decenniet, med långt fler aktiva och snart 200 000 medlemmar.

Mikael Karlsson är glad över en rad framgångar utåt, han nämner särskilt kemikalie-, rovdjurs- och klimatfrågorna, ändå är det kanske de interna framgångarna som han är mest stolt över.

– Du ska veta att det var många som sa: Det där går inte! Den meningen är den bästa drivkraft jag haft.

När han var på sin första länsordförandekonferens 1995 var bara en kvinna. I dag är det jämnt i den gruppen och han noterar att när föreningen nu tar in trainees måste man kvotera in män.

Mikael Karlsson är noga med att poängtera att han kommer att köra för fullt den tid som är kvar.

– Jag kommer att satsa ända in i kaklet, till sista sekunden, ingen ska tro något annat.

Och vad händer sedan, du har ju doktorerat och har väl en akademisk karriär inom räckhåll?

– Visst, men jag vill även jobba med förändringsarbete. Om det blir jobb åt universitet, företag, myndigheter eller nära politiken är mindre viktigt än vad det handlar om.

Han resonerar lite över alla möjligheter som finns. Att skriva roar honom och han berättar att han har en bok om miljö och politik på gång. Rösten har nog ändå den varmaste klangen när den talar om folkrörelser. Men det är politiken som är avgörande. Vi får ingen bättre värld utan politik.

– Vi behöver en mycket bättre miljöpolitik, jag skulle gärna coacha politiker från båda blocken, från alla partier utom Sverigedemokraterna.

Samtidigt är han lite störd över de partipoliska låsningarna.

– Politiken mellan partierna är ganska lik, i stället gör man allt för att polarisera den.

FOTNOT: Stämman hålls 14–15 juni i Örebro.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.