Jag bor i ett hus med mycket anspråkslös havsutsikt. Detta är vad jag kan se: blinkningarna från Brödstyckets fyr, om nätterna, på vintern, när inte löven skymmer. Minsta rörelse av vinden i grenarna – och ljuset från Trälhavet försvinner.

Men om sommaren, när ekblad och syrenbuskar definitivt täpper till mitt lilla kikhål, kan jag gå ner till stranden där båten Beda väntar. Med vinden för hon mig ut på havet.

Östersjön, den baltiska skålen, en säregen blandning av sött och salt, en gård av tusentals strödda stenar som är topparna och gruset på undervattniska berg. Där finns djupa, lerfyllda vikar där granarna växer sig höga på stränderna. Där finns vindpinade, karga bulor och knuvar där enarna trycker sig platt mot marken och fetknoppen darrar i skrevorna.

EN BLÅSIG SOMMARDAG TAR MIG BEDA ända ut till den vida bågen av ytterskärgårdar. Från mitt Österskär på fastlandet till Gillöga Österskär, trettio sjömil österut. Genom långa, smala sund, där vinden alltid blåser antingen rakt bakifrån eller rakt framifrån, och som man antingen elegant länsar igenom med spinnakern välfylld lik en proppmätt mage, tills utloppet närmar sig och vinden plötsligt vänder och spinnakern börjar rycka och smälla i det som nu är halvvind och på några sekunder förvandlar livet på fördäck till halv panik även i måttliga vindar (för min inre syn ligger det lövtunna, svindyra seglet redan sönderslitet och dränkt under kölen, medan jag i verkligheten för ihop liken och med stadiga tag hivar in duken, armlängd efter armlängd, ner genom förpiksluckan), eller tålmodigt stretar igenom i en pinande kryss, där man slår och slår och får se varje måsskit på vardera stranden alldeles för många gånger, tills fjärden äntligen öppnar sig och man kan släcka på skotet och fara iväg i dubbla knopar.

Efter några timmar glesar det ut mellan skären. Öarna har jag lämnat bakom mig för länge sedan. Här ligger holmar, kobbar, klabbar, örar och bådar. Kölen sticker en och fyrtio och jag aktar mig för att grundstöta ihop med Ärtan och Tipp, Bråten och Brusan, Plumsan, Knycklan och Knorren.

NÄR JAG MOT KVÄLLNINGEN LJUDLÖST glider in i Gillöga för att lägga till, är klipporna varma och välkomnande. Jag plockar fram kilarna och letar i springor och skrevor för att finna passande vinklar och djup. När hammarens slag klingar stumt sitter kilen stadigt. Utforskningen av skäret kan börja. Jag skuttar iväg på bara fötter och njuter av hällarnas lena strävhet. Det doftar av skorplav, ljumma hällkar och blommande gräslök, och jag bryter några stänglar till potatisen.

Den här sommarkvällen är ingen annan människa ute. Det är bara jag, huggormen – och tusentals myggor. Jag spanar ut över havet runtomkring. I nordost ligger en liten klippa som kallas Självilan. En dryg sjömil söderut lurar Tigaren, en förrädisk hoper bränningar och undervattensstenar. Nu väntar den på förvillade fartyg att snärja i sin mitt, men om tusen år rymmer den kanske en liten gropmosse med tuvdun och sileshår, en sådan jag fann på Skinnbroken i Björkskärs skärgård under en annan seglats. Om Östersjön alls liknar sig om så lång tid. Kanske är den då så nerkletad av intorkad bakteriesoppa att inte ens skarvarna skrattar.

JAG ÅTERVÄNDER TILL BÅTEN, tar fram spritköket och doppar kastrullen över relingen för att fylla den med lagom saltat vatten. Solen är på väg ner någonstans långt bortom Rådmansö. Vinden har mojnat till ingenting. Medan jag njuter av färskpotatisen njuter myggorna av mig.

Michaela Lundell,
biogeovetare, journalist – och seglare.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.