Trädälskaren (2008) börjar i bilköerna ut från Stockholms city. Regissören och huvudrollsinnehavaren Jonas Selberg Augustsèn pratar i mobil med sin mormor om sin ”betongångest” – den totala känsla av rotlöshet som drabbat honom i storstaden. Med sig i bilen har han två kompisar och en hund, ett minifilmteam på väg hem till Norrbotten för ett märkligt projekt: de ska tillbringa sommaren med att bygga ett hus 14 meter upp i en stor tall vid Luleälven. Och dokumentera bygget.

Resultatet är en avslappnad, rolig och öppen metafilm: vi följer bygget, snacket och själva filmarbetet blandat med filosofiska, psykologiska och religiösa utvikningar i intervjuer med tänkare som Stefan Edman och Anja Hirdman. Skogen och trädet växer till en symbol för det som gått förlorat: de djupa rötterna, det långsamma tempot, kronan som öppnar sig uppåt.

Projektets praktiska problem är en röd tråd, liksom en stillsam skepsis från norrländska släktingar och vänner. ”Vi tangerar gränsen till total dårskap varenda dag”, säger Selberg dinglande med benen från plattformen i trädet.

DETSAMMA, MINUS den lekfulla ironin, kan nog sägas om huvudpersonen i Grizzly Man (2005), den amerikanske björnaktivisten Timothy Treadwell. Under tio års tid tillbringade han hela somrarna ute i Alaskas björnmarker. Mot alla rekommendationer försökte han komma så nära björnarna som möjligt, till och med anamma deras beteende och bli en av dem. Det slutade illa. I september 2003 dödades han och flickvännen av en aggressiv björnhanne, som också delvis åt upp kropparna.

Den tyske regissören Werner Herzog har använt material från de hundra timmar film som Treadwell själv tagit och intervjuat personer runt honom. Fram växer en intim naturfilm, men kanske ännu mer en berättelse om en plågad själ, en särling som sökte ett annat sätt att leva bortom civilisationen. Han vill skydda björnarna, men ser också dem och deras värld som sin egen frälsning.

”Han korsade en gräns som inte fick passeras, och betalade priset”, säger chefen för det lokala museet i en intervju. Han tillhör själv ursprungsbefolkningen aleuterna, som alltid levt nära och respekterat björnarna men aldrig inkräktat på deras territorium. Att vänja björnarna vid människor är farligt, för både oss och dem, menar han.

En annan särling, men med ett enklare förhållande till sina djur, möter vi i Häst­mannen (2006) av Peter Gerdehag och Tell Johansson. Huvudpersonen, Stig-Anders Svensson, driver ett litet gammaldags jord- och skogsbruk med ardennerhästar som dragdjur. ”Flickera” som han kallar dem på sin vackra, lite märkliga småländska.

Han bemöter både dem och korna med den respekt och vänskap som uppstår mellan arbetskamrater som sliter hårt tillsammans. För även om Gerdehags bilder är vackra så romantiserar filmen inte. Stig-Anders lilla tidskapsel vid sidan av moderna gårdar är en nästan omänsklig arbetsbörda för en ensam 60-åring. Men där ryms också stor glädje inför enkla saker i vardagen och den rika natur runt gården som metoderna bidrar till.

Mikael Kristersson har i alla sina filmer lyckats med att visa en värld som inte är antropocentrisk, människorna är bara en bland många arter.

I Ljusår (2008) är scenen, hans egen trädgård, visserligen människoskapad. Men huvudpersonen är hela det lilla ekosystemet som det utvecklas under ett år, vattnets kretslopp, getingar och talgoxar som bygger bo, höns, växterna i trädgårdslanden. Om man lyckas koppla bort alla störande intryck och gå in i filmens långsamma tempo så ger Ljusår en meditativ upplevelse; den där sköna känslan av förundran och avslappnad uppmärksamhet som man sällan får annat än av konkret naturupplevelse.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.