I mars förra året lämnade Svensk kärnbränslehantering, SKB, in en ansökan om att få bygga ett slutförvar för uttjänt kärnkraftsbränsle vid Forsmark i Uppland. Denna ansökan, som omfattar tusentals sidor, ska under de närmaste åren prövas enligt miljöbalken och kärntekniklagen.

Naturskyddsföreningen och Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG, har nu granskat ansökan och lämnat ett gemensamt yttrande till Miljödomstolen och Strålsäkerhetsmyndigheten. De två föreningarna påtalar ett antal allvarliga brister och menar att det saknas vetenskapligt stöd för att förvaret blir säkert. SKB har också under många år underlåtit att lyssna på kritik och utredningarna varit otillräckliga, bland annat vad gäller att utreda alternativ till deras egen metod för slutförvaring av det radioaktiva materialet.

– SKB låste sig för många år sedan vid sin egen metod och har inte varit öppna för att se bristerna eller analysera alternativen, säger Johan Swahn, kanslichef på MKG.

De två föreningarna menar att det finns vetenskaplig oenighet om huruvida den valda metoden för slutförvaring är säker och om platsen för slutförvaret är lämplig.

En tvistefråga gäller de kopparkapslar nedsänkta i lera som ska hålla radioaktiviteten innesluten under hundratusentals år. Ny svensk och internationell forskning visar att det finns betydande risk för att kopparkapslarna kan korrodera, rosta sönder, redan inom tusen år. Det kommer det att stråla ut stora mängder värme från kapslarna som förångar grundvattnet i omgivningen. De saltavlagringar som bildas kan påskynda korrosionen och orsaka gropfrätning, så att det går hål på kapslarna och radioaktiviteten läcker ut.

– En viktig del av prövningsprocessen är att se till att beslutsunderlaget blir allsidigt och objektivt, säger Johan Swahn. Vetenskapligheten i SKBs slutsatser måste kunna kontrolleras. Därför vill vi att företaget offentliggör sina vetenskapliga underlagsrapporter.

Naturskyddsföreningen och MKG oroas av att alltför många forskare och konsulter som utfört uppdrag åt SKB varit alltför nära knutna till företaget och att deras resultat bara publicerats internt.

– SKB har avgränsat sina utredningar och inriktat sig snävt på endast en utformning av slutförvaret, den så kallade KBS-metoden. Detta trots många påstötningar om att också utreda andra alternativ, bland annat djupa borrhål, säger Joanna Cornelius, Naturskyddsföreningens miljö­jurist. Bolagets hantering uppfyller inte kärntekniklagens krav på ett allsidigt forskningsprogram och miljöbalkens krav på redovisning av alternativa utformningar.

En annan viktig punkt i granskningen är valet av plats för slutförvaret. Frågor har rests om Forsmark, en kustnära placering, verkligen är det rätta, eller om en inlandslokalisering, där ett eventuellt läckage kan ta lång tid att nå ytan, vore att föredra.

– Det är fråga om stora brister i ansökan som kan ta många år att åtgärda, säger Joanna Cornelius. Om de efterfrågade kompletteringarna inte görs kan ansökan inte tas upp till prövning utan bör i stället avvisas.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.