JENNY STRANDBERG KOMMER ut från huvudbyggnaden och hälsar oss välkomna till Kristians lammgård strax utanför Delsbo. Hon förklarar att hon tänkt städa, göra fint, men under natten har hon hjälpt en av tackorna att föda tre lamm. Ett låg fel och hon fick jobba med att vända det rätt. Hon trodde det var slut där, men när Jenny kom ut till fårhuset på morgonen hade tackan fött ytterligare två lamm. Det ena var dött.

– Då blev jag jätteledsen, berättar hon när vi går upp mot huset.

Städningen fick vänta. Att föda upp lamm är inte bara vit ull och gulliga bäanden. Ändå gör hon det hon alltid drömt om.

I studentpresent önskade hon sig bara en sak – att vara på en fäbod. När hon skulle plugga arkeologi i Umeå lade hon bort kurslitteraturen och läste Får av Erik Sjödin i stället. Så träffade hon Anders som tagit över släktgården utanför Delsbo och tillsammans bestämde de sig för att satsa på djur­uppfödning. Trots att Jenny alltid tänkt sig kor och Anders snarare var inne på grisar valde de att satsa på lamm.

– När vi höll på att drömma var det inte ens görligt att bygga en ladugård och satsa på kor. Det är helt andra kostnader, förklarar hon.

Men av lammkött blir man inte fet. Anders och Jenny vet att fåren aldrig kommer att finansiera det nybyggda fårhuset.

– Man måste se det på lång sikt. Vi har skogen som en grundbult och vi förvaltar detta åt våra barn. Precis som tidigare generationer gjort före oss.

Förädlingen och försäljning är viktig för Jenny. För henne är det en dröm att få grovjobba på förmiddagen och sedan gå in och ägna sig åt marknadsföring och ekonomi.

Gårdsbutiken är inrymd i den gamla ladugården. För ovanlighets skull lejde de hjälp för att bygga om, flyttade in under senhösten och började ta emot folk därute. Tidigare hade de använt köket. Vid höstutlämningen var det 20-30 köttlådor per kväll.

– Då gick kaffepannan varm, försäkrar hon.

De har omkring 180 fasta kunder. Sådana som Jenny frågar när de vill ha sitt kött, inte om. Många finns i Hudiksvall och en del även i Sundsvall. Och i Delsbo naturligtvis. Grannar som köper kött och som kommer med överblivna äpplen i skottkärran till grisarna.

En bil kör upp mot gården, men hon känner inte igen den. Kunder? Ja, kanske. Hon går ut och hälsar. Tre generationer från familjen Ljunggren vill köpa kött och titta på lamm. Jan Ljunggren som bor i Delsbo har besök från Stockholm av dottern Minna och barnbarnen Karin, Max och Ebba.

GÅRDSBUTIKEN ÄR INTE RIKTIGT färdig än, men disken finns där och den gamla kassaapparaten. De tjocka skinnen ligger på hög. Vita, bruna, svarta. På golvet står påsar med träkol som en granne gjort, i hyllorna finns egna produkter som ullgarn, stickade vantar och mössor, tovade barntofflkor och andra prydnadssaker. I frysen ligger lammköttet och ostkaka som en annan granne tillverkat.

Barnen springer runt och kikar på allt med morfar medan Minna väljer lammkött i samspråk med Jenny. Sedan blir det rundtur på gården bland myskankor, höns och kaniner. Och naturligtvis ett besök i fårhuset.

Byggnaden är indelad i fållor där får, av rasen Svenska finullsfår, står efter ålder och hur många lamm de fått eller bär på. 60 tackor har fött, 20 väntar fortfarande. Några av dem bär på tre eller fyra lamm. Det vet Jenny eftersom en veterinär tagit ultraljud på alla tackor.

Lammen bräker ynkligt och gömmer sig intill tackan. De nyfödda är hungriga eftersom de kommit för tidigt och tackan inte fått mjölk ännu. Längre in i fårhuset står slaktstora lamm på omkring 50 kilo och de sex kvigorna.

Jenny tror på det här. Lokalproducerat och ekologiskt blir mer och mer efterfrågat. Hon menar att ju fler hemliga kockar som kommer fram, desto fler är det som vill ha ekologiskt. Man vill veta vad man äter, trots finanskrisen.

– Oljan kommer att bli dyrare, världens resurser tar slut. Det här är en trend men den kommer att sätta sig.

Kristians är en Kravmärkt gård och Jenny tror starkt på Krav, även om hon tycker att regelverket ibland är skrivet för konsumenten och inte ur ett djurperspektiv.

– Egentligen tror jag inte att det är så viktigt för oss, eftersom vi har så nära kontakt med våra kunder, men det känns ändå som en kvalitetsstämpel, förklarar hon.

Om de inte skulle orka med har de en reservplan. Fårhuset skulle kunna användas som uppställningsplats för husvagnar och båtar.

För att klara vardagen lagar de all mat från grunden av egna råvaror och handlar begagnat till barnen. Anders tjänar extra på att åka runt och klippa får. Men på frågan om vad hon skulle önska sig svarar hon snabbt:

– Mer tid tack! Det blir så mycket ibland och man bara jobbar och jobbar för att bli klar, men man måste blunda och åka iväg för man blir aldrig klar.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.