VARJE MORGON VÄCKS JAG av höga skrik från bergstoppen ovanför mig. Jag antar att människorna här behöver lufta sin vanmakt vid synen av den dystert grå staden nedanför.

Staden heter Chongqing. En hamnstad i sydvästra Kina där Jialingfloden rinner ut i Chang Jiang. Med en halv miljon ny­inflyttade människor varje år är det världens snabbast växande metropol. Enorma resurser satsas på detta nya industriella centrum som erbjuder billigare arbetskraft än städerna längs kusten.

I Chongqing är himlen sällan blå för dimma och smog. Nya skyskrapekluster skjuter ideligen upp. Tidigare odlingsmark ger plats åt industrilandskap. 70 mil nedströms längs Chang Jiang ligger världens största damm, Three Gorges, med en vattenreservoar som sträcker sig 66 mil. 1,4 miljoner människor har tvingats flytta från sina hem. Jordskred följer efter trycket från vattenmassorna. Sopor och alger i floden spolas inte längre bort.

De senaste tio åren har en miljörörelse vuxit fram i Kina. I Chongqing träffar jag Wu Dengming. En vital 70-åring med plirig aktivistglimt i ögat. Han är ordförande i Green Volunteer League of Chongqing (GVL). 2008 fick han äran att springa med den olympiska elden genom Chongqings gator inför OS i Peking. Ändå vet få i staden vem han är. Som miljöaktivist får inte Wu synas i kinesiska medier.

GVL har 685 medlemmar. Inga medlemsavgifter. Fem anställda har lön, låg sådan. Finansieringen kommer från gåvor och Wus egna besparingar. GVLl arbetar för att bevara floder som ännu inte byggts ut. De uppmuntrar bönder att odla ekologiskt. De planterar träd. GVL är den enda miljöorganisationen i Chongqing. En stadskommun med 34 miljoner invånare.

– Det finns inget intresse bland vanliga människor i Kina för miljöfrågor, säger Wu. Folk har fullt upp med sitt i det konkurrenssamhälle vi fått de senaste åren.

MEN VISSA SAKER HAR GVL lyckats uppmärksamma. De har till exempel fått statlig tv att rapportera om både illegal avverkning av skyddad skog och utsläpp av tungmetallen strontium i Jialingfloden. Men uppmärksamhet på nationell nivå behöver inte betyda att utsläppen upphör. Det är stor skillnad på vad som önskas i Peking och vad de lokala myndigheterna verkligen gör. Företaget som släppte ut strontium fortsatte med det i många år.

Wu är dock trött på utländska mediers ensidiga rapporter om Kinas miljöproblem. Han vill visa mig en annan sida och tar med mig till GVLs största sponsor, mångmiljonären Liu Chong Hua.

Liu är en self made man vars kakor och bakverk säljs i egna affärer. Området kring bageriet kallas »Golden Cake Dream Kingdom« och liknar ett Disneyworld med Törnrosaslott och en medeltida »europeisk gata«. Att bygga vackra drömslott för allmänheten är för Liu en form av miljöarbete.

Liu kallar sina kakor ekologiska. De bakas på vete från ­Belgien och grädde från USA. Detta för att hålla en »god matsäkerhet«. Jag ifrågasätter häpet transporterna. Vetet är väl lika bra i Kina? Liu svarar att han bara följer handelsriktlinjer från högre ort.

I Kina, liksom på andra ställen, fungerar ordet »Eco« ofta som ett tomt värdeord. I Chongqing finns stora affischer med glada barn, gröna träd och en photoshoppad blå himmel med texten »Eco Chongqing«.

Men Wu har inte bara velat visa mig Lius magiska pirat­kopierade temapark. Vi åker till Haishi Park några mil därifrån.

År 1958 startade Mao »Det stora språnget«. Man skulle göra stål av skrot och mycket skog höggs ner för att bli till träkol i hemmagjorda masugnar. Ett sådant avskogat område har Liu köpt, fraktat dit jord och återplanterat 1,5 hektar skog med över 100 olika arter. En liten bilväg går genom parken för att allmänheten ska kunna beskåda skogen. Allt betalt ur Lius egen ficka. Även här har han byggt medeltida borgar i Robin Hood-stil för konferenser och bröllopsfester.

Det är så miljövård kan se ut i Kina. Ett privat initiativ från nyrika industrialister som kombinerar affärsverksamhet och självförverkligande med ideellt miljöarbete. De är beroende av varandra – aktivisten Wu i enkel t-tröja och den kostymklädde Liu.

Staden Chongqing ska också göras grön. Framför allt stora ginkgoträd har placerats ut. Det ska gå fort. Träden som planteras har vuxit i 20 år och kan vara tio meter höga. För att klara av omflyttningen får de näringslösning i dropp första månaderna. Wu skakar på huvudet:

– Träden fraktas hit från nordöstra Kina och är inte lämpade för vårt klimat. Dessutom kostar de 200 000 kronor styck. Pengar som kunde använts bättre.

LINA WANG BOR I PEKING och har inte vågat berätta för sina föräldrar hur lite hon tjänar efter att ha bytt jobb. Hon jobbar på Green Earth Volunteers (GEV) tillsammans med Angela Merriam från Kanada. Kontoret ligger i en gränd nära en av ­stadens ständigt igenproppade ringleder.

GEV ser som sin viktigaste uppgift att informera media. De översätter kinesiska texter till engelska samt verkar som sambandscentral mellan olika miljöorganisationer. Varje helg samlar de också folk till exkursioner till olika vattendrag i närheten.

– I Kina är myndigheterna rädda för att organisationer utanför partiet ska växa sig för stora, säger Angela. Därför håller vi oss små och lokala. Vi får inte demonstrera eller uttrycka oss politiskt. Vi kontaktar media när vi vill informera om miljöproblem.

Liksom Wu Dengming i Chongqing var irriterad över hur utländska journalister alltid fokuserar på problem, tycker Lina också att vi ska se det positiva.

– Peking växer i en enorm takt och de vattenreningsverk vi har fungerar efter förutsättningarna bra. Vi får inte bara måla upp en mörk bild, säger hon. Kina släpper trots allt ut mycket mindre växthusgaser per capita än i väst.

Men kineserna är ju så många, säger jag, och känner mig som fångad i en klimatkonferens. Det är svårt att ifrågasätta den utveckling i Kina som vi själva har att tacka för vårt välstånd. Lina fortsätter om motstridiga budskap från väst:

– Era regeringar bygger själva stora dammar och sedan stöder de organisationer som vill förhindra att vi bygger fler dammar här.

Angela inflikar att Kina måste lära av de misstag som gjorts i väst. Något hon tyvärr inte tror kommer att ske.

– För de flesta kineser är det viktigaste med livet att bli rik, gifta sig, köpa ett fint hus och ha en egen bil. Och märkesprodukter. Statushets och överkonsumtion är roten till alla problem.

GVL OCH GEV FÖRSÖKER påverka politikerna direkt eller via medierna. De jobbar inte med allmänna kampanjer. ­Politiken kan bara förändras inom partiet. I Kina är vattenbristen akut, öknar breder ut sig och varje vår drar stora sandstormar in över Peking. Det kanske är miljöorganisationernas och vårt stora hopp. Att politikerna i huvudstaden fysiskt känner av klimatförändringarna och konsekvenserna av den politik som förs. För om det är ett land som har möjlighet att starta en omställning så är det Kina.

Det finns planer på solpaneler i Gansuprovinsens öken, tusentals vindkraftverk längs den gamla Sidenvägen och experiment med algodlingar. Bland mycket annat. Kina står långt fram i utvecklingen mot alternativ energi. Men nya kolkraftverk byggs varje dag. Befolkningen har fått smak på en västerländsk livsstil. Kina tar igen hundratals år av stagnation i en rasande fart.

Det finns sedan Konfucius en lång tradition i Kina att samhället står över naturen. Den tidigare taoismen förespråkade en balans mellan människa och natur. Hållbar utveckling, om man så vill. Det är något Wu Dengming vill att Kina ska hitta tillbaka till. Men han låter inte hoppfull.

De små lokala miljögrupperna gör vad de kan. De får hålla på om de inte utmanar för mycket. Wu Dengming har blivit mordhotad av lokala företagare. Att ta steget och jobba för miljön är att ställa sig utanför kollektivet. Det kräver mod.

Jag går upp på berget. Där står nymornade Chongqingbor och gör sin qigong. Efter gymnastiken ser de ner mot staden och luftar sina lungor. Det finns så många möjligheter därnere. Om man tar för sig. Stridsropen skallar mot den dystert grå staden.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.