HÄR ÄR KRAFTVERKET som icke är.Väg E39 från Stavanger till Kårstø går över broar och under berget i oändligt långa tunnlar, ner, ner, ner till 223 meter under havet. En lång sträcka är det färja. Den kostar 143 norska kronor.

Geologin tar och geologin ger i Norge.

Till Kårstø kommer gas från Nordsjön, renas och skickas ut med rör till Tyskland. En tredjedel av Norges gasexport går ut här. All norsk gas exporteras. Hittills.

Men i ena hörnet av gasreningsanläggningen ligger gaskraftverket, Norges första fossilkraftverk.

Det startades, efter 20 års politiska strider, hösten 2007. En regering föll i försöken att stoppa det, och nuvarande statsminister Jens Stoltenberg kämpade först för gaskraft (för att hindra vattenkraftutbyggnad), sedan mot (för att inte öka koldioxidutsläppen). Sedan drev han igenom investeringen 1996.

Det är ett fint kraftverk, men gaspriset är för högt eller elpriset är för lågt. Så det står stilla nästan jämt.

Jag går runt på det stilla kraftverket, guidad av den luttrade informations­chefen Geir Fuglseth.

Här är Norges största generator. Där är gasturbinen. Där är ångturbinen. Här är ammoniaktanken för NOx-reningen.

Och nu planeras det bli världens första fossilkraftverk med koldioxidrening.

– Detta är vår månlandning, sa statsminister Stoltenberg i sitt nyårstal 2007.

Och nog är det ödesdigert så det förslår. Om koldioxidlagringen håller vad den lovar så är det typ Frodo på väg mot Domedagsklyftan för att förstöra härskarringen.

Enligt den norska regeringen är koldioxidlagring en nödvändighet.

Ska det vara meningsfullt måste det bli stort. Vi talar hundratals miljarder ton, i världen.

I Kårstø handlar det bara om 1,2 miljoner ton koldioxid per år vid full drift. Det är stort nog ändå. Avskiljningen blir större än hela kraftverket, påpekar Fuglseth.

Det väntas kosta fem miljarder, norska. I höst tas det definitiva beslutet.

Ytterligare ett gaskraftverk byggs nu i Mongstad, norr om Bergen. Även där ska koldioxiden ner under havet. Var är inte bestämt, men planen är att det ska fungera 2013 i Kårstø och 2014 i full skala i Mongstad.

Då kan alltså världens två enda koldioxidrenade kraftverk stå i Norge.

CCS STÅR FÖR CARBON CAPTURE and Storage, separation och lagring av koldioxid. Googlar man på ”CCS and Norway” så får man 450 000 träffar.

Det började 1996. Naturgas innnehåller koldioxid. Den måste skiljas av eftersom gaskunderna inte vill ha den. Statoil hade koldioxid från Sleipnerfältet och bestämde sig för att trycka ner den 1000 meter under Nordsjön för att slippa koldioxidskatt.

På samma sätt skiljs koldioxid av från gas från Snöhvit-fältet sedan 2007.

Det tredje stora lagringsprojektet i världen är In Salah i Algeriet. Även det naturgasbaserat. Det drivs av BP, ett algeriskt bolag och – rätt gissat – StatoilHydro.

Norge är ju inte medlem i EU, men det finns ändå tre norr­män I ledningen för i EUs teknikplattform ZEP (Zero Emission Plant) som med kommissionens stöd driver på för CCS. Vice ordförande är Fredric Hauge, Bellona.

CCS sågs länge som en knäpp idé, i klass med att stoppa uppvärmningen genom att skicka upp miljoner små speglar i stratosfären. Men nu tas den på allvar inom till exempel EU och delar av miljörörelsen.

Vändpunkten kom 2005 då FNs klimatpanel IPCC publicerade sin positiva rapport om CCS. Rapporten initierades av USA 2001. Men det första samordningsmötet för rapporten hölls i Oslo, och nästan varje kapitel har en norrman bland huvudförfattarna.

Norrmän, norrmän, norr­män – men sambandet är långti­från självklart.

Den stora tillämpningen för CCS är kolkraft. Norge har ingen kolkraft.

Norge har världens högsta elförbrukning per capita, över 26?000 kWh/capita per år 2007 mot knappt 16?000 i Sverige och 6?000-7?000 i Danmark, Tyskland, Frankrike etc. Miljö­rörelsen har länge hävdat att Norge borde spara energi i stället för att bygga fossilkraftverk.

Varför Norge? Varför CCS? Statssekreterare Heidi Sørensen, miljödepartementet svarar snabbt:

– CCS är först och främst strategiskt, säger hon. De närmaste 30-50 åren är vi beroende av fossil energi. Någon måste utveckla den teknologin. Det är den uppgiften vi har sagt i Norge att vi ska ta på oss. Vi som har tjänat så mycket på olja och gas har ett moraliskt ansvar för att det ska gå att använda dem utan utsläpp som skadar klimatet.

– Det är frågan om fossila bränslen med CCS eller utan CCS, gaskraft med eller utan CCS.

Hon hänvisar till prognoser från IEA, International Energy Agency, om ständigt ökande energiförbrukning.

Inte långt därifrån ligger Greenpeace. Dess chef Truls Gulowsen avfärdar IEA-studien och hela deras sätt att modellera framtiden:

– Med sådana metoder räknade dom ut att Danmark skulle behöva 40 kärnkraftverk!

Tore Braend är en vitskäggig man som i många år arbetat som energiexpert åt Naturvernforbundet (motsvarar SNF). Han är nu fri konsult. Han har skrivit en rapport om Norge och CCS som finns att ladda ner på www.airclim.org.

Den norska regeringen har länge hävdat att Norge inte kan göra så mycket åt sina utsläpp eftersom elproduktionen redan är koldioxidfri.

– Men jämförelsen med Sverige visar att det inte håller, säger Braend. Sverige har också en nästan koldioxidfri elproduktion.

Men Norge ökade sina växthusgasutsläpp med elva procent 1990-2007. Sverige minskade nästan lika mycket, medan två reaktorer stängdes.

Kan det vara så att CCS tar pengar och uppmärksamhet från förnybar energi och effektivisering?

Givetvis är det så, menar Braend och Gulowsen.

Bellona är den organisation som drivit CCS-frågan mest och först i Norge. De håller till i en vacker herrgårdsliknande byggnad invid en å i centrala Oslo. Verksamheten drivs mest med pengar från näringslivet, men Bellona räknas allmänt som en del av miljörörelsen.

MARIUS HOLM, BELLONAS andreman, är en eftertänksam, pigg­ögd man i 30-årsåldern. Han menar att det är svårt att säga om CCS tagit resurser från annat.

– Om man ser till siffrorna i statsbudgeten är det skrämmande lite pengar till bådadera, menar han.

Han menar också att CCS inte är den slutgiltiga lösningen, men att den behövs som en ”bro”.

Bellona har gjort ett scenario för 2050 där de globala utsläppen minskas med 85 procent.

– Vi har dammsugit efter förnybar energi, men i vårt scenario klarar vi inte av att täcka mer än 60 procent på det sättet.

Heidi Sørensen är än mer bestämd:

– De förnybara energikällorna räcker inte.

På frågan om vad som på lång sikt ersätta fossila bränslen svarar hon bara:

– Jag är inte någon spåman.

Svaret gör mig stum. Bor vi på samma planet? Vet inte alla att solceller på en liten del av jordens öknar kan ge all energi som världen vill ha? Strax efter intervjun finner jag på en norsk statlig hemsida (Enova) att potentialen för vindkraft offshore är otroliga 14?000 TWh/år; hela världens elförbrukning cirka 16?000 TWh.

Jag går vidare till nästa fråga: Varför investerar StatoilHydro i olja från tjärsand i Kanada. Det ger ännu större koldioxidutsläpp än vanlig olja.

– Bolaget fattar sina egna beslut, säger Heidi Sørensen.

Men regeringen äger ju företaget. Ni har väl ett ägaransvar?

– Vi är inte ägardepartement, kontrar Sørensen.

Nähepp. Det är olje- och energidepartementet som har ansvaret.

Tillbaka till Kårstø. Är det verkligen troligt att regeringen lägger fem miljarder på CCS för ett kraftverk som mest står stilla?

Nja, det finns en plan B som både Marius Holm och Sørensen hänvisar till. Kårstø ligger ju intill en stor gasprocessningsanläggning som släpper ut en miljon ton koldioxid om året.

Geir Fuglseth, som är både ingenjör och ekonom, låter inte övertygad om den idén:

– Det är åtta skorstenar. Det skulle bli dyrt och komplicerat.

Truls Gulowsen på Greenpeace bara skrattar:

– Vad som helst – bara det är på Kårstø!

Jo, politisk prestige investeras i stora projekt. Ta Hallandsåstunneln! (Även där har kom liknelsen med månlandning att användas för att motivera fortsättningen, av kommunikationsminister Ines Uusman 1997.)

Men ändå. CCS ska främst rena kolkraft och Norge har ingen kolkraft.

– Nej. Men det finns en politisk vilja att satsa miljarder, säger Marius Holm med viss hetta.

Truls Gulowsen menar att det blir svårt att ta teknik från gaskraft till kolkraft:

– Man kan fråga sig om det är rätt måne vi ska landa på.

Jag går omkring i Stavanger, en vacker trästad som är Europas kulturhuvudstad 2008 och Europas gas- och olje­huvudstad alla år. I hamnen ligger det flotta oljemuséet. Där får jag veta att det avgörande beskedet om Norges framtid som olje- och gasnation tillkännagavs i december 1969, sedan dess känt som ”Julegaven”, julklappen till det norska folket. Som tidsmarkör på montern är ett klipp ur New York Times om månlandningen samma år.

Är sambandet så enkelt? Är det bara oljan som styr och politiken som rättar sig därefter?

Faktum är att Norge har valt att samarbeta med de länder som har minst klimatpolitisk trovärdighet, däribland Saudiarabien, Australien och USA under Bush.

– Det bra att vi har samarbetat med USA, nu när Obama har vunnit valet, säger Heidi Sørensen.

Det finns en fråga som alla ställer när de för första gången får höra talas om CCS. Kan man lita på att koldioxiden inte läcker ut?

– Vi har väldigt, väldigt god kunskap, säger Heidi Sørensen. Hon menar också att Europa har en stor fördel genom att så mycket koldioxid kan lagras under Nordsjön.

StatoilHydro har sitt nya huvudkontor i ett industriområde utanför Stavanger. Där träffar jag Börge Rygh Sivertsen som är chef för deras CCS.

– Vi menar att vi har god kontroll, säger han och kommer med en ganska lång utläggning om hur mycket arbete som krävs för att kvalificera en god lagringsplats.

Det är ganska blekt jämfört med vitt spridda uppgifter (också från StatoilHydro, februari 2007) om att Norge kan laga koldioxidproduktionen från alla Europas kraftverk under 600 år.

När jag just har vänt hem har norsk tv (NRK) ett långt inslag med rubriken ”Regjeringens måne-landing kan krasje” och en intervju med Peter M. Haugan, professor i geofysik vid Bergens universitet som säger att det inte finns någon garanti för att den koldioxid som tryckts ner i Utsira-formationen sedan 1996 verkligen håller sig där i hundratals år. Han hävdade också att ”vi har inte några metoder att verifiera” att den inte delvis redan läckt ut.

Och Utsira är ett av de bäst kända områdena i världen, påpekar Tore Braend. Han drar en parallell med kärnkraftens avfallsfråga.

– Man visar att en geologisk formation har varit tät genom att borra ner till den. Men när man har borrat är den inte längre tät.

---

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.