NATURSKYDDET UTGÅR från en känsla: naturen betyder något, därför bör den värnas. Naturens värden har bildats över tid. Naturskyddets blick har varit riktad bakåt.

Så började det för mer än hundra år sedan. Naturälskande vetenskapsmän uppsökte och artikulerade de platser där naturens förflutenhet var unikt närvarande och gick att göra synlig: naturskyddet som arkiv eller museum. Där fanns Gotska Sandön i vårt nordliga istidshav, Sarek med sina glaciärer och fint skulpterade u-dalar, Ängsö med sina hävdade hagmarker. Det var platser där tiden viskade till nutidsmänniskan: tänk på var du kommer från.

Idag är det annorlunda. När Svenska naturskyddsföreningen gör utspel handlar det om den biologiska mångfaldens öde, om framtiden för ålen och torsken eller scenarier för klimatet. Blicken är riktad framåt, och maningen är en annan: tänk på vart du är på väg.

Hur blev det så? Nittonhundratalet blev framtidens århundrade och naturen var inget undantag. De flesta skulle nog ändå förlägga denna utveckling ganska sent och peka på Tillväxtens gränser 1972 som en brytpunkt. Ungefär sedan dess är datorberäknade miljöscenarier lika självklara som prognoser för ekonomin.

Detta prognosmakeri har vetenskapliga anspråk, till skillnad från gamla tiders profetior och utopier. Före datorerna var sådana framtidsprognoser sällsynta. För en av de tidiga svarade den mångsidige fransmannen Charles Richet, nobelpristagare i fysiologi 1913 men också författare till poesi och teaterpjäser, pionjär inom flygkonsten och en förgrundsgestalt i den parapsykologiska rörelsen – samt mannen bakom en framtidsstudie, Om hundra år, med undertiteln Sannolikhetsberäkningar om nationernas framtida utveckling (1892).

Inte mycket har visat sig stämma. Enligt Richet skulle Ryssland och USA leda befolkningsutvecklingen, Ryssland och England skulle dela Asien mellan sig, Kina skulle visa sig oemottagligt för ”civilisationen” och så vidare. Richet säger inte mycket om naturen. Men han räknar med att jorden fortsätter att ”avsvalna”. Han räknar också med vetenskapliga framsteg:

”År 1992 kommer man helt visst att hafva en noggrann och i det närmaste helt komplett förteckning öfver alla djurarter, växter och mineraler, som finnas på vår planet… det skall ej längre finnas någon oupptäckt fossil, växt- eller djurform, lika litet som det kommer att finnas några växter eller mollusker att klassificera.”

DET VAR OPTIMISTISKT. Vi har 2009 identifierat 1,6 miljoner arter men vi vet också att långt fler återstår att upptäcka.

Richet räknade med att man 1992 kommit livets grundbegrepp på spåren: ”ja, man skall då, med ett ord, kunna uppställa formeln för lifvets funktioner, en formel, som för närvarande är nästan omöjlig att uppkonstruera.” Framtids­prognoser var om­kring år 1900 knappast särskilt användbara för dem som ville skydda naturen.

Att Richet saknade intresse för ”miljön” är inte konstigt. Statistik saknades i stort sett, frågan var inte definierad. Successivt blev den det i takt med att gifter och föroreningar uppmärksammades, men på allvar inte förrän på 1960- och 1970-talen. Undantag var uppgifter om skog, jordbruk och fiske och givetvis väderdata som i flera fall samlats under längre tid. Den nuförtiden mest omtalade miljöindikatorn, halten av koldioxid i atmosfären, har mätts systematiskt endast sedan 1950-talet, innan dess var det få som föreställde sig att användningen av fossila bränslen skulle kunna ha något inflytande över klimatet. Koldioxiden blev en viktig komponent i klimatmodellerna, de första kom på 1960-talet. Dessa har sedermera byggts ut till omfattande ”jordsystemmodeller” som alstrar scenarier även för torka, översvämningar, inverkan på biologisk mångfald och mycket annat.

DET ÄR INGEN SLUMP ATT DESSA exempel på prognoser och modeller är från perioden strax efter mitten av 1900-talet. Det beror på datorernas ankomst. Men det har framförallt att göra med fokuseringen på framtiden och erkännandet av människan som en första rangens förändringskraft i global skala.

Vill man sätta en symbolisk brytpunkt för denna utveckling skulle året kanske vara 1956. I juni detta år samlades sjuttio forskare och experter i Princeton, New Jersey, för en konferens, Man’s Role in Changing the Face of the Earth. Som framgår av titeln på den mer än tusensidiga bok som ut senare samma år rörde det sig i första hand om förändringar i landskapet, men även städerna, klimatet och miljögifterna fanns med. Här var perspektivet uttalat: människan är en förändringskraft och just därför måste hennes framfart i världen ifrågasättas. Jordens framtid stod på dagordningen. ”We have been looking at the future frequently,” summerade zoologen Marston Bates, ”sometimes with hope and sometimes with despair.”

Man kan jämföra Man’s Role in Changing the Face of the Earth med perspektivet i ett viktigt arbete om liknande frågor som utkom i Sverige samma år, Sten Selanders magnum opus, Det levande landskapet i Sverige. Det är en väldig, poetisk fresk över den svenska naturen från den urtid då isen släppte sitt järngrepp fram till det milda 1900-tal då Selander själv strövade i svensk natur och samlade stoff både till sin diktning och till sin växtgeografiska doktorsavhandling om fjällens kärlväxtarter. Selander tillhörde för övrigt de centrala gestalterna i Svenska Naturskyddsföreningen och många andra i föreningen tänkte i stort sett som han.

Denna bok talar inte mycket, knappast alls, om framtiden. Visst erkänns människan som en förändrande kraft – det är i hög grad människan som med sin odling gör landskapet levande, även om hennes framfart ibland kan leda till överdrifter och det därför behövs ett aktivt naturskydd och här och var ett reservat. Det är hos Selander ett sakta föränderligt landskap som stiger fram, där finns inga skred eller plötsliga omvandlingar och där finns inga globala krafter som kan gripa in i det Sverige där allt sker så att säga för sig, i hagmarker, lundar och fjällbjörkskogar.

EXAKT SAMTIDIGT SITTER EN ANNAN svensk och skriver på flera arbeten som vid mitten av 1950-talet och de följande åren skall flytta debatten långt bortom det levande landskapets svenska idyll. Hans namn var Georg Borgström, han blev typiskt nog förklarad oönskad i Sverige när han som chef för Institutet för konserveringsforskning i Göteborg ville införa returglas, vilket förpackningsindustrin ogillade. Han valde att flytta till en friare akademisk miljö i USA där han från sin professur vid Michigan State University med en obetvinglig energi pumpade ut sitt budskap: att befolkningstillväxten och den ökande välfärdens materiella slöseri höll på att göra slut på jordens resurser.

Borgströms tänkande är nästan uteslutande inriktat på framtiden. Hans historiska tillbakablickar fyller strängt taget bara syftet att visa hur beskedlig och harmlös mänsklighetens hittillsvarande levnad ter sig i jämförelse med den eldstorm av resursförbrukning och mänskligt lidande som skall komma. Detta grepp var inte precis nytt, samma grundläggande tankefigur hade framförts av ärkepessimisten Thomas Malthus i An Essay on Population (1798) – för övrigt en av Borgströms favoriter, som han utgav i ny svensk upplaga – och före honom i en lång, främst kristen tradition där människans syndfulla leverne skulle sluta i den stora världsbranden och livet efter detta bli den förverkligade utopin, varav jordelivet blott kunde bli en matt avglans. Borgström var för övrigt son till en kyrkoherde.

Borgströms förkunnelse vilade tungt på statistik. Hans skrifter är fyllda av staplar och kurvor och, den mest klassiska av hans bilder, befolkningsökningens atomsvamp, tidens farosymbol nummer ett, där den höga smala rökpelaren får utgöra tidigare århundradens obetydliga tillväxt medan svampens utbredning i toppen motsvarar 1900-talets befolkningsexplosion. Borgström har kallats världssamvete och undergångsprofet. Men dessa epitet missar en annan och betydligt viktigare poäng som består just i att han kan uppfattas som en av dem som vid mitten av 1950-talet vänder blicken framåt och betraktar naturen som en global resursfråga och kopplar den till mänsklighetens överlevnad. För att klara försörjningen måste därför matproduktionen prioriteras och förnyas med fiskodling, algodling (!), produktion av jättesvampar, domesticering av insekter till människoföda med flera fantasieggande visioner.

Ett visst drag av monomani präglar Borgströms skrifter, har man läst en har man i stort sett läst alla. Men de har också framsynta drag, exempelvis hans tal om ”spökarealer”, alltså de ytor på långt avstånd som krävs för att försörja städer och andra tättbefolkade områden. De skulle återkomma på 1990-talet under beteckningen ”ekologiska fotavtryck”.

MED BORGSTRÖM STÅR MAN LÅNGT från Selander och därmed, kunde man tycka, från Naturskyddsföreningens svenska verklighet. Men det skulle inte dröja länge förrän de dramatiska framtidsperspektiven bröt sig in i naturskyddet, även om SNF inte precis gick i spetsen för den moderna miljöfrågans etablering i Sverige. Ett exempel på scenskiftet i debatten är Rolf Edberg och hans svit böcker från miljöfrågans genombrottstid, Spillran av ett moln, Vid trädets fot, Brev till Columbus, Dalens ande. De har föga eller intet av statistiska tabeller, desto mer av högstämd förkunnelse, av orgelton genom världskatedralen.

Spillran av ett moln utkom 1966. Den är en urkund. Den ekar av Tyst vår, av Borgströms befolkningspessimism, och av kosmonauternas rymdperspektiv på vår planet. Det var här Edberg formulerade frågan om ”marginalhemmet mellan de kosmiska dödsrikena” – mellan jordens glödande svarta eld inunder oss och den stora lika svarta kylan ovanför oss. Den blev en ögonblicklig succé och satte särskilt den nordiska och svenska ansvarstanken i en rörelse som sedan aldrig avstannat. En liten trumvirvel för ett halvt sekel sedan har nu blivit tunga slag på klotets gonggong.

Edberg var socialdemokrat. Arbetarrörelsens stora berättelse, som den på många sätt hade gemensam med borgerligheten, gick ut på att vi lämnat historiens mörker bakom oss. Genom demokratin och välfärdsstaten, och marknaden skulle de borgerliga tillägga, gick vi nu mot ljuset. Vad Edberg gjorde var att vända på ljus och mörker. Tänk om vi förlorade det enkla ursprungets ljus och vi med vetenskapen och civilisationen gick vilse in i de stora mörker som omgav oss? Det är en bok där hoten hopar sig. Ett är genetiskt, DNA-spiralen är upptäckt, livets kod har skrivit sitt själviska program i människorna. Ett annat är kärnvapnen. Ett tredje är den begynnande miljöförstörelsen, som dock djupast besett är förankrad i en primitiv mänsklighet som bara vill ha mer och mer och som med sin könsdrift också ligger bakom befolkningsökningen. Fysik och fortplantning styr världen och ett litet tappert förnuft skall försöka manövrera dessa krafter.

PÅ ETT SÄTT ÄR DET MÄRKLIGT att denna bok kunde slå an så starkt i det politiska sextiotalet. Det är en bok utan samhälle, utan politik, utförd som en vandring bland Jotunheimens höga fjäll, snarast i en tradition av dialog mellan människan/vandraren och Gud. Rolf Edberg, denna djupt politiska människa, riksdagsman, nordist, delegat vid Europarådet i Genève, såg naturens kris genom naturvetenskapens prisma. Och som han såg det: en svetslåga av glödande fragment, myriader av viktiga fakta, ett världsbildsbygge infogat i en nordlig puritansk tradition.

Vad den bidrog med var också att förena de vetenskapliga faktasamlingarna och framtidsprognoserna med den skala och den personliga närhet som passade naturskyddsrörelsen. Edberg var på det sättet en förenande länk mellan Selander och Borgström, en brygga mellan fjällen och hagmarkerna i Norden och de globala frågor som utgjorde naturskyddets ofrånkomliga ramvillkor. Prognoserna, ofta framställda av ingenjörer och samhällsplanerare, hade främst tillkommit för andra syften. De skulle bereda väg för urbanisering, bilism, bostadsbyggande, infrastruktur, sjuk­vård. De ingick på sätt och vis i den problembild som naturskyddets vänner försökte göra något åt.

MEN PÅ SAMMA GÅNG BLEV alltså prognoserna något som naturskyddet kunnat använda till sin fördel. Särskilt när också miljöindikatorer på allt från koldioxidhalt i atmosfären till giftanrikning i Östersjöns fiskar och fåglar blivit en del av det statistiska underlaget.

Sedan dess har framtiden blivit allt viktigare för naturskyddet. Skyddet av naturen är inte längre musealt. Det handlar inte längre om att reservera vissa ytor för framtida forskning och helgutflykter. Uppgiften har vidgats. Nu måste både naturen och samhället värnas mot den framtid som prognoserna ger vid handen.

På det sättet skedde, i all tysthet, en revolution under åren omkring 1960. Det första naturskyddsseklet sönderfaller alltså, om man renodlar denna iakttagelse en smula, i två ungefär lika långa perioder. Först en där naturens historia stod i centrum som manande kärna och med Det levande landskapet i Sverige som sitt omistliga och slutgiltiga monument. Sedan en period som egentligen tog sin början långt borta från det svenska landskapet – i globala resurs- och överlevnadsfrågor, statistiska prognoser och modeller över miljö- och klimatsystemen – men som successivt importerats i naturskyddet och förändrat det i grunden.

Det går för den skull inte att välja mellan historia eller framtid när naturskyddet skall utformas. Framtiden fanns med, i en viss roll, redan när naturskyddstanken föddes. Det förflutna finns kvar, som nödvändig referens för förändringarna men också som föremål för kärlek och personlig anknytning i en natur som vi lever i och lärt oss uppskatta, antingen den är nära eller långt borta. Historia och framtid förenas i vårt eget nu. I den punkten, där människans darrande rö alltid är upphängt, skall vi träffa våra avgöranden. Det förblir vårt ansvar.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.