HON GÅR GÄRNA UPP VID femtiden på morgonen för att skriva eller arbeta. När Sveriges Natur träffar Mathilda Tham för en intervju är klockan strax före åtta. Om en timme ska hon vara på Beckmans Designhögskola för att planera nästa års kurser. På eftermiddagen går planet till London. Det är där hon bor numera.

I knäet har Mathilda en grön Fjällrävenjacka med flera år på nacken. Klänningen är i naturfärgad bomull, köpt i en secondhandbutik liksom de skyhöga träskorna.

Mathilda beskriver sig som både modemänniska och miljöaktivist.

– Allt jag gör handlar om hur modebranschen ska gå mot hållbarhet.

Det började redan 1993 då hon gick på Beckmans och skulle göra sitt examensarbete. Hon och en kompis valde att göra sin kollektion genom att utforska modeindustrin ur ett framtids-, omvärlds- och miljöperspektiv.

När man hör henne berätta om vad som lett henne framåt lyser ordet kunskapstörst i eldskrift. Själv säger hon att hon ”vill ha täckning”.

Efter Beckmans blev hon modespanare (omvärldsanalytiker) och hamnade så småningom på en färgbyrå i New York, där fick hon nyttiga insikter om en egendomlig marknad som rymde såväl en medveten ekotrend som en extrem shoppingkultur. Därefter kom hon tillbaks till Sverige och blev efterfrågad föreläsare om mode och livs¬stil.

– Men jag började känna av ett dilemma av att jobba inom moderörelsen. Jag älskade den och gör så alltjämt, men medvetenheten om hur det går till i industrin och mitt samvete gick inte riktigt ihop. Jag kunde inte fortsätta om jag inte skaffade mig ett nytt förhållningssätt.

Det där förhållningssättet skulle förstås handla om framtiden – och där dök miljöfrågorna upp. Mathilda letade efter utbildningar där hon skulle kunna fördjupa sig. Hon fann ingen i Sverige men väl i London. Goldsmiths, University of London, har en designfakultet med en holistisk syn på världen. Efter några år som akademiker lägger Mathilda i höst fram sin doktorsavhandling. Huvudfrågan berättar rätt väl vad det handlar om: Hur kan trendforskare bli hjälpsamma vänner till modedesigner i deras gemensamma resa mot hållbarhet. Titeln är: Lucky people forecast.

Forskaren Richard Wiseman har beskrivit att människor som upplever sig ha tur är sådana som har bra nätverk, är optimistiska och kan använda sin intuition. Det viktiga är att ha en positiv attityd.

– Sådana tycker jag modemänniskorna är. Jag vill använda de egenskaperna för att nå hållbarhet.

Författaren Pernilla Glaser beskriver sin vän Mathilda som intagande, lyssnande, förödande klipsk – en människa som inom sig har både ljus och mörker. Det där sista kan låta som en kliché, men är nog inte det. Men innan vi hoppar tillbaks i tiden får Mathilda berätta om hur hon vill förändra modeindustrin i dag.

– Det viktigaste är att ta ned den enorma överkonsumtionen och överproduktionen. Det är ofantliga mängder material som omsätts. Att gå över till ekoproducerad bomull, begränsad kemikalieanvändning och vattenförbrukning i industrin är bra, men det är ändå skalan på systemet och dagens snabba ledtider som är det största problemet. Vi har dessutom vant oss vid priser som inte är de rätta, som inte tar med miljön och sociala förhållanden.

Mathilda menar att vi måste gå från ett snabbt till ett långsamt mode, ifrån att konsumera kläder till att använda dem. Hon vill att framtidens modesystem ska innefatta klädbibliotek där man kan låna eller hyra kläder en viss tid för att de sedan ska vandra vidare till någon annan. Detta betyder inte att det alltid är rätt att använda kläder länge. Hon berättar om forskning som visar att vi mycket väl skulle kunna köpa underkläder för engångsbruk. Om de komposteras blir det ett bättre hushållande av resurser än detta ständiga tvättande vi annars ägnar oss åt.

– Tvättandet måste minska, och det vi tvättar måste vi göra i lägre temperaturer.

Men kommer branschen att klara en omställning till det du vill se?

– Ja, jag är övertygad om att branschen har kreativitet och tillräcklig lust att förändra sig.

Mathilda är en av kursledarna i en sammanslutning som kallas Sustainable Fashion Academy, 22 designer, inköpare och miljö- och etikansvariga från flera stora kedjor som träffas en gång i månaden och utbildas i hållbarhet. Där finns bland andra HM, Ikea, Lindex, Åhléns och MQ.

– Intresset och viljan där går verkligen på djupet.

Det finns förstås en maktobalans i detta att vi konsumerar här och man producerar där, långt bort. Förhållandena

i industrin kan vara vedervärdiga, men det har ändå blivit mycket bättre i det första produktionsledet.

– Viktigast nu är att de fackliga rättigheterna stärks i produktionen, men det är en fråga som de själva ska ta tag i, med vårt uttryckliga stöd.

HON TROR DOCK INTE ATT det räcker med god vilja, det handlar om initiativ på många fronter – det krävs lagändringar, att företagen utvecklar sitt hållbarhetsarbete och nya attityder. Det krävs ett riktigt paradigmskifte. Och det kommer nya värderingsmodeller som kopplar ihop ekologi, ekonomi och välbefinnande som till exempel Happy Planet Index.

– Företagen behöver inte vara rädda för att tappa sin lönsamhet. De kan gå över från att tjäna pengar på överproduktion av plagg till att ägna sig mer åt service. Så är det i en mängd andra branscher.

Och vi ska inte tro att vi kan komma bort från modet. Behovet av och lusten för mode kommer att finnas kvar så länge vi använder kläder.

– Ett tag ville miljörörelsen inte prata om mode överhuvudtaget. I början blev de arga på mig, men det är annorlunda nu. Det där motsatsparet hållbarhet/osexighet å ena sidan och mode/härlig farlighet å den andra, som vi skapat tillsammans i samhället är inte särskilt bra bilder. Många har ännu inte förstått att modet står för en symbolik.

– Jag köper ett modeplagg inte för att jag fryser utan för att jag vill ha kompisar. Modet står för ett personligt experimenterande i vardagen som är värdefullt.

Mathilda har arbetat praktiskt som stylist, designer och föreläsare, men i själ och hjärta är hon en analytiker. Redan i tidiga skolan var hon en ”plugghäst”. Hon var inte den där säkra tjejen på skolgården. En tragisk händelse där hennes far omkom i en flygolycka när hon var sex år satte sig i henne.

– Jag var ganska ensam, var inne i en negativ spiral och led av anorexia fram till jag var 22. Det var dumt, men jag förstod så småningom att jag kunde vända min kraft till att göra något positivt och konstruktivt i stället. Då var det roligt att vara en som kunde mycket om mode – det var jätteskönt.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.