År 2007 blev året då alla började svettas inför klimathotet. Frågan har hållit sig kvar på den politiska och mediala dagordningens hetaste topp, och ingenting tyder på dess fall. En av de sista aktörerna att inse lägets allvar var LO som länge sa att ?det här med klimatet snart kommer att blåsa över?, som om det gällde en pakistansk jordbävning eller någon annan kortvarig kris som vi stirrar på i några veckor och sedan glömmer bort. I stället talar allt för att klimatfrågan, i takt med att uppvärmningen accelererar, kommer att dominera våra samhällen ständigt och allt mer. Som kanske inget annat politiskt fenomen har den en inbyggd logik av självgående eskalering, så räkna med att leva i dess skugga resten av ditt liv.

Man kan förstås tänka sig att mättnad och trötthet inträder även här, att den globala uppvärmningen relegeras till ännu ett bakgrundsbrus, att alla de psykologiska förträngningsmekanismer som är så verksamma i just klimatfrågan tar över. Det vore fatalt. Att människor ger upp inför katastrofen och går rakt in i den med skygglappar och dyr parfym under näsan skulle vara det yttersta underkännandet av deras karaktär. Här vilar ett stort ansvar på media – och hittills har vi inte mycket att klaga på. Svensk media, kanske i synnerhet den största morgontidningen, förtjänar faktiskt beröm för att så envist ha fortsatt att skildra en och samma fråga ur nya perspektiv.

DET STORA HINDRET FÖR FRAMSTEG är ett annat. Den lösning som erbjuds är, i förhållande till allvaret, inget annat än ett skämt. Du ska byta glödlampa. Du ska skaffa snålspolande duschmunstycke. Du ska flyga mindre, cykla mer, tala med ditt elbolag om gröna källor: Du ska, i dina val som ensam konsument bära omställningen på dina axlar. Som om klimatfrågan låg på GI-kostnivå! Som om övergången till ett fossilfritt samhälle vore – och detta är ett ord som ständigt används i sammanhanget – en fråga om individuell bantning! Det förslår inte heller att överlåta räddningen av planeten till någon annan, till en lobbyist, ett företag och sedan med gott samvete tro att det här ska nog ordna sig.

Så länge detta är de lösningar som presenteras på det största problem mänskligheten någonsin ställts inför är de värsta scenarierna vår garanterade framtid.

Du kan inte svalka ned planeten genom någon liten handling i ditt eget privatliv. De fossila bränslena förbränns i enorma strukturer som sitter fast i de allra djupaste skikten av vår ekonomi sedan 150 år tillbaka och som måste bort om vi ska ha kvar en beboelig jord. Ingen kan rå på de strukturerna ensam. Det är inte heller du eller jag som, i våra små marknadsval, styr maskineriet mot randen och kan svänga. Det är inte du eller jag som investerar miljarder i projekt för utvinning av olja och gas, inte du eller jag som fattar beslut om ännu mer lastbilstransporter, ännu större bilparker, ännu billigare charterflyg för varje år som går.

Det är någon annan.

Vi måste lösa det här problemet tillsammans. Vi måste göra det i motsättning till de krafter som vinner på förbränningen av fossila bränslen och som envist vill köra vidare i de spår som kallas business as usual. Klimatfrågan kommer inte att lösa sig av sig självt. Den kräver någonting i paritet med problemet: Den största folkrörelsen i mänsklighetens historia, som den brittiske klimatdebattören George Monbiot har uttryckt det. En sådan rörelse måste vara orädd, beredd på aktion, utmanande och medveten om hur lite tid vi har på oss för att välta de mest ingrodda, mäktiga, kapitalstarka strukturerna.

Att tänka och handla i sådana termer kräver en brytning inte bara med den förhärskande medielogiken, utan med en lång rad politiska tabun, bekvämlighetsinstinkter och samförståndsbehov. Icke desto mindre är det nödvändigt.

Nu.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.