En riksdagsman från centerpartiet ansåg 1970 att det var en regional rättvisefråga att bygga ut kärnkraften i hela landet. ”En planmässig utbyggnad” av kärnkraftverk ”utefter norrlandskusten” kunde ge många arbetstillfällen.
Det var strax innan Hannes Alfvén talat med centerledningen och partiet ändrade sig. 1972 krävde vpk ett kärnkraftverk i Norrbotten – ”i samhällelig regi”.

Jag har i biblioteket funnit ett annat exempel på hur tiden går. Ett litet häfte betitlat Människan – miljön och utgivet i Nyköping 1956.

Här talas det om föroreningar (”kulturens inverkan”) av vattendrag, stress på grund av ”miljöfaktorer … som press, radio, telefon”, nedskräpning och mycket annat. Denna skrift var på sätt och vis framsynt för sin tid.

Men det mest slående är ändå hur ohjälpligt föråldrade tankegångarna är sett från dagens kunskapshorisont. Även åtgärderna framstår som nästan komiskt lättviktiga. ”Vi ha då här (dvs. i Sörmland) liksom i andra län satt upp, visserligen icke så vidare prydliga men ändamålsenliga burkar, där det är meningen att man skall slänga papper och annat avfall.”

År 1956 var det långt till gröna nyckeltal och skatteväxling.

Men även vår tids favoritidéer och modeord kommer att föråldras. Precis som idén om ett reservatsbaserat naturskydd blivit problematisk under trycket av 1990-talets debatt om naturens status: ursprunglig eller skapad av människor? Det finns ingen ursprunglighet att bevara, lyder vår nya kunskap. Det finns bara sådant som människor anser mer eller mindre värdefullt. För bara ett årtionde sedan skulle man ha blivit hånad för en sådan åsikt, inte bara inom miljörörelsen.

Det är det andra som slår mig när jag tar del av denna skrift: hur mycket av miljöfrågans utveckling som drivs av ny kunskap. Ozonhål var ett outtalat ord 1956, likaså biologisk mångfald.

Kärnkraften var en gång en hjärtefråga för Naturskyddsföreningen, som i den såg kungsvägen till älvarnas bevarande. Sedan blev kärnkraft anatema. Men det skulle inte förvåna om det strax blev miljöpolitiskt korrekt att börja plädera för ”en ny generation reaktorer i den ekologiska moderniseringens termer”.

Just så skriver i alla fall Jonas Anshelm i en ny bok, ”Mellan frälsning och domedag” (Symposion), som behandlar kärnkraftsdebattens historia efter 1945. Till många goda sidor med Anshelms bok hör just att den ger en bild av debattens och politikens kunskapsberoende. En tid rådde närmast religiös vördnad inför de tekniska experternas utsagor. Så kom annan kunskap fram: om risker och social sårbarhet.

Ingen vet var den nya kunskapen kommer att födas, inte heller vilka konsekvenser den får. Vi vet bara att den kommer. Och vi vet att den, som alltid, kommer att sopa undan det gamla. Ny kunskap är en befriare. Men den är också en källa till ständig oro: vem vet vad vi skall veta i morgon? Inte ens miljöns värnare kan känna sig säkra på att de egna argumenten håller.

Därför måste miljöarbete också vila på värden. Värden är beständigare än kunskap. Flera av de värden som ligger till grund för miljöarbetet är mycket gamla. Solidaritet – med andra människor, med kommande generationer, med djur – är ett sådant. Hållbarhet, långsiktigt bruk av knappa resurser, är ett annat. Försiktighet, att nedbringa risker även om det kan bli dyrare, är ett tredje. Värden som dessa kan ofta spåras århundraden tillbaka, några ända nere i antiken. Flera finns också i utomeuropeiska kulturer.

Det är inte gamla kunskaper vi behöver. Det är värdena som är värdefulla. Ny kunskap är redskapet.

Vi bör tala mycket mer om värden. När vi säger att vi skall rädda miljön, till exempel med ny kunskap, bör vi ha en aning om varför.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.