VI ÄR NÄRA ATT UPPNÅ normal levnadsstandard här nu, säger Amina Muungwana, en ung kvinna

i byrådet i Sunya, en av nio byar som förvaltar Suledo¬skogen i Kitetodistriktet.

Ögonen ler försiktigt bakom den löst sittande slöjan. Få svenskar skulle hålla med henne. Husen i byn är enkla lerhyddor, el saknas helt, toaletterna är hål i jorden. Det är många timmars skumpande längs usla vägar till närmaste stad och de små bodarna här säljer bara några få basvaror.

Men vad som är välstånd beror på perspektivet. Hadija Saidi som också sitter i byrådet fortsätter:

– Tidigare röjdes skogen utan kontroll. Källorna torkade ut, vi kvinnor var tvungna att gå långt för att hämta vatten. Nu finns bra vatten nära husen. Alla har lärt sig att skydda miljön, det har gjort det lättare att leva – och att få inkomster.

Vid toppmötet i Johannesburg 2002 tilldelades byarna runt den stora skogen (167 000 hektar) FNs Equator Initative Prize för att man lyckats ”minska fattigdom genom naturvård och hållbart utnyttjande av biologisk mångfald”. Prispengarna bekostade bland annat en ny skola. Men skogen ska också ge direkta inkomster inom kort.

En bit från byn finns ett område där en huggning är på gång. Vi går in bland höga träd, en del med vita markeringar.

– Bara träd med mer än 40 centimeters omkrets är märkta. Inga mindre får fällas. Skogen ska brukas hållbart, säger skogsrådgivaren Maleack Minja.

Det är september, slutet på torrperioden. Fallna löv prasslar och intrycket är lite dammigt, men Maleack berättar om fördelarna: skogen ger vatten och skugga, förhindrar jord¬erosion och bidrar med frukt och bär, ved, traditionell medicin och honung.

– En hel del vilt som inte funnits på länge har också kommit tillbaka sedan byborna tog över skötseln: antiloper, bufflar, impala, zebror, giraffer. Lejon har setts här i närheten.

Skogstypen kallas miombo efter en av de vanligaste trädsorterna (Brachystegia). De inhemska träden ger korta timmerstockar. I stället kommer mycket av det som ska huggas att bli träkol. Det ska säljas i säckar märkta ”Suledo” som ett alternativ till det illegalt framställda.

Några kor lunkar fram mellan träden vaktade av ett par nyfikna massajpojkar i traditionella röda filtar – shukas.

Skogen mådde bra så länge de boskapsskötande massajerna dominerade området. Men från 70-talet och framåt flyttade jordbrukande stammar in och det blev konkurrens om marken. Röjningar, illegal huggning och okontrollerad träkolsbränning skar djupa sår.

Avskogning är ett problem i hela Tanzania och regionala myndigheter började planera för ett stort statligt skogsreservat här 1993. Det skulle ha gjort skogsbete olagligt och hotat befolkningens levnadssätt i grunden. Totalt bor drygt 50 000 människor i området. En storkonflikt var på gång.

Ett par år tidigare hade ett svensk-tanzaniskt biståndsprojekt, Lamp (Land Management Project), startat i norra Tanzania. Nu kallades en av projektets rådgivare, Ulrike von Mitzlaff, in för att söka lösningar.

– Byborna ville skydda skogen i egen regi. Men när jag förklarade det för de regionala tjänstemännen i Arusha skrattade de åt mig: ”Du är en ?mzungu? (vit), du har missförstått”, sa de. Men jag lyckades få med dem ut till byarna, berättar hon.

– Det var första gången jag sett tanzaniska bybor stå upp mot en hög tjänsteman. ”Vi vill göra det här själva”, sa de och förklarade att distriktets skogsfolk var en del av problemet eftersom de var inblandade i den illegala skogshuggningen.

Efter en lång process lyckades man sy ihop en plan för mark¬användning, som tillfredsställde de många olika etniska grupperna, och formulera by-laws (lokala förordningar). Tydliga gränser drogs upp mellan mark som avsatts för olika ändamål.

Skogvakter från byarna ser till att reglerna följs och den som överträder bötfälls eller ställs inför rätta. Många regler bygger på massajernas traditionella sätt att förvalta.

– Skogen existerar tack vare massajerna, men det var också nödvändigt att minska deras betesområden och att stänga av områden för föryngring, säger Ulrike som är socialantropolog och expert på folkgruppen.

Det är första gången som inkomster från skogsavverkning ska fördelas på lokal nivå i Tanzania, och det har varit många turer med distriktets tjänstemän som velat ha en del av kakan. Lamp har satsat på en bred utbildning i ekonomisk förvaltning i byarna.

– Man kan inte bara hyra in folk utifrån, det är viktigt att alla förstår hur det fungerar och att fördelningen mellan och inom byarna blir rättvis.

Sunya är den största byn i området och en av tre som var med i den ursprungliga reservatsbildningen 1994 (Su-le-do står för bynamnen Sunya, Lengatei och Dongo). Bybon Abdi Puputo berättar att det var många konflikter mellan olika grupper i den etniskt splittrade byn tidigare:

– Men nu lever vi fredligt tillsammans. Vi vet att Suledoskogen är vår, och ingen i byn tillåter att den förstörs. Skogen betyder liv, säger han.

Ett konkret bevis är Abdis fars odlingar i utkanten av byn. Majsskörden pågår med ett öronbedövande dån från en sorteringsmaskin. Tidigare var Sunya så torrt att bara ett fåtal grödor kunde odlas, under regnperioden. Det mesta måste köpas utifrån.

– Nu producerar vi mer än vad byn behöver, berättar bonden Omari Puputo medan han visar oss runt odlingar med sockerrör, kålhuvuden, bananer, mango, papaya, kassava.

Genom Lamp har han fått lära sig tekniker för att skörda regnvatten, hålla kvar fukt i jorden och odla olika grödor tillsammans. Men framför allt är det den förbättrade vatten¬tillgången i området som skapar bördigheten.

Kontrasten är slående till de torra och eroderade områden vi åker genom när vi fortsätter norrut med jeep. Massajstäppen kallas det närmast väglösa landet, men folkgruppens kultur är på nedgång enligt Ulrike von Mitzlaff.

– De har blivit fråntagna mycket mark och betet blir för hårt. Myndigheterna är ointresserade, det förekommer till och med tvångsflyttningar av grupper till områden där de saknar lokal kunskap för att klara sig.

I massajbyn Kituay B ringlar långa köer till en cementbassäng där tunn vattenstråle pumpas upp av en hostande motor. Här finns färgstarka moraner – krigarynglingar med avancerade frisyrer och smycken – och grå gamlingar i slitna shukas, men mest kvinnor och barn med mängder av plastdunkar. Runt om stiger dammet från hjordar av kor och getter.

Folk vallar djur över långa avstånd till den borrade brunnen, men vattnet räcker varken till människor eller boskap, menar byordförande Elias Taiko.

– Vi lider verkligen. Kan ni hjälpa oss? frågar han och spänner ögonen i fotografen Annika och mig.

Det känns svårt att förklara att vi inte är ”donors”, biståndsgivare, utan journalister. Men frågan är om det hjälpt mer än för stunden ens om vi haft fickorna fulla med dollar till nya brunnar och motorer.

STRAX UTANFÖR BYN ÄR VÅR BIL nära att krocka med en giraff. Hela den långa kroppen svänger i en vågrörelse när den kastar om och vänder tillbaka.

Det är bara några mil till den stora nationalparken Tarangire med dess rika djurliv. Till stor del är det massajernas förtjänst att nationalparksmiljöerna fanns kvar och kunde skyddas, menar Ulrike von Mitzlaff.

– När jag åker med massajer genom Tarangire kan de peka ut platser där de bott och där boskapen betat. Egentligen skulle de kunna finnas där nu med, men det accepterar inte staten.

Vi åker en tur genom parkens norra delar. Överallt finns djur. Vid floden breder en stor grässlätt med bulliga baobabträd och skuggande akacia ut sig. Närmast vägen betar gnuer och zebror fredligt sida vid sida; nerifrån vattnet kommer nybadade elefanter, leriga, med svängande snablar. En buffel¬hjord bryter stillheten med dundrande hovar och hotfullt vinklade horn. Framåt kvällen ser vi två unga lejonhannar vila i det torra gräset.

Parkerna ger en fristad åt djur och natur, men stänger ute lokalbefolkningen. Trycket på områdena utanför ökar. Välbeställda västerlänningar som vi betalar bra, men pengarna sugs in i den centrala byråkratin. I stället har tjuvskytte blivit ett växande problem i korridorerna där djuren rör sig mellan de stora parkerna.

Ett sätt att ge lokala inkomster och motiv att skydda miljön är viltområden som förvaltas av byarna – Wildlife Management Areas. Ett av pilotprojekten ligger precis utanför parken, vid Burungesjöns strand. Lamps rådgivare i Babati-¬ distriktet, Ulla-Maj Jern, tar oss med till byn Mwada. Trots att turistverksamheten bara börjat har den mark som byn avsatt för viltvård redan gett pengar till ett kombinerat apotek och klinik med barnmorska och läkare. Strax bortom finns en verkstad för lokalt hantverk som säljs till turister.

– Det här är första gången som byborna förstått poängen med naturvård, säger Damien Pita, som fått anställning som viltvakt.

Gränsen mellan byns odlade mark och det vildvuxna skyddade området syns tydligt när vi fortsätter till lodgen Burunge Camp med fin utsikt över sjön mot nationalparken. Det finns få övernattningsmöjligheter inne i Tarangire och lodgen är ett bra alternativ – för den som har råd. De lyxigaste tälten med dusch, dubbelsäng och soldriven el kostar 240 dollar per natt under högsäsong. Bolaget som driver lodgen betalar 5 dollar per gäst och natt till byn i dag, men förhandlingar pågår om höjning till 25.

I Babatidistriktet finns också en lokalt förvaltad skog, Duru-Haitemba, som var först med så kallad Community Based Forest Management (CBFM).

– Begreppet föddes i Duru-Haitemba, säger Lamp-rådgivaren Catalyst Kavishe.

Även här var det aktuellt att skapa ett reservat för att skydda skogen i början av 90-talet på grund av röjningar, erosion och torka.

– Men vi märkte att folk gjorde allt för att mark skulle hamna utanför, ända till att muta mätpersonalen med getter.

Efter en sociologutredning valde man att byta linje helt: åtta byar fick ansvar för den 9000 hektar stora skogen.

I dag ser vi frisk skog breda ut sig över kullarna och ledningar som transporterar vatten från källor ned till byn. Befolkningen tycker också att mikroklimatet blivit mindre torrt. I kombination med naturvårdsinriktat jordbruk har man kunnat öka avkastningen av lokala grödor. Terrassering efter naturliga konturer i landskapet, växling av grödor och att hålla jorden täckt är några av åtgärderna.

Duru-Haitemba har stått modell för Tanzanias nya nationella skogspolitik. Men inspirationen har nått längre än så. När lokal naturresursförvaltning på allvar börjat diskuteras i Sverige är det just Tanzania och CBFM som lyfts fram. Lokala tanzaniska skogsvårdare bjuds in till Västerbotten för att berätta hur man gjort.

Maleack Minja känner sig stolt, men också lite förvånad.

– Ni har väl redan världens finaste skogar. Eller?

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.