NÄR JAG SKA SKRIVA en artikel om Stockholms skärgård för The New York Times upptäcker jag att ordet havsband inte finns på engelska. Inte heller på några andra språk. Det är egentligen inte så underligt eftersom skärgården är ett landskap som saknar motsvarighet någon annanstans i världen. På Google Translate blir översättningen open sea, men ingenting kunde egentligen vara mer fel. Visserligen ser man sjön över allt, men här i Bullerö-reservatet finns över 900 öar, kobbar och skär på en yta som är mindre än Stockholms innerstad. Överallt ser man sjön – men överallt i sjön finns stenar, grund och öar i olika former och storlekar.

Namnet har inget med oljud att göra utan med öarnas bullighet. De är vackert runda, formade främst av inlandsisen men också lite slipade av vågor och vinteris.

Hjärtat i detta område är förstås själva Bullerön. Längst in i Hemviken ligger den lilla byn, med rötter i 1700-talet. Här bor Jan Olsén som ansvarar både för öarnas skötsel och besökarnas välbefinnande. Här finns också det lilla vandrarhemmet som om det inte är Sveriges minsta nog i alla fall är det gulligaste. Denna ombonade Sörgårdsidyll är en märklig kontrast till de karga klippor som bara hundra meter mot öster ligger oskyddade mot havet.

Ända sedan 1600-talet har Bullerö varit boplats för flera familjer som här levt i något av havets skafferi. Mest känt har Bullerö kanske blivit för sina kändisar; när de sista bofasta flyttade tog konstnären Bruno Liljefors över ön i ett par decennier och hade ofta målaren Anders Zorn, författaren Albert Engström och flygarbaronen Carl Cederström som gäster. Liljefors lät bygga en ateljé och transporterade ut olika djur för att kunna måla av dem.

1923 sålde han ön till Torsten Kreuger (bror till tändstickskungen) som tog med societetslivet till havsbandet. Det var inte enbart svenska kändisar som kom – Kreuger bjöd dit världsberömda skådespelare som Mary Pickford, Erroll Flynn, Greta Garbo och Charlie Chaplin. Det finns många fantastiska berättelser om den tidens storheter på Bullerö, bland annat om hur Kreuger har sångerskan Zarah Leander som gäst och hur han på kvällen skålar och säger: ”I morgon ska vi bada!” 

Men Zarah Leander slingrar sig genom att med världsstjärnans självklarhet utbrista:

– Jag badar bara på sandstränder.

Kreuger telefonerade genast till Stavsnäs och fick en pråm med sand att levereras till en liten vik i närheten av den lilla byn på Bullerö. När Zarah Leander väl vaknade framåt förmiddagen serverades nyheten om den nya sandstranden och hon var tvungen att hålla stilen och faktiskt bada. Ingen har lyckats hitta bevis för att historien verkligen är sann, men det finns en liten sandstrand som faktiskt heter Zarahs strand, alldeles söder om byn.

Det gemensamma för Liljefors och Kreuger var ett intensivt och kärleksfullt förhållande till den särpräglade skärgårdsnaturen, och man kan faktiskt säga att de räddade Bullerö. De höll området samlat i en tid när många arkipelager styckades, och Torsten Kreugers son Björn gjorde stora insatser för naturvården. Han var djurvän och aktiv ornitolog och fick på 60-talet erbjudande om att sälja området för 80 miljoner kronor till en exploatör, men valde i stället att sälja till Naturvårdsverket för 4 miljoner.

Naturen på Bullerö är varierande med tre olika naturtyper; på norra sidan av ön våtmark, djungelliknande grönska i mitten av ön och karg ytterskärgård i söder. Enkelt uttryckt betyder det gott om vadare i norr, mängder av sångfåglar i djungeln och sjöfågel i söder.

Havsörnen har hämtat sig efter de dystra åren på 70-talet och även säl finns det numera ganska gott om.

DE FÖRSTA ÅREN begick Domänverket samma misstag som på flera andra skärgårdsöar. Naturen skulle skyddas, alltså fick inga djur gå och beta här. Vad man glömde var att detta är ett kulturlandskap, där människor och djur funnits sedan öarna reste sig ur havet. Följaktligen växte ön snabbt igen och efter att ha provat kor är det nu en flock får som står för naturvården på delar av ön.

Det finns de som tror att fåren går för hårt åt markerna men faktum är att deras betande ökar mångfalden, eftersom många växter sprids bättre när fröerna fått passera genom en tarmkanal. Med den aktiva slåttern skapar detta en särpräglad och unik flora.

Bulligheten är påtaglig när man försöker gå runt ön längs stranden. På många ställen blir det mer klättring än vandring, och jag tror faktiskt att det skulle gå fortare att simma runt ön än att gå. Men länsstyrelsen har gjort det lättare att ta sig runt själva byn. Där finns spänger utlagda så att man kan ta sig fram både med rullstol och barnvagn. Den vanligaste promenaden är till Liljefors jaktstuga, i dag ett fint litet skärgårdsmuseum. Här målade han flera av sina mest kända målningar (och hade en hel del vilda fester).

Tillgängligheten är en av Bullerös unika egenskaper. Det finns många öar i samma storlek i havsbandet, men de allra flesta är svåra att ta sig till – utan reguljära båtförbindelser och så långt ut att hårt väder kan göra det svårt att ta sig dit även med egen båt. Men till Bullerö kommer man alltid sommartid – även om det blåser hårt.

Stockholms skärgård är på många sätt Sveriges mest unika naturtyp. Med tanke på detta är det lite märkligt att av Sveriges 29 nationalparker finns endast en enda i skärgården – och den bildades för över hundra år sedan. Det är Ängsö, en fin liten innerskärgårdsö innanför Furusundsleden i norra skärgården. Men det finns ingen nationalpark i ytterskärgården. I decennier har det talats om behovet av en sådan, men de komplicerade ägandeförhållandena har omöjliggjort alla nationalparker, eftersom staten måste äga all mark i en nationalpark. Det räcker alltså med en enda privat delägare i en skärgård som inte vill sälja för att nationalparken ska gå om intet.

NU PLANERAS TRE UTSKÄRGÅRDAR att ingå i den nya nationalparken. Förutom Bullerö, som redan ägs av staten, blir det Långviksskär, som i dag ägs av Skärgårdsstiftelsen och en skärgårdsfamilj, samt Biskopsö, som ägs av en Wallenbergstiftelse. De båda sistnämnda vill sälja sina öar till staten, förutsatt att det blir en nationalpark.

Går planerna i lås blir det den slutgiltiga bekräftelsen på det som Bruno Liljefors såg när han kom till Bullerö – den unika floran, det rika fågellivet och det storslagna landskapet. 

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.