FRÅN STRANDVÄGEN ÖSTER OM Kapstaden ser vi ett landskap av korrugerade plåttak, tv-antenner och stolpar med trassliga elledningar breda ut sig inåt land. Kayelitsha är en av Sydafrikas största kåkstäder (townships), kanske den allra största. Det är svårt att beräkna folkmängden i förstäder som växer okontrollerat, men enligt några år gamla officiella siffror bor över 400 000 människor här.

Inom Kayelitsha finns allt från medelklassbetonade små radhus i de gamla delarna till informella slumskjul i ytterkanterna. Stadsdelen Makhaza ligger någonstans mitt emellan ytterligheterna. Här jobbar Natur­skyddsföreningens samarbetsorganisation EMG (Environmental Monitoring Group) med vattenproblemen på lokal nivå i samarbete med en kvinnogrupp som började som ett nätverk för bakgårdsodling.

ETT STORMÖTE PÅGÅR i samlingslokalen som ligger vid en liten våtmark som projektet restaurerat: från kraftigt förorenad säkerhetsrisk till en parkliknande resurs för biologisk mångfald, rekreation och vatten. Diskussionens vågor går höga på xhosa, ett lokalt språk med många klickljud. De flesta som bor i Kayelitsha tillhör den etniska gruppen xhosa och har sina rötter på landsbygden österut. Det pratas om odling med kompost, läckande rör och om dagsläget i dialogen med de lokala vattenmyndigheterna.

En av de yngre kvinnorna, Khunjulwa Mtyhida, tar med oss hem till sitt lilla hus. Toaletten finns utanför på gården och när hon öppnar dörren är golvet delvis täckt av vatten.

– Det läcker alltid. Ledningarna är dåliga och jag har inte råd med rörmokare, säger hon.

Hur mycket vatten som försvinner ned i avloppen har hon ingen aning om. Men räkningarna pekar på en orimligt hög förbrukning för hushållets två personer. De har heller aldrig betalat skulden som var hög redan när de flyttade in 2003 (den följde med huset). Den senaste räkningen ligger orörd i köket, när vi öppnar kuvertet visar den sig sluta på 53 889 rand (över 31 000 kronor).

– Det är inte ovanligt med obetalda räkningar på uppåt 200 000 rand, summor som hushåll där många är arbetslösa aldrig kan betala, berättar Taryn Pereira som jobbar med vattenfrågor på EMG.

Att helt stänga av vattnet skulle skapa kaos. Myndigheternas metod mot skuldsatta hushåll har istället varit att laga läckorna och sätta in s k Water Managing Devices (WMD): mätare som stryper tillgången efter en kostnadsfri minimitilldelning på 350 liter per dag. Eftersom läckorna ofta kommer tillbaka tar vattnet slut tidigt på dagen, särskilt i större hushåll.

De som står utan vatten kan få gå kilometervis till allmänna kranar och kemtoaletter som finns i de mer informella delarna av Kayelitsha. Andra går ut i buskarna för att uträtta sina behov, något som både är ohygieniskt och medför en risk för att kvinnorna utsätts för våldtäkter.

– Vårt mål har varit att få läckor fixade och reducerade räkningar utan att hushållen tvingas installera WMD. Det har varit en lång kamp. Tjänstemännen är mestadels ingenjörer som inte är så bra på ”mjuka” frågor utan helst vill se tekniska lösningar. Men nu närmar vi oss en överenskommelse. Allra helst vill vi att de ska träna upp lokalt folk som kan laga ledningarna. De är så dåliga att det kommer att krävas fortsatt underhåll.

PROBLEMEN HAR DELVIS sina rötter i apartheidsystemet. Husen och infrastrukturen byggdes för svarta arbetare och höll därför låg standard. Att inte betala vattenräkningar var ett sätt att protestera mot förtrycket, men de ackumulerade skulderna följde med in i det nya Sydafrika.

– Kulturen att inte betala är på väg bort, många jag talar med vill bli av med sina skulder men hittills har de lokala myndigheterna inte varit så tillmötesgående, säger Taryn.

En som är skuldfri är Khunjulwas granne och medkämpe i nätverket, Victoria Taho, 81. 

– Vattnet är väldigt dyrt, men senaste räkningen var inte på mer än 90 rand, berättar hon medan hon stolt visar sina odlingar med frodig spenat och morötter bakom huset.

Åldern är inget hinder, bara man är systematisk, förbereder jorden bra och vattnar med regnvatten, menar hon.

ENLIGT EN RAPPORT från South African Water Research Commission 2012 försvinner mer än en tredjedel av landets färskvatten innan det når sin destination, mestadels på grund av läckor. För ett land som redan räknas bland världens 30 torraste är det en allvarlig brist.

– Alla klimatforskare och beslutsfattare är eniga om att vatten kommer att bli Sydafrikas största problem i samband med klimatförändringen. Torkperioderna kommer att öka och det blir en utmaning att balansera efterfrågan, säger Taryn Pereira.

Ett skrämskott kom 2009 då sydkusten drabbades av den värsta torkan i historisk tid. Eftersom man inte prioriterat åtgärder för att spara vatten och effektivisera uppstod krislägen på många håll.

– Med statliga nödhjälpspengar byggdes ett antal stora och dyra anläggningar för avsaltning av havsvatten. De drar mycket energi när de körs och bidrar på så sätt till klimat­förändringen. Vattnet de producerar blir för dyrt och skapar föroreningar som skadar den marina miljön. 

I Kapstaden vill myndigheterna höja priset på vattnet, och dessutom differentiera tariffen så att stora konsumenter får betala ett lägre liter­pris. I ett land där det är en status­markering med pooler och flera bad­rum provocerar tanken på att rika ska betala mindre för sitt vatten än den som bara har en kran på gården att tillgå.

– Vi tycker att det är rimligt att människor betalar för vatten, är det helt fritt kan slöseriet öka. Men nivåerna ska vara rättvisa och inte slå mot de fattigaste, säger Taryn Pereira.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.