SVANTE AXELSSON – Naturskyddsföreningens generalsekreterare – hur är din vision om hur vårt samhälle kan se ut om några decennier?

Jag är försiktig med att måla fram exakta framtidsbilder, för vad man än säger blir det fel. Jag tänker mer på vilka restriktioner naturen ger. Vi kommer att behöva ställa om mycket, men personligen tror jag inte att vår samhällsomställning kommer att bli speciellt smärtsam.

Att jag uttrycker mig så, beror på att jag ser ett fruktansvärt energislöseri: 70 procent av all energi vi producerar går till spillo (i EU). Vi har extremt mycket energi på klotet, solinstrålningen på 7 procent av Saharaöknens yta skulle kunna stå för all energi vi behöver. Men visst kostar det att fånga in energin. Också den förnybara energin och effektiviseringen är en kostnadsfråga mer än en teknikfråga. Vi behöver satsa mer pengar på energi- och uppvärmningskostnader. Men med tanke på den standard vi har så finns det utrymme. Vi har ju ett väldigt omfångsrikt konsumtions­mönster. Om vi avstår från en del – färre Thailandsrsor, lite färre nya kök, lite mindre lyxkonsumtion kanske, kan omställningen ändå bli ganska trevlig.

Det är det ena. Det andra är att vi kommer att byta konsumtion från varor till tjänster. Det är önskvärt ur såväl klimat- som välfärdssynpunkt. Det system vi nu har tror jag är ohållbart. Om du ska anställa en person som ska jobba i en timme, då måste du själv jobba i fyra. Men om du köper varor får du för samma arbetstid kanske 100-150 timmars arbete nedlagt i varorna i Kina eller Indien. Detta gör att det dräller av prylar hos oss. Men en värdig åldringsvård eller bra dagis har vi inte råd med. Ett ändrat konsumtionsmönster behöver inte vara något offer utan ett sätt att få en höjd välfärd.

Men vi behöver ändra skattesystemet. Vi har nu valt ett system som fördyrar människors arbete men som inte sätter fullt pris på miljöförstöring. Nu behöver vi göra en rockad.

Men vi ska ju minska våra koldioxidutsläpp med 90 procent om vi ska nå jämvikt, är inte det en enorm utmaning?

Nja, inte jättestor i Sverige. Värmesektorn är ju redan nästan helt koldioxidfri. Det var en utopi för 15 år sedan. Inom 15 år tror jag att vi kommer ha övervägande batteridrivna bilar. Vi kommer ha vågkraft och vindkraft som producerar mer än vad bilarna kommer att behöva inom samma tid. Till detta ska vi lägga en omfattande effektivisering.

Men det finns ju så många som säger att grunden för en god utveckling är tillgång till billig energi, lyssnar de på dig?

Ja, det tycker jag.

När min pappa växte upp var sambandet att energianvändning och BNP följdes åt, men nu går tillväxten upp medan energiförbrukningen är konstant. Det värdehöjande ligger i kunskap; kultur, Losectabletter, telefoner och apparater. Vi behöver råvaror, men det är inte primärt råvaru­ekonomin som skapar tillväxt. Det som säljer är design och intelligens, därför är värdetillväxten inte bara materiell, utan det är kunskap som behövs.

Miljötekniktillväxten, som delvis är materiell, ger ändå möjlighet att minska de miljöskadliga klimatförändringarna. Tillväxten ska dock inte maximeras och har inget värde i sig utan ska ses som en restpost av välfärdsbygget. Utmaningen är att ställa om den tunga industrin, exempelvis cementindustrin. Det bör göras ungefär samtidigt i alla länder. Där finns risk för ett moment 22. Sverige har dock visat att det går att gå före utan att slå ut sitt eget näringsliv.

Det är alltså en politisk utmaning vi har. Hur ska vi få gemensamma globala spelregler där vi inte slår ut varandra? Vi vet var vi är, vi vet vart vi ska, ingen tror att det är omöjligt att komma dit, det är inte heller särskilt dyrt, tvärtom är det extremt dyrt att inte agera. Men det krävs gott ledarskap för att förändringen ska ske utan lokala kriser i ekonomin eller regionala spänningar.

Ser du problem i några speciella sektorer eller branscher?’

Transporterna är svåra. Vi klarar kanske inte godstransporterna och flyget bara med teknik. Vi måste ändå satsa på flytande förnybara bränslen som förnybar diesel och fotogen. Återigen är frågan om jorden är så beroende av fossil energi för att snurra? Mitt svar är nej. Vi har inte energibrist. Istället handlar allt om vilken kostnad vi är beredda att betala. Klimatförhandlingarna handlar ytterst om hur vi ska kunna hantera förlorarna. För det finns ju förlorare även om samhället i stort vinner. Strukturomvandlingen är ju alltid jobbig. Och vi kommer att få ännu en strukturomvandling.

Hur ser den ut?

Vi får ett mer kunskapsintensivt arbetsliv och mer av tjänstekonsumtion hos oss. En period får vi en extrem tillväxt för dem som tar fram förnybar energi. Då blir frågan hur vi hanterar kostnadsökningar för energi, det kommer att bli högre priser men det behöver inte vara så farligt om vi tar fram smartare produkter. Vi får höjda elpriser i Europa – men hur påverkar det SSAB om Kina inte får höjt pris? Hur hanterar vi att fattiga u-länder som Malawi plötsligt får betala mer för sin olja? Hur klarar sig tvåbarnsfamiljen i Mellerud som har jobb i Uddevalla och två bilar och måste köra varje dag? Det är problemet – men som går att lösa.

Och du har förtröstan att de internationella politikerna hittar lösningarna?

Nja, en viss tillit. Det handlar om att ge och ta. När de in­blandade förstår att de alla är förlorare om de inte löser problemet – då är de i förhandlingsläge. Och så är läget nu i klimatfrågan.

Är framtiden high-tech eller low-tech?

Vi får mer av högintelligens och samtidigt går vi mot mera närhet och low-tech. Det blir en polarisering, det bästa av det gamla men också mer av högintelligens. Vi får kanske spårbundna biltåg. Pratar du om Afrika är läget ett annat.

Är framtidslösningarna små- eller storskaliga?

Jag tror att vi kommer ha både high-tech och småskaliga lösningar. Jag tror exempelvis på småskalig elproduktion som ett komplement. Jordbruket kommer att vara viktigare, dess ekosystemtjänster kommer att behöva leverera mer till fler människor och troligen på större gårdar.

Du vill lägga mer skatt på energin, det betyder att resorna blir dyrare?

Ja, men man ska alltid vara observant på framtidsprognoser. De flygmaskiner vi har i dag är inte den slutgiltiga lösningen.

Om några år kan nog flyget nästan halvera sina utsläpp.

Gör vi ingenting kan vi få ett helvete. Men jag utgår från att vi kommer att lösa problemen. Jag är optimistisk. Jag förvånas faktiskt själv över att jag är så optimistisk. Ibland ställer jag mig frågan; Är jag naiv eller? Men när jag går igenom argumentationen tycker jag inte det.

Kanske är det så att vi har en fallenhet att måla i svart. Ibland kan den mest depressiva få ett rykte om sig att vara den mest realistiska. Vi tenderar att tro att den som målat i svart verkligen har på fötterna. Men jag tror inte alls att det är så.

Tror du vi går in i framtiden utan att ändra livsstil?

Vi kommer att ändra livsstil jättemycket, men är förändring av ondo? Nej. Vi får andra köpmönster, en del blir billigare, annat blir dyrare. Vi har ändrat livsstil dramatiskt de senaste 30 åren, men vi säger inte – oj vad vi har ändrat livsstil!

Hur ska föreningen tackla framtiden?

Många i miljörörelsen agerar lite som hjältar, bryter ny mark genom ett nytt sätt att leva och konsumera och påverkar på så sätt politiken. Politiken styr sedan så att alla inte behöver vara hjältar för att leva hållbart.

Jag tror samtidigt att föreningen nu är på väg in i en genomförandefas. När vi försvarar och genomför det nya goda samhället får vi mothugg. Vi har varit överens om att vi ska satsa på vindkraft och förnybar energi. Det är bra, säger folk, nu gör vi det. Men då dyker förstås barnsjukdomar upp som exempelvis dåligt placerade vindkraftverk. Då måste vi vara konstruktiva och visa på hur problemen kan lösas utan att bli nejsägare. Vår uppgift blir också att guida personer och företag framåt och förändra spelreglerna så att det blir lätt att göra rätt.

Vi kan berätta på ett positivt sätt om hur man kan leva. Många säger: Jag vill vara med i detta drama, det är kul att vara en del av lösningen, ingen större uppoffring. I detta har vi en klassisk folkrörelseroll, att motivera och visa att en annan värld är möjlig.

Jag tror att många människor är glada över att vi kommer in och säger att vi inte behöver kärnkraften. Vi kan berätta om alternativen, att jorden är generös på energi. Vad skönt att höra! Det värsta problemet är uppgivenhet och missmod, och det är mycket lätt att hamna där. Vårt budskap är att inte ge upp – det är ett gott budskap – och med väl underbyggda argument.

Miljörörelsens tid är nu

När Mikael Karlsson, Naturskyddsföreningens ordförande, om­beds att blicka framåt tar han först ett litet hopp tillbaka , till september 2001 och attentaten mot World Trade center i New York.

– Då sa världens ledare att kampen mot terrorismen skulle dominera agendan och kortsluta miljöarbetet. Men det blev inte så. Trots terrorismen har klimatfrågan hela tiden ökat i angelägenhet. Och jag tror inte heller att finans­krisen kommer att spela bort miljöfrågan.

När man nu ska bekämpa lågkonjunkturen finns klimat- och miljöfrågorna med. Många har förstått att det blir väldigt dyrt om man inte lyckas lösa dem, till exempel att fasa ut de fossila bränslena. Vid tidigare lågkonjunkturer satsade man ofta på åtgärder som förstörde miljön.

Mikael beskriver klimatkrisen och även finanskrisen som megatrender. Vi påverkas alla av sådana. Resursförbrukning och samhällsekonomi hänger ihop globalt. Förändringar kan gå väldigt snabbt och kan slå väldigt hårt.

– Hur ska en bra förening vara i en sådan värld? Jo, den måste ha en hög förändringskapacitet.

På ungefär samma sätt som föreningen bejakat IT-samhället och även blivit mer snabbfotad när det gäller att markera mot regeringens miljöpolitiska misstag, måste föreningen förbättra sina länkar till miljöorganisationer i andra delar av världen. Näringslivet globaliseras, politiken likaså och då måste också miljöarbetet globaliseras.

– Fredsrörelsen, arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen har nog sett sin storhetstid. Nu är det miljörörelsens tid. Det växer upp organisationer som svampar ur marken kring klimatfrågan. Vi var egentligen 100 år före. Nu behövs folkrörelsen och vi har 100 års erfarenhet. Det ska vi vara glada för.

Mycket av det som skrevs i Sveriges Natur i föreningens barndom var verkligt framtida, påpekar Mikael. Men ingen av den tidens ledare kunde nog ana den globala utvecklingen.

Nu är så gott som alla med på klimatfrågan. Överutnyttjandet av hav och mark i världen kan skapa nya globala vågor av medvetande. I det läget är det viktigare att hitta relationer med internationella demokratiska folkrörelser. Och föreningen har i dag 50-60 partners som tänker ungefär likadant ute i världen.

Mikael Karlsson tror att kretsar och länsförbund kommer att finnas kvar länge i föreningen. De är pålarna. Mellan dem finns bryggorna – nätverken. Och här är vi bara i början av en utveckling. Han tycker att Handlamiljövänligt-nätverket, liksom havs-, skogs- och klimatnätverket varit framgångsrika, fast på olika sätt.

– Och se vad kemikalienätverket lyckades med. Det fick bort triclosanet. Det hade föreningen inte lyckats med trots långvarigt arbete.

Han ser gärna att nya former för arbetet utvecklas. Man behöver inte ha möte fem timmar i källarlokalen med sekreterare och besluts­protokoll. Man kan göra på helt nya sätt.

I dag är merparten av medlemmarna kvinnor. Hur tror du det är om ett decennium?

– Kvinnor tänker mer på miljön och handlar mer miljövänligt. Jag tror det fortsätter så. För tio år sedan lyftes just jämställdheten och föryngringen fram som viktigt. Jag tycker att vi är på god väg, men när det gäller integrationen av nysvenskar ligger vi efter.

Grundidén att jobba med kärlek till naturen – och folkbildning om den och dess ekosystemtjänster – i kombination med politisk påverkan och konsumentmakt tror Mikael kommer att bestå. Kanske byggs det politiska arbetet och konsumentmakten ihop mer.

– Jag kan inte tro annat än att politiken är lika intressant om 20 år.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.