TAKTEN I SKYDDET av värdefulla naturområden har minskat under mandatperioden och är nu tillbaka på samma nivå som för tio år sedan. Endast kring 10 000 hektar produktiv skogsmark skyddas nu årligen. Med den takten tar det årtionden att nå tillräckligt stora skyddade arealer för att klara miljömålen, samtidigt som de sista gammelskogarna avverkas i snabb takt.

Regeringen har sänkt det totala anslaget till skydd av värdefull natur med cirka åtta procent under man-datperioden. Samtidigt har kostnaderna för skogsskyddet ökat, dels genom ökade markpriser och dels genom den överkompensation till markägarna, 25 procent utöver marknadspriset, som regeringen införde 2010. Pengarna räcker inte längre till lika mycket.

– Alliansregeringen har både skurit ned och urholkat anslagen, säger Jan Terstad, naturvårdschef på Naturskyddsföreningens kansli.  Regeringen har i olika sammanhang sagt sig ha en ambition att skogar med höga naturvärden ska skyddas. Den ambitionen har man nu torpederat.

Under mandatperioden har fokus legat på att använda den bytesmark som frigjorts från statliga Sveaskog för att ersätta skogsbolag för naturreservat på bolagsmark. Det har varit ett positivt inslag i naturvårdspolitiken men bytesaffärerna har enligt Naturskyddsföreningen tagit längre tid och räckt till mindre arealer än planerat.

Ett system för att naturskydda områden som frivilligt anmäls av markägarna har införts på försök i fem områden i fem län, det så kallade Kometprogrammet.  Det omfattar nu en tiondel av landets produktiva skogareal.

– Det går tio gånger långsammare att inrätta naturreservat inom kometprogrammet än i andra län och två gånger långsammare att upprätta naturvårdsavtal, säger Jan Terstad. De arealer som skyddas har lägre naturvärden och skyddas till högre kostnader. Regeringen har trots detta föreslagit att Komet permanentas och utvidgas till att gälla hela landet.

Regeringen lade i våras, i propositionen om biologisk mångfald, förslag om att 20 procent av landarealen totalt sett ska skyddas till 2020. Förslaget har utgångspunkt i FNs så kallade Nagoya-åtagande om att skydda 17 procent av land- och sötvattenarealen i varje land. Men propositionen innehåller inga konkreta förslag om hur det målet ska kunna nås.

– För den brukade skogen behövs också ett nytt regelverk, en ny skogspolitik helt enkelt, fortsätter Jan Terstad. Här har regeringen inte gjort någonting under mandatperioden. Det saknas vilja att lägga fram de åtgärder, strategier och etappmål som krävs för att vi ska ha en rimlig chans att nå miljömålen.

FÖR SVERIGES KUST- och havsområden är målet sedan tidigare att skydda 10 procent, vilket skulle ha varit uppnått till 2012. Hittills har vi dock inte nått mer än till cirka sex procent skyddade havsområden. I förhandlingarna inom FNs konvention för biologisk mångfald i Nagoya för fyra år sedan pläderade den svenska regeringen för skydd av 15 procent av ländernas vattenområden. Men det mål som fastslogs av FN-mötet blev sedan bara 10 procent till 2020, vilket också blev Sveriges nya nationella mål. Enligt Havs- och vattenmyndighetens utvärdering förra året kommer målet inte att nås med det områdesskydd som planeras.

– Nagoyamålen för olika naturtyper kommer inte att nås, därför är det lite ironiskt att den svenska miljöministern i Nagoya-förhandlingarna var pådrivande för ännu högre åtaganden, säger Jan Terstad. Även här finns en bristande förmåga att ta tag i frågan, man sänker ambitionerna.

Regeringen har lyft havsfrågorna och satt dem på den politiska agendan, men i statsbudgeten för 2013 sänktes oväntat anslagen till havs- och vattenmiljön med över tvåhundra miljoner. Året efter återställdes anslaget delvis, men inte ända tillbaka till 2012 års nivå. Sänkningen skapade ekonomiska problem för den nya havs- och vattenmyndigheten.

– Det skapade en omvittnad ryckighet och svårighet för myndigheten att planera mer långsiktigt, det är ytterst beklagligt. Anslaget till lokala naturvårdssatsningar i vattenmiljö, LOVA, drogs in ett år och återinfördes igen, men på en lägre nivå. Men det är positivt att man valt att fortsätta stödja det viktiga lokala miljöarbetet.

STRANDSKYDDET luckrades upp redan under den förra mandatperioden. Kommunerna fick ett mycket större ansvar för att på egen hand ge dispens från det generella strandskyddet. Resultatet har blivit att 85 procent av alla strandskyddsbeslut uppvisar brister, enligt Naturvårdsverkets utvärdering från förra året. Landets kommuner utfärdar årligen närmare 5000 dispenser för att bygga i strandnära lägen. Regeringen har inte ingripit för att hejda floden av tveksamma eller olagliga beslut.

– Det är otroliga tal när 85 procent av strandskyddsbesluten inte följer lagen, en flagrant obstruktion mot lagar och regler, säger Jan Terstad.

Kommunerna fick också möjlighet att medge lättnader i strandskyddet i områden där exploateringstrycket är lågt. Enligt Naturskyddsföreningens kommunala naturvårdsenkät 2014 har nästan hälften av landets kommuner utnyttjat den möjligheten.

I våras lade regeringen därtill ett förslag om att ge länsstyrelserna möjlighet att helt ta bort strandskyddet för mindre sjöar och vattendrag. 

– Det här förslaget är den största urgröpningen av strandskyddet någonsin, där är jag ytterst kritisk, säger Jan Terstad.

ROVDJURSPOLITIKEN har varit hett omdebatterad under mandatperioden, särskilt då vargfrågan. Rovdjursutredningen lade 2011 fram siffror på hur stora bestånden av de fyra stora rovdjuren behövde vara för att leva upp till EUs regler om ”gynnsam bevarandestatus”. Regeringens rovdjursproposition två år senare innehöll betydligt lägre siffror än vad forskarna kommit fram till, för vargen exempelvis 240 individer istället för 450 enligt utredningen. De sänkta målnivåerna kan enligt Naturskyddsföreningen leda till att rovdjursförvaltningen inriktas mot att få ned rovdjurens antal till nivåer som inte är hållbara.

Den licensjakt på varg som genomfördes 2010 var startskottet för en hetsig debatt om villkoren för vargens bevarande. Efter den första jakten, då 28 djur sköts, stoppades jakten tre gånger helt eller delvis genom att Naturskyddsföreningen anmälde licensjakten till EU-kommissionen och till svenska domstolar.

– Rovdjurspolitiken har trots allt varit ganska framgångsrik i den meningen att vi har haft tillväxt i våra rovdjurs-stammar i ett tidigare ganska rovdjursfritt Sverige, säger Jan Terstad. Nu får jägarna samsas med rovdjuren om älgen och andra bytesdjur. Det innebär ökade konfliker. Staten borde ha backat upp sin politik bättre med generösa ersättningsbestämmelser, skadeförebyggande åtgärder för att skydda tamdjur och beivrande av illegal jakt. Men det har inte skett. Genom att miljöorganisationerna hållit emot har rovdjursstammarna trots allt kunna fortsätta att utvecklas.

Men hur mycket kan man lasta en regering för rena underlåtenhetssynder? Om vi nu inte når miljö­målen, vem eller vilka ska medborgarna då utkräva ansvar av? 

Det är i första hand ett politiskt ansvar, enligt Jan Terstad. 

– Riksdagen har visserligen ett medansvar, men det är regeringen som slutligen sitter med rådigheten att styra landet. Därför finns alla skäl att granska även vad man inte lägger förslag om, vad man inte säger och vad som saknas. Regeringen har också möjlighet att ta egna initiativ. Men många frågor har under mandatperioden begravts i utredningar som inte lett fram till några konkreta beslut. 

Läs mer: www.naturskyddsforeningen.se/val

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.