KLOCKAN ÄR SEX PÅ MORGONEN när garnbåten Dunøy lämnar fjorden på väg mot en av grundbankarna utanför nordnorska kusten. Det blåser och luften är vit av snö, men jämfört med i går är havet lugnt. Vågorna är bara tre, fyra meter höga.

Dagen innan har skepparen Steve Tøllefsen och hans tre fiskare lagt ut hundra nät – tjugofem i varje länk – på fyra platser ute vid Klakken. De fiskar efter skrei, den lekmogna norsk-arktiska torsken.

Egis Rutkus från Litauen städar på däck. Han slänger en gammal torsk, några stenar och en sjöstjärna överbord.

– Det blev lite stökigt i går när sjön var så hög, säger han.

Dunøy har redan tagit upp två tredjedelar av sin torskkvot och Steve Tøllefsen räknar med att de ska ha fyllt kvoten inom en månad.

Han pekar ut Klakken på det elektroniska sjökortet. Den ligger en timmes motorgång ut från land. Tidigare på säsongen lade de näten tre gånger längre ut.

Det är Steve Tøllefsen som bestämmer var näten ska läggas, och han går på erfarenhet. Han vet ungefär hur skreien rör sig, när den kommer vandrande från Barents hav ner längs den nordnorska kusten för att leka.

I år finns det mer än någonsin – både fiskare och forskare talar om rekord för den norsk-arktiska torsken. Förmodligen, säger forskarna, närmar sig beståndet maxgränsen för hur mycket ekosystemet i Barents hav kan bära.

MEN HUR KAN FORSKARNA VETA? Hur vet de hur mycket fisk som finns och vad som är ett hållbart fiske?

Även kring 1990, när forskarna varnade för en kollaps, fick fiskarna mycket torsk i garnen. Det hävdar i alla fall Ivar Sagen, som är sekreterare i Fiskarlaget Nord. Den totala tillåtna fiskekvoten för det norsk-arktiska beståndet var då 200000 ton. I år är den nästan fyra gånger så stor. På samma tid har kvoten för norsk-arktisk kolja tolvdubblats, och kvoten för lodda har gått från noll – det vill säga fiskestopp – till 320000 ton.

Precis som många andra av de arter som är ekonomiskt viktiga för oss människor, är torsk, kolja och lodda vandrings­fiskar. De växer upp och äter sig mätta på ett ställe, leker på ett annat, och avståndet däremellan kan vara hundratals kilometer. Fiskarna vandrar uppströms när de ska leka – i den här delen av världen betyder det söderut, mot Golf­strömmen – och de nykläckta ynglen driver sedan med havs­strömmarna norröver till sina uppväxt- och födoplatser i Barents hav.

Men många arter har samtidigt lokala, kustnära bestånd, som inte rör sig så mycket. I Norge hittar man till exempel kusttorsk långt in i fjordarna. Den skiljer sig genetiskt från skreien, och bestånden är mindre och inte lika bärkraftiga.

Innan det kustnära norska skreifisket kunde MSC-märkas, vilket skedde i slutet på förra året, behövde man se till att minska bifångsterna av kusttorsk.

UTE VID KLAKKEN LÄMNAR Steve Tøllefsen styrhytten och byter till spakarna på huvuddäck. Han lyfter ombord flaggbojen och ankaret från första länken. Sedan vinschas näten in. Egis Rutkus, Igor Zinovenko från Lettland och Alexander Tangen från Norge lösgör torsk efter torsk ur maskorna med varsin handkläpp och hivar upp de halvdöda fisk­arna på metalltrågen framför sig. De flesta är på mellan tre och tio kilo, några närmare 20. Bukarna är trinda, inte bara av rom.

– De är stinna på lodda, konstaterar Steve Tøllefsen belåtet.

Han minns hur torsken såg ut på 1980-talet.

– Då var de så här tunna, säger han och visar med handen. Vi hade ju fiskat ner sillen och loddan, så torsken hade ingen mat.

Loddan är stapelföda för flera fiskarter, och en nyckelart i Barents havs ekosystem. Till skillnad från torsken leker den bara en gång, och mängden lodda kan variera dramatiskt mellan olika år. De senaste 30 åren har beståndet kraschat tre gånger. Till stor del har det naturliga orsaker, men hårt fiske­tryck har förlängt och förvärrat kollapserna.

Näst efter torsken är loddan den art som fiskeforskarna här har bäst koll på. Därefter kommer kolja, mindre hälleflundra, rödfisk (även kallad uer) – och på senare tid även den från början utplanterade kungskrabban, som spridit sig ner längs Finnmarkskusten och blivit en allt viktigare inkomstkälla för fiskarna.

Men sammantaget är det ett väldigt litet antal arter som forskarna vet särskilt mycket om. Bara bottenfaunan i Barents hav består av över 3000 arter. Även om vi inte är intresserade av att äta alla, är de goda miljöindikatorer. Men, som Lis L Jørgensen, specialist på havsbottnens ekosystem, påpekar är det först på senare tid som fiskeforskningen börjat intressera sig för havsbottnen.

– För tjugo år sedan betraktade man havsbottnen som något som bara fanns där för att hindra vattnet i havet från att rinna ut, säger hon.

 Att studera och ta hänsyn till hela ekosystemet när man avgör vad som är ett hållbart fiske – den så kallade ekosystem­ansatsen – är ett nytt sätt att arbeta, som ännu håller på att utvecklas.

– Vi försöker göra undersökningar på ekosystemnivå, men det blir snabbt väldigt komplicerat, säger fiskeribiologen Elvar Hallfredsson vid Havforskningsinstituttet i Tromsö, som själv ägnat flera år åt att utreda en liten, men viktig del av näringsväven, nämligen ungsill som betar på loddalarver.

– I fiske måste vi leva med osäkerheter, fortsätter han. Vi försöker göra absoluta uppskattningar och man skulle vilja kunna finjustera kvoterna från år till år, men vi har inte så exakta kunskaper.

Hans kollega Tore Jakobsen, som är veteran inom fiskeforskningen, säger att felmarginalen i uppskattningarna är 20-30 procent.

Men Ivar Sagen från Fiskarlaget Nord är mer skeptisk till forskarnas siffror.

– De kan missta sig på flera hundra procent, tror han. Den här nya ekosystemansatsen är vi också tveksamma till. Vi fruktar att vi ska få våra torskkvoter halverade bara för att forskarna hittar någon liten bottenorganism som inte mår bra.

ETT SÄTT ATT FÅ REDA PÅ MER om havets ekosystem är att sprätta upp magsäcken på fiskar man tar upp och analysera innehållet. Ligger det många torskyngel i torskmagarna kan det vara ett tecken på att det är ont om lodda, eller att torskarna är så många att kannibalismen därför ökar.

Provtrålningar och akustiska mätningar med hjälp av ekolod ger svar på hur mycket fisk av olika arter som finns och hur storleksfördelningen i bestånden ser ut. Genom att analysera tillväxtzonerna i fiskarnas hörselstenar i mikroskop kan forskarna se hur gamla fiskarna är och få en bild av åldersfördelningen i bestånden.

Alla de här metoderna har använts i decennier. Men de akustiska mätningarna idag ger helt andra resultat än på 1970-talet.

– I dag kan vi placera ekoloden på sonder under båtarna för att komma närmare de organismer vi vill undersöka. Upplösningen är så hög att man kan se enskilda krill-individer, om man är tillräckligt nära, berättar Harald Gjøsæter, som arbetar med beståndsuppskattningar vid Havforskningsinstituttet i Bergen.

– Vi kan också placera ekolod på tråldörrarna. Så småningom kanske vi inte behöver ta upp all fisk vi undersöker, utan kan använda en öppen trål och ta reda på arten, mängden och storleken på fisken medan den passerar genom trålen.

Men samtidigt som undersökningsmetoder och beräkningsmodeller utvecklas, förändras ekosystemet när temperaturen i havet stiger, på grund av den ökande växthus­effekten. Uppvärmningen är som störst vid polerna, och Norra Ishavet förväntas vara i det närmaste isfritt under somrarna inom 30-40 år.

När isen försvinner ökar ljusinsläppet i havet, vilket ger mer växtplankton, som i sin tur ger mer fisk. Men effekterna blir mer komplicerade än så. När sydligare arter expanderar norrut och konkurrerar med befintliga arter rubbas ekosystemet.

Det får också politiska konsekvenser när fiskbestånd flyttar mellan olika länders ekonomiska zoner.

– Ingen hade i sin vildaste fantasi trott att makrillen skulle vandra upp mot Island, säger Harald Loeng, forsknings­direktör på Havforskningsinstituttet i Bergen.

Förutom att det gett upphov till ett »makrillkrig« mellan fiskenationerna, påverkar det också sillen genom att makrillen konkurrerar om plankton och äter upp sillarver.

Flera arter har expanderat norrut. Koljan har spritt sig från Norska havet till västra delen av Barents hav, och hösten 2011 fanns torsk ända uppe vid 81a breddgraden. Det är nytt världsrekord.

Men det är svårt att veta om det beror på temperatur­höjningen, eller på att bestånden helt enkelt vuxit i storlek.

Samtidigt finns det arter som rör sig åt andra hållet, som sejen.

– Kanske kan Nordsjön i framtiden komma att förlora sin torsk norröver, men få in sardiner och ansjovis i stället. Biomassan blir kanske densamma, men mindre kommersiellt värdefull, spår Harald Loeng.

OMBORD PÅ DUNÖY har den sista länken vittjats och lagts ut igen. Egis, Igor och Alexander vässar knivarna och hjälps åt att blögga, det vill säga bloda av, torskarna och fösa ner dem i lasttankarna. Båten vänder tillbaka mot land och Steve Tøllefsen rapporterar in fångsten till Fiskeridirektoratet: 3800 kilo, varav cirka 100 kilo kolja. Några enstaka rödspättor och mindre hälleflundror blev det också.

– Det var okej, men jag hoppas på mer i morgon, säger Steve Tøllefsen.

En timme senare landas fångsten vid bruket på Husøya.

Ute vid Klakken simmar skrei på friarstråt in i de hundra nylagda garnen.

– Det är tur att vi har kvoter, säger Steve Tøllefsen. Det finns så många båtar. Vi skulle kunna tömma havet på ett ögonblick.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.