Att byta till treglasfönster i tusentals lägenheter i någon stockholmsförort är ett dyrt sätt att spara energi och minska utsläppen av koldioxid. I stället kan man, exempelvis, ersätta en gammal kolpanna med fliseldning. I Estland, men för svenska pengar. Utsläppen minskar lika mycket, men till lägre kostnad.

Det kallas ”gemensamt genomförande” och är en av de flexibla mekanismer som tillåts i Kyotoprotokollet. Sverige är världsmästare i den grenen. Av 144 anmälda pilotprojekt för ”gemensamt genomförande” på klimatkonventionens hemsida är 52 svenska.

Pilotprojekten ska ge erfarenhet för framtiden. Om förespråkarna för flexibla mekanismer får som de vill kan de länder som gjort investeringarna tillgodoräkna sig de minskade utsläppen på hemmaplan. Flispannan i Estland släpper ut X ton koldioxid mindre än den skrotade kolpannan, och det var Sverige som betalade kalaset. Alltså minskar Sveriges utsläpp med X ton.

Så är det tänkt. Och Sverige har bland annat hjälpt till med fliseldade värmepannor i Lettland och energieffektivisering i estniska flerbostadshus. De svenska projekten är utan tvivel bra för klimatet och miljön.

Problemet är sammanhanget.

Ett av de 144 projekten på listan rör Skodafabriken i Mladá Bolelav i Tjeckien. Det är ett tyskt projekt. Målet är att ersätta brunkol i ett kraftvärmeverk. Så långt är allt väl. Brunkol är en sorts mellanting mellan torv och stenkol med hög svavelhalt. Det ger låg verkningsgrad och leder därmed till stora koldioxidutsläpp. Dessutom bryts det oftast i dagbrott med fruktansvärd landskapspåverkan och stora utsläpp av växthusgasen metan. Att minska användningen av brunkol är bra för klimatet och miljön.

Men Tyskland tänker inte ersätta brunkolen med energieffektivisering eller biobränslen, eller ens med naturgas. Utan med stenkol.

Frågan är varför Tyskland inte tar bort de egna kolsubventionerna – 50 miljarder kronor om året – i stället för att leta efter projekt utanför landet. Och kan man verkligen vara säker på att brunkolskraftverken minskar sin produktion? Kan det inte lika gärna bli så att de exporterar mer el till Tyskland istället?

En annan fråga är om det är rimligt att Tyskland ska kunna tillgodoräkna sig någon del av den smärtsamma process som fått gamla Tjeckoslovakien att halvera sina utsläpp efter 1990? Den frågan är ett helt komplex, som i förhandlingsjargongen går under namnet ”hot air”. På engelska betyder det både hetluft och tomt prat.

De forna kommunistländerna drev alla en katastrofal energi- och miljöpolitik som innebar enormt höga utsläpp av koldioxid. Efter Sovjetunionens fall kollapsade industrin och 1999 hade utsläppen från öststaterna sjunkit med nästan 40 procent. Minskningen motsvarar över tolv procent av industriländernas utsläpp 1990, alltså mer än dubbelt så mycket som de samlade Kyoto-åtagandena, på knappt halva tiden.

Med ett fingerfärdigt utnyttjande av ”gemensamt genomförande” och andra flexibla mekanismer kan den kollapsen komma att användas som ett kryphål för att klara i-ländernas åtaganden. För att förstå hur det kan gå till kan man föreställa sig att kolpannan i vårt inledande exempel togs ur bruk redan 1993 (eftersom fabriken som den värmde upp slog igen). Den nya flispannan innebär alltså ingen miljövinst alls – så länge man inte jämför med utsläppen 1990, vilket är just vad Kyotoprotokollet gör.

Listan med de 144 pilotprojekten innehåller också många projekt i utvecklingsländer. Sådana projekt innebär att länder som har åtaganden köper utsläppsrättigheter av länder som inte har åtaganden. Det skapar gigantiska kontrollproblem och stora möjligheter att formellt klara sina åtaganden utan egentliga utsläppsminskningar. Enligt Gudrun Knutsson på Energimyndigheten finns planer på svenska projekt i utvecklingsländer, men ännu har inga anmälts.

Sverige har däremot tagit initiativ till Världsbankens så kallade Prototype Carbon Fund, en fond för projekt i både Öst och Syd. Sverige startade fonden tillsammans med Norge, Finland och Holland. Senare har Kanada och Japan tillkommit. Förutom regeringarna har ett antal företag satsat pengar i fonden: Mitsubishi, BP, Statoil och flera japanska och europeiska kraftföretag som använder mycket kol.

Hittills har fonden bara godkänt två projekt, ett i Costa Rica och ett i Lettland. Syftet är att ge erfarenheter och bereda vägen för handel med projekt i framförallt tredje världen. Fonden har bortåt en miljard kronor att spendera. Småpotatis, jämfört med de 100 eller 200 miljarder kronor per år projekthandeln kan komma att omsätta i framtiden.

Sverige må vara världsbäst på ”gemensamt genomförande” om man ser till antalet projekt, men ser man till storleken hamnar USA i topp. De pilotprojekt som USA anmält är gigantiska. Flera av dem avser att ge koldioxidkrediter som motsvarar hela Sveriges årliga utsläpp. De genomförs i länder vars vilja och förmåga att kontrollera efterlevnaden starkt kan ifrågasättas.

– Sverige tänker sig att man ska kunna använda de flexibla mekanismerna, säger Anders Turesson på miljödepartementet. Men EU och Sverige kommer bestämt att motsätta sig att denna typ av projekt får tillgodoräknas vid de fortsatta klimatförhandlingarna.

Anders Turesson tror inte att gemensamt genomförande kommer att spela någon viktig roll för att nå Sveriges klimatmål. Om Sverige inte klarar det genom minskningar är i stället handel med utsläppsrätter ett sätt att nå målet. Om Sverige minskar mer än sitt mål ser han två möjligheter: att vi ”skänker” skillnaden till miljön eller sparar den till nästa åtagandeperiod, alltså 2013-2017. Det finns inga planer på att sälja utsläppsrättigheter som Sverige tjänat in genom östprojekten.

– Det skulle vara att subventionera andra utsläppare.

Svante Axelsson, SNFs generalsekreterare, är kritisk till Sveriges agerande, som han anser har betytt ett stöd för flexibla mekanismer i den europeiska debatten. Samtidigt är han positiv till de svenska projekten i Baltikum i sig.

– Men de är så lönsamma att näringslivet skulle kunna satsa på dem för att komma in på marknaden, kanske med hjälp av exportkrediter. I annat fall skulle de kunna vara biståndsprojekt utan att räknas bort från de svenska utsläppen.

Till exempel bedriver Sida fjärrvärmeprojekt i Ryssland och Ukraina utan att syfta till svenska utsläppsminskningar.

Svante Axelsson anser att Sverige inte ska använda några flexibla mekanismer alls när ambitionsnivån är så låg. Men det är inte ett kategoriskt nej.

– Om Sverige åtog sig att minska sina utsläpp med 50 procent skulle vi kunna tänka oss att testa en del varianter.

Som det ser ut i dag är mekanismernas konstruktion oklar och kan leda till missbruk, tycker han. Det som verkligen krävs är att de länder som har råd utvecklar ny fossilfri teknik så snabbt det går. Den tekniken – han nämner särskilt vindkraft och solceller – måste komma upp i volym så att den blir billig nog att användas också i länder som Indien och Kina.

– Kryphålen minskar marknaden för fossilfria lösningar i Väst.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.