Miljömäktig på väg
När Stavros Dimas utsågs till miljökommissionär blev besvikelsen stor i miljörörelsen. När han lämnade sin post i februari i år var det miljöorganisationernas uppskattning som gladde honom mest.
PÅ ETT AV BRYSSELS MÅNGA HOTELL talar förre miljökommissionären Stavros Dimas. Han sitter vid ett bord, längst fram i ett välfyllt konferensrum. Åhörarna, från europeiska miljöorganisationer, lyssnar spänt. Han berättar om hur han drev miljöfrågorna i kommissionen.
Efter talet får han ett pris, för sitt uthålliga arbete för miljön och för hans öppenhet mot miljöorganisationerna och andra frivilligorganisationer.
– Jag uppskattar verkligen det här, säger han.
Han upprepar flera gånger hur glad han är över priset och säger att diplomet ska hänga på väggen hemma.
Sedan sätter han sig i hotellets lobby och ger en nästan 50 minuter lång intervju. Det hade knappast hänt under åren som kommissionär.
– Det har varit väldigt intensivt, men också väldigt intressant och inte tråkigt en enda stund. Det var något som var värt att göra.
Stavros Dimas är 69 år, han rör sig lite försiktigt – som en äldre man – men hans blick är klar och skarp. Han är förstås välklädd – blå skjorta och matchande slips till kostymen, glasögon utan bågar.
Han säger att han är nöjd, trots att just lämnat en av världens viktigaste positioner.
– Jag har högar med böcker att läsa. Men jag har fortfarande mycket att göra, jag ska återvända till Grekland.
Så mycket tid med familjen kommer det antagligen inte att bli.
Hans fru Maria följer med honom hem, men barnen är spridda över världen.
– Min dotter har doktorerat i genetik i Cambridge, en av mina söner har doktorerat vid London School of Economics, den andre är advokat i New York – han har bara en master från Oxford. Men jag hoppas de kommer tillbaka till Grekland någon gång.
Vad det är han tänker göra i Grekland svarar Stavros Dimas undvikande på.
– Du vet, en gång politiker, alltid politiker. Med alla problem som mitt land måste hantera nu ska jag försöka vara till hjälp.
Stavros Dimas har varit politiker sedan mitten av 1970-talet. Då återvände han till Grekland efter flera år i USA. Där tog han en masterexamen i juridik, efter ekonomi – och juridikstudier i Aten. Sedan arbetade han som jurist på Wall Street och i Världsbanken.
Under de sju åren då militärjuntan styrde Grekland reste han aldrig hem. Han återvände efter juntans fall och blev värvad till det konservativa partiet Ny demokrati, av partiledaren Konstantinos Karamanlis. 1977 blev han invald i parlamentet och fick sin första ministerpost. I mars 2004 tog Stavros Dimas över som Greklands EU-kommissionär och samma höst fick han ansvaret för miljön.
Då var förväntningarna på honom lågt ställda, milt uttryckt. Många undrade vad en grekisk, konservativ ekonom utan miljökunskaper och med ett förflutet som industriminister, skulle kunna åstadkomma som miljökommissionär.
Stavros Dimas verkar tycka att inställningen var dum, men säger att den kanske byggde på missförstånd och bristande kunskap.
– Som minister hade jag drivit satsningar på solkraft och energieffektivisering, när vi var i opposition satt jag i miljöutskottet. Men det visste ingen och jag skröt inte om det. Det är svårt att skryta, säger han.
Stavros Dimas tystade snart sina kritiker, men hans kollegor i kommissionen fortsatte att fokusera på konkurrenskraft och tillväxt. Sent omsider, i slutet av 2006, slog kommissionen och dess ordförande Barosso in på en mer miljövänlig linje.
– Det berodde på arbetet vi gjorde i generaldirektoratet för miljö, och på miljöorganisationerna. Jag var alltid glad över kritiken från miljöorganisationerna och jag uppmanade dem att ha högt satta mål, det hjälpte mig och gav argument som vi kunde använda, säger Stavros Dimas.
När Stavros Dimas berättar om sitt arbete kan man ana hans juristbakgrund. Han har argumenterat utifrån EUs fastlagda sjätte miljöhandlingsprogram, han har betonat implementeringen av ny lagstiftning och försökt skydda existerande lagar mot urholkning.
Mot sig har han haft många industriers starka lobbygrupper. Men Stavros Dimas har inte upplevt dem som något problem, säger han.
– Det vore fel att inte lyssna – man kan ju inte allt. Men jag tycker att det är naturligt och logiskt att inte böja sig för press.
Han berättar om kollegor som varit under starka påtryckningar. Själv låter han som om han vore immun.
– Jag kan inte förklara varför. Men varför ska man böja sig om de inte har rätt argument?
Under Stavros Dimas år i kommissionen har han bland annat arbetat med EUs klimatpolitik, för lagarna om skydd av biologisk mångfald, för ett energipaket och för lagarna om utsläpp.
– Det har varit många glada stunder, men också mycket vånda. Många nätter, säger Stavros Dimas och skrattar, har jag drömt om koldioxid.
Köpenhamn var förstås en besvikelse, EU lyckades inte ta ledarrollen, trots svenska försök, ”särskilt av min vän och kollega Andreas Carlgren”, men han ser ändå inte mötet som ett totalt misslyckande.
– Går det att bygga vidare på Köpenhamn och få till en legalt bindande överenskommelse vid mötet i Mexiko, i november, då blir det bra.
Men Stavros Dimas ser ändå med blandade känslor tillbaka på vad han lyckades åstadkomma under sin tid på kommissionärsposten.
– Man känner alltid att man inte uppnådde det man tänkte, man ser allt det man kunde ha åstadkommit. Men vi lyckades ändå med mycket under de här fem åren. Sedan är det mycket mer som måste göras i framtiden, naturen är under tryck, naturresurserna är knappa, och klimatet och den biologiska mångfalden är hotade, det innebär att kampen för miljön kommer att bli allt hårdare.
Kanske är det medvetenheten om det som inte uppnåddes, som gör Stavros Dimas så glad över de erkännanden han får.
Vid det sista Europarådsmötet han deltog i, reste sig miljöministrarna och de 200 deltagarna och gav honom en lång applåd, berättar han. Han tar upp ett brev ur portföljen, det är från talmannen i USAs representanthus, Nancy Pelosi, som tackar för hans insatser.
– Men utmärkelsen och erkännandet från miljörörelsen är det finaste pris jag kunde fått. Det ger en moralisk tillfredsställelse.
Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.