Vattenkraftverk, dammar och diken, så kallade vattenverksamheter, regleras enligt restvattenlagen från 1918 som har en särställning under miljöbalken. Grundläggande principer för miljörätten, som att förorenaren betalar eller att bästa möjliga teknik ska användas gäller inte i samma utsträckning för vatten­verksamheter som för miljö­farliga verksamheter. Regeringen har nu efter krav från miljö- och jordbruksutskottet tillsatt en utredning som ska leda till att tillståndspliktiga vattenverksamheter har tillstånd enligt miljöbalken och att de följer EUs vattendirektiv.

Det är en efterlängtad utredning som länge önskats av Naturskyddsföreningen, Sportfiskarna och Älvräddarna.

– Direktiven för utredningen är bra. Det är en förbehållslös och öppen utredning som ska göras, säger Ellen Bruno, sakkunnig inom marina ekosystem och fiske på Naturskyddsföreningen.

Vattenkraftverk och regleringsdammar påverkar starkt ekosystemen i sjöar, åar eller älvar genom dämning, torrläggning och genom att utradera landbiotoper. Alla vandrande djurarter, som lax, ål och öring påverkas av regleringsdammar och många laxbestånd är i dag på väg att försvinna. Naturskyddsföreningen har länge krävt omlöp vid kraftverksdammar, en sidofåra med rinnande vatten som gör att vatten­levande djur kan vandra fritt förbi. De allra flesta dammar saknar i dag omlöp.

Direktiven för utredningen anger också att en hög regler- och produktionskapacitet ska eftersträvas, men det är inte ett krav, något som Ellen Bruno menar är viktigt för hela utredningen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.