Vinden nyper i ansiktet, trots att kvicksilvret bara ligger runt noll. I luften hörs ett dovt surrande.

På det lätt snötäckta kalhygget tornar flera 138 meter höga vindkraftverk upp sig. Mot horisonten ser man Bottenviken och röken från ett pappersbruk. 

Vi är i Dragarliden, ett par mil utanför Piteå. Redan i dag finns 48 vindkraftverk här. Men när vindkraftsparken i Markbygden är klar ska det finnas 1 101 kraftverk, enligt ursprungsplanen.

Det skulle göra Markbygden till en av världens största vindkraftsparker med en elproduktion som motsvarar två kärnkraftsreaktorer.

– Men det blir nog färre verk än planerat. För tekniken utvecklas hela tiden och vindkraftverken blir effektivare.

Orden kommer från Tomas Riklund. Han är pressansvarig för Markbygden som drivs av en tysk energijätte – Enercon – och ett svenskt vindbolag – Svevind. En kombination som inte är ovanlig i vindkraftsvärlden. Det krävs både ekonomiska muskler och lokal förankring.

Tomas Riklund kom nyligen från ett jobb i Umeå och kulturhuvudstadsåret.  Då sålde han in museer och teaterföreställningar. Nu säljer han in vindkraft. Och Piteå.

– Ja, Piteå ska bli ett internationellt vindkraftscentrum. Vi har alla förutsättningar att lyckas, säger han.

Piteå är ett av de tydligaste exemplen på hur vindkraften gått från perifer energikälla till en av de viktigaste pusselbitarna som ska leda Sverige bort från olje- och kärnkraftsberoendet.

 

STATISTIKEN TALAR sitt tydliga språk. För tio år sedan, 2005, producerade 600 vindkraftverk mindre än en terawattimme el. I år beräknas 3 000 vindkraftverk producera 14 terrawattimmar, knappt tio procent av elen som produceras i Sverige. En produktionsökning med över 1 500 procent på tio år.

Och mer ska det bli.

Över 2 000 vindkraftverk har tillstånd att byggas och ytterligare 4 500 är under prövning.

Expansionen ligger helt i linje med riksdagens beslut 2009, med målet på en beslutsram på 30 terawattimmar 2020. Beslutet följdes också upp av en förenklad byggprocess.

Nu räcker det att vindkraftverket prövas enligt miljöbalken. Någon bedömning enligt plan- och bygglagen behövs inte längre, utom i vissa undantagsfall. 

Bra tycker Tomas Riklund och andra i branschen. Och hela Piteå. Piteå älskar nämligen vindkraft. Från höger till vänster. I alla fall enligt personer som Tomas Riklund.

– Markbygden är ändå bara ett stort kalhygge utan större natur- och friluftsvärden. Nu kan alla få användning av det, säger han och pekar var nästa etapp av Markbygden ska byggas.

Vindkraftsanhängarna må vara många i Piteå. Men alla gör inte vågen.

Det räcker att köra ett par hundra meter efter avfarten till Dragarliden längs landsvägen mot Arvidsjaur för att få en annan bild.

I ett rött trähus i Pålsboda bor pensionärerna Margit och Rune Riström. Från farstukvisten kan de höra och skymta en av vindsnurrorna.

– Vi har aldrig varit framme vid någon av dem. Vi har svårt att gå och det är lite knölig terräng. Och bilvägen dit har de stängt av så jag kan inte köra dit heller för att se, säger Rune Riström.

Hustru Margit är född i huset och paret har bott där i 30 år, de 15 senaste permanent.

De säger att de älskar huset, men att vindkraften ställt till stora problem.

– Hade vi vetat det här hade vi aldrig köpt huset 1974 av svärfar.

Du gillar inte vindkraft?

– Jo, jag är för vindkraft men på rätt ställe. Informationen har varit dålig och jag vågar inte hugga ned några träd för då vet jag inte vad som händer med ljudet. Då kanske det låter för mycket.

Hustru Margit fyller på:

– Telefonen fräser och mottagningen på tv:n har blivit sämre. Vi har inte fått några pengar av Svevind, till skillnad mot vår granne som köptes ut. Vi får bara höra oljudet.

 

MAKARNA RISTRÖM är inte ensamma om att visa sitt missnöje med vindkraften i Markbygden, även om de till skillnad från flera andra inte överklagat något beslut. I dagsläget finns klartecken för ytterligare 350 vindkraftverk i Markbygden. Men de två sista etapperna på över 700 vindkraftverk har överklagats.

Motiven att överklaga skiftar. Men grundinställningen är ofta densamma: ”Gärna vindkraft, men inte där jag bor” eller Nimby som det heter på engelska; Not in my backyard.

Sju mil från Pålsboda ligger Luleå. Bortanför hamngatan som Luleås politiker gett, eller snarare inte gett, namnet Namnlösa gatan ligger Kulturens hus med vidunderlig utsikt över Luleälvens utlopp i Bottenviken.

 

DET ÄR EN söndag i december och årets sista stopp för Naturskyddsföreningens riksturné med kursen ”Vindkraft på rätt plats”. Under en heldag matas deltagarna med information om vindkraften och dess för- och nack­delar.

Med betoning på för. För vindkraften är förnybar och potentialen i det närmaste obegränsad. 

– Vindkraften är framtiden, säger Isak Isaksson, vindkraftsexpert på Naturskyddsföreningen och kursledare.

En framtid med vissa hinder visserligen. Djurlivet bland annat.

Bara i år väntas 6 000 fåglar dödas av vindkraften, berättar forskaren Martin Green från Lunds universitet. De flesta slås ihjäl av roterande vingar vars spets snurrar snabbare än 100 kilometer i timmen. Många fladdermöss går samma öde till mötes. Men Martin Green sätter in de döda djuren i ett större perspektiv.

– Varje år dödas i storleksordningen 10 miljoner fåglar av trafik, kraftledningar, fönsterrutor, oljeutsläpp, fiskeredskap och annat. Sett i det perspektivet är dödligheten vid vindkraftverk relativt liten och inget som direkt påverkar antalet fåglar.

– Men vid en okontrollerad utbyggnad finns risk för påverkan på antalet större rovfåglar och i än högre grad på de fladdermusarter som regelbundet jagar insekter över trädtopparna.

Skyddet av djurlivet används inte sällan av dem som protesterar mot nya vindkraftverk. Ibland framhålls också allmänna naturintressen.

Men inte sällan är det bakomliggande intresset ett annat – egenintresset.

– Ja, i första hand handlar motståndet mot vindkraft inte om naturintressen. Det är mycket mer på det personliga planet, att det stör där man bor. De syns och hörs, säger Isak Isaksson.

Så kan det säkert vara, anser Lars Andersson, ordförande för Naturskyddsföreningen i Norrbottens län. Länsförbundet har överklagat flera vindkraftsetableringar. Men framför allt har det gjort en stoppkarta mot vindkraft och en förslagskarta för vindkraftslokaliseringar i Norrbottens län. 

– Vindkraft bör inte byggas överallt. Vi vill ha vindkraft på rätt sätt. Därför har vi sammanställt naturvårdens officiella riksintressen, skyddsvärda naturområden från länsstyrelsens inventeringar och våra lokalkretsars och skogsgruppers inventeringar med stoppområden. Vi utesluter vindkraft i fjällvärlden, men även på andra platser med höga naturvärden. Samtidigt kunde vi snabbt peka ut 99 områden som verkar passa för vindkraft, säger Lars Andersson.

 

DRYGT 100 MIL söder om Luleå ligger Ale kommun, strax utanför Göteborg. 

Där gjorde kommunen en vindbruksplan med Naturskyddsföreningen som remissinstans.

– Vi pekade ut ett antal områden som var olämpliga för vindkraftverk. Det var främst nära olika naturreservat, säger Martin Börjesson, ordförande i Naturskyddsföreningen i Ale.

Föreningen gav sedan grönt ljus till planen. Naturskyddsföreningen tyckte inte att områdena i vindbruksplanen på Alefjäll är en speciellt skyddsvärd skog.

Fel, tyckte några som bodde i området. De drev en hård kampanj, startade föreningen Alefjälls naturskyddsförening (som inte har något med Naturskyddsföreningen att göra) och fick många med sig. Så många att de lyckades vända en hel opinion och till slut få kommunen att sätta stopp för vindkraftsplanerna på Alefjäll.

Alefjäll naturskyddsförening är en del av Föreningen svenskt landskapsskydd, FSL, en organisation som inte vill ha vindkraft på rätt ställe.

Den vill inte ha någon vindkraft alls.

Den första meningen i föreningens värdegrund som finns hemsidan, som pryds av en bild på Stockholms ­centrum med 18 roterande vindkraftverk, slår an tonen:

”Det största hotet mot vår natur och vårt kulturarv utgörs i dag av storskalig etablering av vindkraft”.

Föreningen gillar kärnkraft och en av nyckelpersonerna, Jonny Fagerström, är drivande i ”Stockholmsinitiativet” som öppet förnekar klimatförändringarna.

Fagerström har anklagat Naturskyddsföreningen för att vara köpt av vindkraftsindustrin. 

 

SVENSKT LANDSKAPSSKYDDS åsikter i energifrågor står mycket nära Sverigedemokraternas. På föreningens hemsida finns en bild när styrelsen besöker riksdagsledamöter från Sverigedemokraterna. Vid bilden står det att:

”Samtalen innebar ett ömsesidigt åsiktsutbyte i en positiv anda och Sverigedemokraternas uttalande under mötet visar att det finns en tydlig samsyn inom flera områden”.

Henrik Wachtmeister är ny talesperson för FSL. Under Almedalsveckan på Gotland delade han ut knappar med ”Vindkraft nej tack” iförd en t-shirt med ett förbudsmärke med ett vindkraftverk och texten ”Inga jättesnurror nära människor!”.

Henrik Wachtmeister besökte inte bara Sverigedemokraterna i riksdagen. Han jobbar åt dem också.

Vid Sverigedemokraternas kommun- och landstingskonferens den 7 december, som av en händelse samma dag som Naturskyddsföreningen hade vindkraftskurs i Luleå, föreläste Henrik Wachtmeister. Rubriken var:

”Hur en kommunpolitiker kan påverka vindkraftsansökningar”.

Är du Sverigedemokrat?

– Nej, jag blev inbjuden av dem och tackade ja. Vi är en opolitisk organisation och vill vara med och påverka där vi kan. Det är ingen hemlighet att jag är moderat. Jag är aktiv lokalt. Jag är också medlem i Naturskyddsföreningen.

Hur ser du på att Naturskyddsföreningen är positiv till vindkraften?

– Mitt intryck när jag är på möten lokalt är att man inte är lika positiva som på riksplanet. Och jag försöker påverka på alla plan. Jag förstår inte hur vindkraften kan få sådan uppbackning. Men man har en duktig lobbyorganisation. Men en dag hoppas jag att polletten ska trilla ner. För fakta är vindkraftens största fiende.

I Piteå har de en lite annan inställning än Henrik Wachtmeister. ”Ge invånarna fakta så blir de positiva” verkar snarare vara ett motto.

Och precis som på andra håll i landet finns det smörjmedel så att även de som kan tänkas vara negativa ska bli positiva. I Markbygden precis som på andra ställen är det pengar som gäller. Både samebyn som haft sina renar på bete i Markbygden och lokalbefolkningen har fått en slant. Hur mycket är det ingen som riktigt vill säga. Men den så kallade ”bygdepengen” till ortsbefolkningen har bland annat använts till att dra fiberkabel.

– Den ska användas till något som kommer bygden till godo, säger Tomas Riklund.

Den tidigare ohejdade optimismen i Piteå har mattats av lite. Markbygden väntar på nya tillstånd och bolagets löften om mängder av nya jobb har inte infriats. Utbildningen till vindkraftstekniker som Lernia startade har lagts på is i brist på intresse.

– Det blev inte alls så många jobb som vi hoppats på. I stället för att anställa har man ofta anlitat utländska bemanningsbolag, säger Lena Carlzon-Lundbäck, ansvarig för vindkraftsutbildningen på Lernia.

Inte bara Lernia utan även Enercon och Svevind har lite mindre vind i seglen just nu. Inga nya verk håller på att byggas.

– Vi tar bara tar en liten andningspaus, säger Tomas Riklund, som räknar med att exploateringen av Markbygden snart ska sätta fart igen.

 

MEN ÄR Piteås inbromsning i kombination med låga energipriser ett första tecken på ett bakslag för vindkraften? 

Kanske, säger vissa ekonomer, som anser att en del av de 90 miljarder kronor som satsats i den svenska vindkraftsexplosionen sedan 2007 inte gett så god avkastning som det varit tänkt. 

Nänä, inget bakslag, säger branschen.

– Efterfrågan på förnybar energi i kombination med sänkta investeringskostnader för vindkraft innebär att investeringstakten minskat något, alltså inte en backlash, säger Ann-Nina Finne, kommunikationschef på Eon.

På Energimyndigheten finns heller ingen oro för att vindkraften ska tappa.

– 2014 slog vindkraftsutbyggnaden nytt rekord med drygt 1 000 megawatt, vilket motsvarar cirka 2,7 terawattimmar. Att vissa projekt inte byggs är naturligt på en konkurrensutsatt marknad, säger Lars Andersson, chef för Energimyndighetens vindenhet.

Ett problem som flera vindkraftsvänliga naturvänner ser är kraftbolagens okänslighet. De hävdar att de tittar på vindkartan med kilowatt och kronor i blicken: ”Här blir bra att bygga”.

– De ser oss som ett hot. I stället borde de se oss som en tillgång, säger David Tverling, projektledare för Naturskyddsföreningen i Örebro län.

Han är en stor anhängare av förnybar energi, arbetar med solenergi och äger andelar i flera vindkraftsföreningar. 

Men ändå var onsdagen den 11 februari en stor dag. Då sade Laxå kommunfullmäktige nej till en vindkraftspark vid Vargaviddernas naturreservat.

I ett par år har Naturskyddsföreningen kämpat för att stoppa parken.

– Det känns fantastiskt. Nu ska vi fortsätta jobba systematiskt med att ta fram en stopplan för Örebro län där vi pekar ut områden som är olämpliga för vindkraft, säger David Tverling.

– Jag hoppas vindkraftsbolagen använder den sedan. Det blir så mycket lättare då. 

---

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.