Det är ytterst en moralisk uppgift. Östersjön behöver livräddas. Det handlar inte om ideologier, val mellan höger och vänster, eller partifärger. Att rädda ett av världens mest förorenade hav sker inte automatiskt. Både ekonomisk teori och förskräckande praktik visar att oreglerade marknader inte hanterar övergödning och utfiskning. En stor skopa politik behövs.

De politiska partier som gjort vägvalet att värna miljön och livsvillkoren för dagens och framtida generationer måste ta initiativ som värnar havens rikedom och långsiktigt hushåller med deras resurser.

Inget parti lär få egen majoritet i höstens riksdagsval. Nästa mandatperiod lär också bjuda på politiska konstellationer. De senaste åren har socialdemokraterna gjort upp med miljöpartiet och vänstern i en rad miljöfrågor. I energipolitiken samarbetade regeringen med centern och vänstern. I någon fråga har miljöpartiet dragit sig ur. Oppositionspartierna drev i huvudsak egna linjer eller icke-linjer, men slog sig samman i bland annat en urvattnad motion om de svenska miljömålen.

Inför valet är det svårt att se någon majoritet med en plan för att rädda Östersjön.

Samarbetspartierna saknar en gemensam politik på miljöområdet. Medan miljöpartiet ofta driver på och vänstern allt oftare går vilse, slits socialdemokraterna mellan visionen om ett grönt folkhem och gårdagens betongideal. Under mandatperioden har viktiga steg tagits på flera punkter, men det räcker inte. För att ta ett exempel som är högaktuellt för Östersjön: det 121-punktsprogram som partierna enades om efter förra riksdagsvalet lovade ett svenskt stopp för torskfiske den 1 januari 2003. Men utfiskningen fortsätter än i dag. Vilken gemensam miljöpolitik samarbetspartierna eventuellt vill föra framåt finns inga svar på.

Långt värre är splittringen inom Alliansen. Här är faktiskt ambitionen att gå till val som ett politiskt block, men någon gemensam miljöpolitik har inte visats upp, i alla fall inte ännu. Inte konstigt kanske med tanke på att moderaterna, som största oppositionsparti, nära nog saknar miljöpolitik. Traditionen är stark; moderaterna har sedan decennier varit det parti som minst bryr sig om hälsa och miljö. Tyvärr tycks också särskilt kristdemokraterna och folkpartiet glida i moderat riktning på miljöområdet.

Den förstärkta blockbildningen är särskilt olycklig på miljöområdet som kräver långsiktighet och därmed breda överenskommelser. Nog är krisen i Östersjön lika allvarlig som den valutakris som drev fram blocköverskridande beslut vid nittiotalets början för att rädda svensk ekonomi.

Dessvärre följs övergödning och utfiskning av fem andra problemområden där miljömålen knappt går att nå: Levande skogar, giftfri miljö, stabilt klimat, frisk luft och naturlig försurning.

Här hittar vi orsakerna i skogsbruket, kemikalieindustrin och trafiksystemen. Miljöförbättringar inom dessa områden förutsätter oftast långsiktiga satsningar och kraftfulla överenskommelser.

Att klara miljökrisen är en moralisk utmaning som kräver politiska beslut i en marknadsekonomi med miljöengagerade människor och företag. Det gäller att stimulera hållbara lösningar med morot och piska, och inte minst att visa på de omfattande möjligheter som finns. Miljösatsningar gynnar välfärd på bredden, oftast även i ett kortsiktigt perspektiv.

Allt detta kräver ledarskap. Tyvärr saknas starka ledare i det svenska miljöpolitiska landskapet. Tvärtom ser vi i undersökningar att partiledare som Lars Ohly, Fredrik Reinfeldt och Lars Leijonborg smiter undan sitt opinionsbildande ansvar. Reinfeldt följer tyvärr i gamla fotspår. Men Ohly och Leijonborg sviker sitt miljöintresserade fotfolk, för att inte tala om väljarna och kommande generationer.

Vi hoppas att det finns en miljöpolitik bakom de förseglade läpparna. Dags då att börja tala om den. Sommarens valrörelse ger goda möjligheter att visa på höjda ambitioner. Om några månader går en befolkning med ett växande miljöintresse till valurnorna.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.