För drygt 100 år sedan fick lektor Hans Christian Cornelius Mortensen vid Katedralskolan i Viborg på Jylland en lysande idé. Mortensen var fågelskådare och hade länge studerat starar. År 1899 började han sätta numrerade, adressförsedda aluminiumringar på sina studieobjekt. Tanken var att den som hittade en ring skulle skicka tillbaka den. Varje återfynd skulle ge Mortensen ny kunskap om fåglarnas rörelser.

Det fungerade. 1920 hade 5 000 fåglar av 33 olika arter ringmärkts och nästan 400 återfynd rapporterats, bland dem ett fynd vid Hederviken fyra mil norr om Stockholm. Det var en kricka – troligen den första ringmärkta fågel som påträffats i Sverige.

Mortensens metod spred sig snabbt över hela världen, och 1911 märktes de första svenska fåglarna: 76 fjällvråkar i trakten av Kiruna. 1913 var det dags för ringar präglade med adressen ”Return Riksmuseum Stockholm”.

Och på den vägen är det. I dag – nio miljoner ringmärkta svenska fåglar senare – har 120 000 återfynd gett oss nya kunskaper inte bara om flyttningens geografi utan också om hur snabbt fåglar flyger, hur de dör, hur gamla de blir och hur trogna de är hemmet och partnern.

Och bilden av vanliga svenska fåglar har förändrats och fördjupats. På de här sidorna ger vi några exempel. De är hämtade ur Svensk Ringmärkningsatlas (Volym 1) som gavs ut i höstas av Naturhistoriska Riksmuseet och Sveriges Ornitologiska förening. I boken beskriver flyttfågelforskarna Thord Fransson och Jan Pettersson flyttningsmönstret hos 63 arter, från lommar till rovfåglar.

En ryss på Strömmen

Varje vinter semestrar en liten koloni ryssar mitt i Stockholm: viggarna på Stockholms ström. En del av dem har sina boplatser långt borta i Sibirien, vid floden Ob.

Det visar återfynden av de viggar som varje vinter ringmärks vid Strömmen.

Viggar som häckar i Sverige flyttar mest mot sydväst över vintern, ända ner mot den franska medelhavskusten. Och det är om vintern viggarnas närmaste framtid avgörs. Om en hane på vintersemester i Frankrike råkar förälska sig i en botrogen hona från Sibirien är det bara att hänga med sådär en trehundra mil bort när våren kommer. Och viggar är inte enbart trogna sin sommarmiljö. De återvänder helst också till samma vinterkvarter.

Vittberest vardagsfågel

Varenda liten vattensamling har sina gräsänder. En stillsam och lite småtråkig vardagsfågel, kan man tycka. Men ur ringmärkningsåterfynden träder en annan bild fram. Bilden av en livskraftig, snabbflyttande och vittberest fågel.
42 658 gräsänder har märkts i Sverige. Sammanlagt 4 427 återfynd berättar bland annat att de flesta änder under sin första höst drar mot sydväst och flyttar längre bort än sina äldre kamrater, enstaka ända ner till Spanien, Italien och Grekland. Högsta marschfart: cirka 22 mil per dygn.

Under kalla vintrar förlängs resorna och även äldre gräsänder hamnar då i England och södra Frankrike. Men närmare hälften av de svenska gräsänderna trotsar den svenska vintern och flyr endast för iskanten.

Sommarfynden avslöjar att gräsänder också häckar i Finland, Baltikum och nordvästra Ryssland. Och precis som för viggen är det parbildningen under vintern som avgör var hanarna tar vägen när våren kommer.

– En hane ringmärkt i Torne Lappmark i juli 1949, skjuten i Ryssland i maj följande år 172 mil därifrån, har troligen mött sin hona i övervintringsområdet i England och sedan följt henne hem, säger flyttfågelforskaren Thord Fransson.
Trots allt flyttande kan en gräsand bli 25 år gammal.

Ung vagabond

Under sitt första levnadsår drar svenska duvhökar vida omkring. De jagar sjöfåglar vid norska atlantkusten och andra fåglar och däggdjur runtom i Sverige, Finland och Ryssland. Möjligen letar de också efter framtida boplatser. Kartan över återfynd av ringmärkta duvhökar ser ut som en barnteckning av en sol med strålar i alla riktningar.

Som äldre flyttar duvhöken inte mer än nödvändigt och ogärna över stora vattenvidder, eftersom den är segelflygare och haven saknar bärande uppvindar. En gång gotlänning, alltid gotlänning, tycks vara regeln för duvhökar som har hamnat på ön mitt i Östersjön. Av 240 duvhökar ringmärkta på Gotland har endast sex vågat lämna ön.

Fiskare som lever farligt

Unga gråhägrar ger sig gärna ut på upptäcktsresor. En hägerunge, ringmärkt i Bohuslän den 23 maj, hittades den 11 september samma år på Cap Verdeöarna i Atlanten, 567 mil från födelseplatsen.
Årsungarna rör sig nästan i alla riktningar, troligen för att se sig om efter nya boplatser. Skånska ungar flyger in över Danmark och ända ner till norra Tyskland, medan hägrar från Västkusten pejlar vattendragen i södra Norge. Och tio av de fjorton flyttande gråhägrar som spårats till Afrika var ungfåglar.

De flesta gråhägrar drar mot sydväst när vintern närmar sig, men stannar i Europa. Det verkar rentav som om flertalet svenska hägrar under senare år valt att förkorta sina höstresor och övervintra längre norrut, troligen för att vintrarna i Europa har blivit mildare.
Bara var tredje häger överlever sin första vinter.
-Det är en hög förlustsiffra. Förklaringen är kanske att det tar tid att lära sig precisionsfiske, säger Thord Fransson.

Hägern måste stå stilla och spana in sitt byte, röra sig nästan omärkligt framåt och överraska bytet genom att kasta näbben som ett spjut genom vattnet. Om den lär sig knepet kan den leva länge. Den äldsta svenska gråhägern blev nästan 29 år gammal.
Beskrivningen av gråhägerns liv och leverne bygger på ett gediget material. Drygt 14 000 individer har ringmärkts och mer än femton procent har återfunnits.

Fågeln som lärt sig flytta

Det är lätt att tro att flyttfåglarnas långa årstidsresor är ett beteende som sitter djupt rotat i deras gener. Och så är det kanske. Men uppenbarligen kan fåglar också ganska snabbt lära sig att flytta.
Kanadagåsen kom till Sverige 1929, då de första paren inplanterades i Blekinge. Efter några decennier hade den erövrat nästan hela Sverige, delvis med fortsatt hjälp av människan. Som nykomling i landet visade gåsen ingen som helst vilja att flytta, men efterhand började de första familjerna ge sig iväg mot sydväst.

Så småningom drog några vidare till Danmark och efter hand till norra Tyskland. En del gäss har också prövat att övervintra längre bort, till exempel i England, Holland, Frankrike, Italien och Tjeckien.
Trots hård jakt i vinterkvarteren överlever 77 procent av kanadagässen sin första vinter.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.