På en brant berghäll i Saltsjöbaden utanför Stockholm reser sig en hög, smal husgavel mot himlen. Runt knuten tar husets norrsida över, en grön, putsad mur med bara några små kvadratiska glasblock och ett fönster. Huset känns supermodernt. Men redan entrédörren bryter mot intrycket. Den är i teak, typiskt 40-tal. Väl inne nyanseras bilden ytterligare. I ett ljust och luftigt vardagsrum vetter nästan alla fönster mot söder. Solen flödar in, och nedanför den vilda, bergiga tomten glittrar Vårgärdssjön. De stora södervända fönstren över matplatsen har stått pall i nästan ett sekel mot gassande sol, regn och snö. De är från slutet av 1800-talet och består av fyra enkla bågar i en och samma fönsterkarm. Lite till höger om matplatsen, i vardagsrummet, sitter två nytillverkade fönster. Hade ingen talat om att de är nästan hundra år yngre hade jag inte reflekterat över att de ser olika ut. Huset tillhör Ann Mari Hjorth och är alldeles nybyggt. Hennes son Philip har ritat det, och de båda var från början överens om att bygga resurssnålt. I det ingick att använda begagnat byggmaterial, för att pressa priset men också för att skapa en gammal stil inomhus.

– Mamma ville ha ett hus med svenska traditioner. Jag har valt proportioner och material som ska förmedla den känslan, säger Philip.

Det gamla byggmaterialet är också av en kvalité som är svår att få tag på i dag. Philip beskriver hur han tänkte för att fönstren från olika tidsepoker skulle kunna sitta bredvid varandra på samma vägg utan att det ser konstigt ut.

– De nytillverkade fönstren är måttbeställda efter de gamla. Den totala höjden och bredden av de två nya är densamma som för de fyra gamla. Flera av de andra fönstren utmed söderväggen, i badrummet och i ett av sovrummen är också begagnade, liksom små, kvadratiska fönster i källaren. De stora har hämtats från ursprungshuset på tomten, huset där Ann Mari och hennes söner har vuxit upp. Det huset byggdes 1940 av hennes far, arkitekten Ragnar Hjorth, som bland annat har ritat Tekniska museet och Nobelstiftelsens hus i Stockholm.

– På den tiden ritade arkitekten även fönsterbågarnas profiler, säger Philip, som går i morfars fotspår. Förutom fönstren och ytterdörren är även tre invändiga dörrar återbrukade, till badrummet och de två sovrummen. En rad skåp under en köksbänk, liksom tre garderober i bok och vit fanér, köptes från Sabbatsbergs sjukhus. 300 kronor styck för köksskåpen och 500 kronor för var och en av de stora garderoberna. Dörrarna till köksskåpen fick hängas upp och ned för att handtagen skulle hamna i rätt hörn. Några har också fått sågas till på djupet för att passa. Det gäller att tänka kreativt när allt inte stämmer exakt.

– Det var svårt att hitta returmaterial när vi började bygga huset 1996. Nu är det betydligt lättare, inte minst tack vare Internet-tjänsten Bygg Igen, tycker Philip. Framför allt saknades det tid före byggstart för att göra ett mer genomarbetat återbrukshus. Det tar tid att samla på sig material, minst ett år enligt kännare i branschen. Det måste man tänka på om man vill bygga med återanvänt byggmaterial. Vid Bomässan i Staffanstorp byggdes ett helt hus av enbart returmaterial. Men det låter sig knappast göras av en privatperson, eftersom det tar sådan tid att både hitta byggvarorna och att göra dem i ordning. Att få det begagnade materialet i användbart skick är tidskrävande. Virke ska rensas från spik, dörrar ska skrapas och eventuellt målas om, fönster skrapas och målas, kanske även kittas. Priset för inköp av återbruksmaterialet är så gott som alltid lägre än för nytt. Philip tycker att kvalitén i återanvänt byggmaterial väger upp en stor del av besvären. Och ju större efterfrågan det blir på att bygga med återbrukat, desto lättare blir det förhoppningsvis att få tag i material. Det leder till att rivningar sker mer selektivt så att återbruk blir möjligt. I andra änden förbättras successivt både konstruktion och material så det blir lättare att montera ned ett hus i enskilda beståndsdelar. Exempelvis kan en tegelvägg som murats med cementbruk inte plockas isär, vilket däremot kalkbruk tillåter. Han tror entusiastiskt att det här är en nisch som arkitekter och byggföretag inte har hittat riktigt än.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.