RINGDUVAN KOM EN DAG när krolliljorna blommade. Ensam, som om den tappat bort sin färdväg och livskamrat, gjorde den sig sakta hemmastadd i trädgården. Petra Westermark började betrakta duvan. När hon gick ut på morgonen för att hämta tidningen, satt fågeln på verandan intill krukan med blomman för dagen. När hon vaknade på natten och tittade ut mot den skumma trädgården, satt duvan och kurade i asken. Fågeln verkade ha slagit sig till ro och lät sig villigt beskådas och avbildas. Petra började skissa på en bild, ett porträtt, av duvan. Efter en månad kände hon sig ganska nöjd. Då försvann också fågeln. Gav sig av, men lämnade sin bild som minne.Något år senare, våren 2004, möter duvan mig och en större publik. Nu lyser den stolt från väggen ute på prins Eugens Waldemarsudde. Petra själv går runt och tar emot beröm och frågor. Och duvan har inte bara sällskap av formerna från krolliljorna och blomman för dagen. På väggarna intill spatserar andra fåglar som Petra fångat, först med timmar av skissande och målande och sedan i skimrande färg-toner varsamt framvävt med garn eller tryckt på linneväv med schabloner och pigmentfärg. Petra är en udda konstnär i fågelmåleriets ganska stereotypa tradition. Med kvinnliga material, tyg och garn, bryter hon upp det manliga allvaret och släpper in humor och ett nytt ljus i fågelvärlden. Hon väver med garn i många toner eller trycker på tyg med en precision som släpper in ljuset i nyanserna. Hennes bilder får mig på ett inspirerande gott humör. Hon hittar egna fyndiga sammanhang. Skapar sammanhang med en egen blandning av realism och frihet i motiven.- Krolliljan och duvan passade på något sätt ihop, hade samma uttryck, säger hon anspråkslöst. Vi sitter i hennes vackra ateljé ute på Svartsjölandet, på Ekerö, någon halvtimmes bussresa bortom Drottningholm. Sedan fyra år bor hon här med maken Claes Jurander, som också är konstnär. De har varsamt renoverat och inrett det röda huset för både arbete och boende. »FÅGLARNA HAR FÅTT EN ALLT MER central roll i Petras konstnärskap som började, kanske, redan med fyraårsdagens akvarellåda. Sexåriga Petras frimodigt broderade clown finns med både i den stora utställningen på Waldemarsudde i våras och boken Petra Westermarks textila bilder (Carlssons, text av Kerstin Wickman) som togs fram till utställningen.Petra behöver inte söka efter motiv. De strömmar mot henne från trädgården, där maken Claes odlarglädje gör hushållet självförsörjande på grönsaker under sommaren. Bilderna kommer med vingar eller gror, blomstrar och vissnar runt huset. Fåglarna och växterna är numera självklara delar av både vardagslivet och skapandet.Om man tittar på Petras tidigare verk finns naturen inte där som något huvudmotiv, men man kan ändå se ett fågelspår. Fåglarna finns ofta insmugna i detaljer.- Min första man var fältbiolog. Han hade det naturvetenskapliga intresset, men jag har aldrig varit någon fågelskådare själv, säger hon och försöker tona ner sitt ornitologiska kunnande. Samtidigt konstaterar hon eftertänksamt att hon alltid tyckt att det varit läkande att gå i skogen, att vara i naturen.- Jag har också alltid mått bra med växter omkring mig. Men det har funnits perioder när jag känt naturen som ett stressmoment. Jag har velat ut, längtat, men tiden har inte räckt.När hon levde som ensam mamma i lägenhet med ateljé mitt i stan fick Bergianska trädgården fungera som andningshål. Det har Petra bakom sig.- När åren går inser man hur begränsad tiden är, man vill hejda den. Här ute har jag hittat mitt universum och min plats. Nu hinner jag se hur de svarta vackra askknopparna öppnar sig och hur årstiderna växlar. Jag kan följa hur fåglarna intar omgivningen på våren och hur de samlar sig för höstens flytt.

HON STUDERAR KOLTRASTARNAS RÖRELSER och fasanernas beteenden medan knoppar blir blommor och fröställningar, löv faller. Det finns i Petras bilder den sortens natur- och fågelkunskap som bara det tålmodiga och nyfikna betraktandet ger. Hennes kunnande är så stort att hon kan förhålla sig fri till sina motiv, låta citroner studsa på hackspettsnäbbar och exotiska färger spela i ärlekroppar. Tvärt emot så mycket av det traditionellt manliga fågelmåleriet så tar hon också ner fåglarna på marken.- Jag ser nog fåglarna som lever intill oss här mer som individer än arter, funderar hon och fiskar plötsligt fram ett minne av hur hon som liten flicka följde mamma till Svandammen i Uppsala och matade fåglar. Det tycks som om fåglarna följt henne på avstånd, men att de funnit varandra nu, motiven har funnit sin uttolkare och Petra sin plats och skaparro.Glädjen i naturupplevelserna och en stark önskan att dela med sig, beskriver Petra som drivkrafterna bakom hennes arbete. Det är oerhört tidskrävande att skissa, vrida och pröva motiven, för att slutligen omforma upplevelserna i vävstolen. Eller vid det stora tryckbordet i ateljérummen på husets ovanvåning. Skisserna är tydliga, enkla, men de fina nyanserna som lyfter motiven improviserar hon fram. En vit eller brun yta består av många färgtoner som ger betraktaren luft- eller jordkänning. Många av hennes fåglar är jordnära, vandrande med löv som små fanor. De påminner om det som tycks vara Petras egen livshållning.- Jag kan tycka att det är nattsvart, det vi gör med jorden, miljöförstöringen, men själv kan jag bara försöka skildra det som är lustfyllt. Dela med mig av det jag upplever på mitt sätt, säger Petra. Och visst smattrar hackspettarna och löven svajar fram ett belåtet instämmande. Från asken utanför köket. Och från väggens ljusskimrande väv.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.