TAVVAVUOMA – eller Dávvavuopmi som det heter på samiska – är ett viktigt renbetesland under renarnas vandringar mellan sommarvistena på andra sidan norska gränsen och vintervistena nere i skogslandet i öster.

– Det är ett trivselområde för renen, för alla djur – ja, för människor också, säger Lars Labba, ordförande i Lainio­vuoma sameby.

Men det är inte lika fridfullt här som när han var barn.

– Det flygs mycket till fiskevatten och jaktmarker i Dávvavuopmi. Det ökar och ökar. Renarna blir oroliga.

Och nedskräpningen har ökat nåt kollosalt, enligt Lars Labba.

– Det är konstigt, man kunde tro att fiskare var natur­människor. Men de är experter på att skräpa ner.

I takt med att harrfiske, flygning, ripjakt, olovlig skoter­åkning och nedskräpning ökat har det blivit mindre trivsamt, inte bara för renar och renskötare. Hela djurlivet har blivit fattigare.

– Förr såg man mycket rovfågel, av alla kalibrar. Den här stora vita ugglan, oj då, förr fanns den i massvis på bägge sidor gränsen. Och riporna har nästan försvunnit. Jag vet inte jag, det börjar bli dött uppe till fjälls.

– De skulle gjort Tavvavuoma till nationalpark för länge sen. På andra sidan norska gränsen är det nationalpark. Där är det fridfullt, renarna blir lugna när de kommer dit.

Lars Labbas önskemål är inte taget ur luften. Tavvavuoma är ett av tretton områden som ingår i Naturvårdsverkets nya nationalparksplan. Helst skulle man vilja skrida till verket genast på grund av just det slitage som Lars Labba beskriver.

– Området påverkas av snöskotrar och fyrhjulingar, berättar Rolf Löfgren på Naturvårdsverket.

– Jägare, fiskare och hjortronplockare kan sätta djupa spår i terrängen. Jag har sett bilder på folk som plockar hjortron direkt från palsarna, utan att kliva av sina fyrhjulingar.

Rolf Löfgren tror dock att det kan dröja innan nationalparken blir verklighet. För att prioritera ett nationalparks­projekt framför ett annat krävs inte bara att området är hotat, det behövs också lokalt stöd. Kiruna kommun har visser­ligen uttalat ett försiktigt stöd för nationalparksplanerna men samtidigt är motståndet från många Kiruna- och Gällivarebor stort. Det finns en vida spridd uppfattning om att en nationalpark lägger en död hand över ett område. Då är det slut med fiske, jakt och annat friluftsliv i trakten. Då är det slut på friheten.

– De oroar sig i onödan, säger Rolf Löfgren. Det är helt klart att det ska gå att fortsätta med fritidsfiske i området, om det bara bedrivs på ett uthålligt sätt, om det finns en tillräcklig övervakning och man får bättre kontroll på terrängfordonen.

EN SOM HAR OROAT SIG för fiskets framtid i området är Gunnar Westrin, välkänd fiskeskribent som sedan slutet av sextiotalet besökt Tavvavuoma och vidderna norr om den föreslagna nationalparken, ända upp till gränssjön Rostujávri. Sandåslandet, kallar han området.

– Det är så egenartat och fascinerande; ett motsatt land, ett ensamland och reningsland. Jag brukar stanna tills jag är tom i huvudet och redo för ett nytt arbetsår. Det kan ta två-tre veckor.

Gunnar Westrin har tidigare kritiserat Naturvårdsverket för att det inte förstått hur viktigt området är för landets sportfiskare. Sandåslandet är lika frekventerat av fjällets flugfiskare som någonsin Mörrumsån av laxfiskarna, menar han.

Men när Westrin får höra att verket inte vill stoppa fisket i området förklarar han sig genast positiv till nationalparks­planerna. En ökad skyddsstatus med bättre övervakning, ett klokt regelverk och professionell fiskeguidning är precis vad området behöver. Under sina år kring Tavvavuoma har han sett storharrarna försvinna i takt med att sportfiskarna blivit allt fler. Han har sett fina tältplatser och fiskeplatser skändas av sopor.

– Det populäraste området, kring greningen mellan Tavvaätno och Råstoätno, kan vara överjordiskt grisigt.

– Numera när jag berättar om området skriver jag alltid: orkar du inte ta med dig soporna härifrån har du inte här att göra.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.