DEN LILLA BÄCKEN PASSERAR under den hårt trafikerade Ågestavägen, rinner några hundra meter i tät lövskog där solen strör enstaka slantar av guld över den skuggiga vattenytan, vidare under en gångbro och ut ur skogen. Ett par hundra meter till i öppen terräng, sedan mynnar Norrån i sjön Magelungen.

Detta oansenliga vattendrag i Stockholmsförorten Farsta är ett av Thomas Strids favoritvatten.

– Det finns en hel del fiskarter här. Men inte ens sportfiskarna som fiskar här vet vad det är för arter de får. Många tror det är mört alltihop.

Där kommer förresten ett par fiskar, med loja rörelser i det soldränkta vattnet mellan ett par näckrosblad. De avtecknar sig skarpt och tydligt mot den ljusa sandbottnen: de röda fenorna lyser. Mörtar, det ser väl vem som helst!

-Det där är sarv, säger Thomas.

MILJÖCHEFEN I HUDDINGE KOMMUN, den hängivne fågel-, fjärils-, trollslände- och fiskskådaren Thomas Strid, var sex år när han fick ett tredelat bambuspö av sin far. Den första turen började med maskletning i mammas kompost och slutade med en abborre på kroken. Kanske började intresset där. Eller under de timmar, dagar och veckor han ägnade åt fiskarna som om vårarna lekvandrade upp i dikena kring familjens fritidshus i Huddinge. Han lyfte upp fiskarna i hinkar och bar ner dem till sjön igen för att ”rädda” dem, sprang fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Med tiden blev han alltmer intresserad av de olika fiskarterna. Han läste allt han kom över och det tredelade bambuspöet blev allt mindre ett redskap för att få så stora, så många eller så goda fiskar som möjligt. Istället gav det honom möjligheten att möta nya fiskar; ett sätt att låna upp dem ur vattnet tillräckligt länge för att hinna artbestämma dem.

Bara genom att variera djup, krokstorlek och bete – majs, bröd, deg, mask, maggots, pasta – kan man i en vanlig mellansvensk insjö fånga ett drygt halvdussin fiskarter: mört, sarv, braxen, björkna, abborre, gärs och löja. Med lite tur och skicklighet även sutare och ruda. Thomas Strids första sutare fastnade på kroken efter ett noggrant planlagt fiskafänge i femtonårsåldern. Han hade letat reda på en vegetationsrik, grund vik som stämde med artens biotopkrav. Där mäskade han varje dag i en vecka innan han tog fram metspöet en sen sommarkväll – och fick den.

Sådär har det fortsatt. Han har haft fiskar i akvarium hela sin uppväxt – en löja blev tio år gammal, några dammrudor femton. Han började utforska Stockholms ström, blev kompis med håvbåtsgubbarna och fick se sitt livs första stäm. Han hamnade på västkusten under universitetsstudierna, och spenderade fritiden med att meta i vattnen kring Tjärnö. En dag betade han med mask, skickade ner reven på 10-15 meters djup och fick upp en – randig sjökock.

DET SMÄLLER I BAKLUCKAN PÅ VOLVON, som är väl inbodd med femåriga dottern Melicas dockor i baksätet och fiskegrejer och vadarstövlar i bagaget. Thomas Strid har tagit fram två metspön, det ena är ett modernt glasfiberspö, det andra är hans barndoms tredelade bambuspö. Det ger han till Melica, det är hennes nu.

Med varsitt spö i handen, en maskburk och en påse med deg går de mot strandkanten. Det är dags att visa reportern hur man skiljer på mört och sarv.

– Tittar man på arterna i en fiskbok ser det svårt ut. Men det är jättelätt.

Det tar dem inte en halv minut att meta upp en sarv. Snart även en mört. Och visst är det lätt att skilja dem åt, när man väl kan. Sarven är tydligt bronsfärgad, mörten är snarare gjuten i tenn. Sarven har korallröda fenor, mörtens fenor är inte alls lika bjärt röda. Och sarven, som går ytligt i vattnet och snappar mat från vattenytan, har kraftigt underbett medan mörten, som går djupare och är allätare, har sin mun riktad framåt. (Braxen, som Thomas drar upp ett vackert exemplar av några minuter senare, rotar fram mat ur bottnen och har följaktligen nedåtriktad mun – rena snabeln!)

Längre blir inte artlistan i Norrån i dag. Men Thomas har ett trumfkort i bakfickan. Efter en liten biltur är vi framme vid Flottbro, badplatsen i Albysjön inte långt från miljonprogramskåkarna i Alby. Här, mitt bland de badandes ben, finns det hemlighetsfulla lilla nissögat.

Thomas har fått låna en finmaskig not av fiskintresserade kompisar på Naturhistoriska riksmuseet. Han tar på sig vadarbyxorna och jag klär av mig i bara kalsongerna. Solen är på väg ner, det är lite svalt i luften men det bruna vattnet är mjukt och varmt mot huden. Thomas dirigerar, vi lägger ut noten i en halvcirkel och börjar dra den längs botten in mot land.

Stojet uppe på campingen tystnar när barnen istället samlas kring det sprattlande resultatet av notdraget. Småfiskarna kan räknas i hundratal, abborre, mört, löja. En ensam liten gädda, stor som ett pekfinger. En sutare! Signalkräftor och vandrarmusslor.

Plötsligt ropar en uppmärksam mamma, som råkar veta precis hur ett nissöga ser ut eftersom hon till vardags jobbar på en av traktens naturskolor:

– Nisse! Nisse hittad!

Och där är den. En sladdrig liten sak med ett grodyngels uppsyn och diskret men – när man tittar efter noga – mycket vacker teckning. Den beundras, fotograferas, beundras igen och släpps sedan i igen, precis som resten av den sprattlande fångsten.

NÄR VI ÅTERVÄNDER TILL BILEN rotar Thomas fram en artlista över alla 240 fiskarter som någon gång setts i svenska farvatten. I augustikvällsdunklet matchar han artnamn och minnesbilder och kommer till sist fram till totalsiffran 70. Så många fiskarter har han sett i svenska vatten.

– Det var mer än jag trodde själv, säger han.

Men summan av antalet arter spelar väldigt liten roll, säger han. Det är själva mötet med en ny art som betyder något. Att få en personlig relation till ännu en av de varelser som delar världen med oss.

– Tack vare att jag får en relation med alla de här olika arterna så vill jag värna om dem extra mycket. Jag vill ju rädda alla arter som har det svårt, vara talesman för dem, säger han.

Och plötsligt är det inte alls svårt att i den medelålders naturvårdstjänstemannens blick se den där lilla pojken med våta byxor och hink i handen som springer fram och tillbaka längs vårbäcken därhemma.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.