TÅGET TILL KARLSTAD är sent och när jag kommer fram till Sandgrund, det gamla danspalatset som blivit personligt konstmuseum, visar det sig svårt att få loss Lars Lerin. Han har fångats i receptionen av en kvinna som berättar om hur mycket han betytt för henne. Om hur lugnande det är att lyssna på hans ljudbok Det tysta köket. Varje kväll. Om sömn-tabletterna som inte behövs längre.

Hon är en av många som tagit sig hit den här tisdagsförmiddagen för att försjunka i akvarellernas landskap – från torpstugor på väg att återtas av skogen till magiskt belysta hyreshuslängor och blåsvartskarpa nordnorska kustberg.

Att konstnären själv är på plats väcker nyfikenhet. Men inte den där lite andäktiga man kanske väntar sig inför en av landets mest hyllade (som dessutom nyligen fått Augustpriset för boken Naturlära). Lars har tid för besökarna och hans mjuka värmländska låter mer som om han pratade förtroligt med en gammal bekant.

Vi hämtar var sin kaffekopp och tar trappan upp till den ombyggnadsstökiga övervåningen. Vi pratar om att han gjorde ett gästspel i Naturskyddsföreningens ungdoms-organisation Fältbiologerna i tonåren. Ett kort.

– Jag följde med på en resa till Island som blev en katastrof, jag var för omogen. Fick hemlängtan och ångest och måste åka hem nästan direkt. Jag hade trott att vi skulle åka runt i buss och se vackra platser, men vi skulle klättra i fjäll och skåda. Alla var sådana tuffingar med spikskor och ryggsäck som försvann i väg medan jag stod kvar med min resväska…

Numera föredrar han att ta in naturen på egen hand. Det blir både mer meditativt och mer uppmärksamt så. Intrycken följer med hem till de stora arken på bordtennisbordet i ateljén.

Det var föräldrarna som väckte naturintresset, med försiktiga bläddringar i mammans herbarium och skogspromenader runt sommarstugan i Sunnemo. Familjen åkte dit nästan varje helg från lägenheten i Munkfors.

Lars började snart gå ut själv och fotografera, föra statistik om väder och fåglar, skriva, teckna. Egentligen samma sak som han gjort hela tiden sedan dess, konstaterar han.

Familjen gick ofta på utställningar och ibland åkte de hem till konstnärer för att välja tavlor. För Lars blev konstnärerna ett ideal, en möjlig framtidsdröm.

I boken En liten konstnär berättar han om en tuff uppväxt i brukssamhället och även om missbruket han hamnade i som lite äldre. Han var känslig, lekte gärna flicklekar, och insikten om att han var homosexuell växte gradvis fram. De annars kärleksfulla föräldrarna försökte hålla tillbaka och omforma i enlighet med tidsandan.

– Jag hade måleriet, skrivandet och naturen att fly till. Och min katt. De blev min tröst, precis som det ofta är nu också.

Det var inte bara Värmlandsskogen som fascinerade, utan också havet och den kargare kustmiljön kring morföräldrarnas bohuslänska stuga. Han kan fortfarande längta efter att ligga på en brygga och fiska krabbor och ålkusar.

– Bättre kan man inte ha det, alla barn älskar sådant. Och det där stora havet som spolar i land allt möjligt. Har man växt upp med det känns annan natur lite mesig. Redan då drömde jag om Lofoten, där jag sedan kom att bo i 13 år. Samma känsla fast ännu starkare, mer utsatt.

Han blev också ständig gäst i köken hemma hos småbrukarna i skogstorpen runt Sunnemo, en kultur på väg bort som han sedan skildrat i böcker och målningar. För en vilsen ung man gav miljön och människorna trygghet. 

– Det var som ett skimmer över den tiden som jag aldrig blir riktigt färdig med. Det är få som lever på det sättet i dag, i samklang med natur, väder och vind.

Det storskaliga skogsbruket tog över, omsorgen i den gamla bondskogen försvann. Lars Lerin har varit kritisk, kallat utvecklingen en tragedi, men är kanske mest uppgiven i dag. Åtgärder och naturreservat känns så små och marginella när pengar och tillväxtkrav styr, tycker han.

Kalhyggen är ändå ett motiv som återkommer och får en egen skönhet i målningarna.

– Jag tycker ofta det är spännande att göra något i bild av det som inte är ytligt vackert. Det är väl lite som med skrivandet, lättare att skildra det tråkiga än det lyckliga. Samtidigt vill jag inte styras av konventioner. Det är roligt att bryta tabun och måla älgar i motljus på myrar också.

KONSTETABLISSEMANGET har inte alltid varit med på de lerinska noterna och trots att han räknas till Nordens främsta akvarellister känner han sig fortfarande som en outsider i gallerivärlden. Att vara ”contemporary”, samtida, är inte hans grej.

I Naturlära skriver han om norske konstnären Edvard Munch, om hans sätt att översätta naturen till måleri.

– Konsten är lång och livet kort. För mig är det som gjordes för hundra år sedan lika angeläget som det nyaste och jag går helst mina egna krokiga vägar.

Men folkkär har han varit länge, och även inbitna storstadsbor verkar fångas av känslan i hans bilder, hans speciella sätt att se. Han skrattar lite förläget när jag frågar vad den där igenkänningen består i.

– Ja, du vet, det är nog mest de lite äldre som haft naturen nära sig förut som känner igen sig. Datorpöjkera vet jag inte om de är så intresserade. Men det är ju alltid roligt när det en gör betyder något för någon…

Jag envisas med frågan ett varv till fast det tar emot lite.

– Alla har nog naturen inom sig på något sätt ändå. Jag tycker också att jag lever mig in i det jag gör på ett sätt som jag ibland inte riktigt förstår själv. Kanske folk känner det, att det är på allvar, att jag är närvarande.

Få andra svenskar är också så öppna om sitt liv och det personliga som Lars Lerin.

– Jag har liksom aldrig förstått vad som skulle vara farligt med att berätta om hur en har det. Jag känner ingen ångest eller skam över det. Men jag har ju andra saker som jag tycker är pinsamma.

Vad kan det vara?

– Sådant som har med kroppen att göra, det fysiska. Jag tycker det är jättetråkigt att bli gammal, att känna att perspektivet framåt är så kort. Jag vill ju vara med och fortsätta se. 

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.