Sofia Jannoks tredje skiva Áhpi kom ut i maj och hyllades av recensenterna. Titelordet är mångtydigt och kan betyda både öppet hav, stor trädlös slätt, ändlöshet och kraft.

– När mina föräldrar förklarar det i talade avsnitt på skivan handlar det mest om de stora myrarna hemma hos oss. Att få vistas på fjällvidderna ger en stor styrka, men också ödmjukhet och respekt. Här är det inte jag som bestämmer, utan något större. Vi i väst glömmer lätt hur nakna vi egentligen står när det ryter till, som i vulkanutbrott eller översvämningar.

Inspirationen till musiken kommer ofta ute i skog och mark, melodislingor hon spelar in på mobilen för att sedan bygga vidare på vid pianot. Förra skivan var intim och jazzig, delvis beroende på medmusikanterna. Nu har hon sökt ett eget sound som låter helt annorlunda. Bland annat med samplingar av hav och vind, atmosfäriska ljud som ska klinga och ta plats.

– Det ska inte kännas vardagsrum utan mer som att spela i en stor öppen dalgång.

Jojken finns där som en klangbotten, men förhållandet är fritt.

– Jag har vuxit upp med pop i ena örat och traditionell musik i det andra. För mig är det naturligt att plocka från båda erfarenheterna. I den pop jag gör blir influenser av jojk ett fritt sätt för rösten att färdas, att förlänga fraserna.

Videon till låten Viella jearrá (Brother asks) innehåller starka bilder ur gamla rasbiologiska samlingar och Sofia fotograferas och får skallen mätt på ett sätt som för tankarna till det koloniala arvet. En annan låt (1922) handlar om tvångsförflyttningar som hennes morföräldrar genomlevde.

– Jag får ibland höra att jag ältar det historiska. Men grejen är att mycket lever kvar. Man tar samisk mark och exploaterar den i dag också, till exempel för gruvor. Kanske har vi inte kommit så långt?

LÄS MER om Sofia Jannok: Porträttintervjun i Sveriges Natur 1/2009 publicerades strax efter förra skivan >>

Inspiratören Bruno Liljefors

KONST/FOTO * Bruno Liljefors bästa verk slutar aldrig att inspirera naturskildrare. På Waldemarsudde möter målningarna modernt naturfoto.

Det är lätt att avfärda Bruno Liljefors. Antingen som nationalromantisk ikon med monumentalmålningar av svensk natur med stort S. Eller som de sena årens försörjningsmålare av stereotypa rävar.

Det här urvalet lyfter konstnären ur det vaneseendet. Runt förra sekelskiftet målade han naturiakttagelser med en närvaro och nerv som få andra uppnått och som känns förvånande fräscha än i dag. Ett skäl kan vara Liljefors lite tjuriga motstånd mot sin tids modetrender och sentimentalisering, ett annat hans djupa naturkunskaper.

Själv fastnar jag till exempel för hans studier av skyddande likhet. De perfekta kamouflagefärgerna och det realistiska men samtidigt mystiska landskapet i ”Beckasin” (1905) väcker samma uppmärksamma nyfikenhet som en stark direkt naturupplevelse.

Mer stiliserade, men lika läckra, är små djurstudier inspirerade av japanska träsnitt och fransk impressionism. Formen är lekfull, som när en fjäril fladdrar ut ur bildytan på ramen.

Ofta är det ögonblicket som fångas, snapshots. Här finns en koppling till utställningens andra del: moderna naturfotografier inspirerade av Liljefors måleri och bildvärld. Kombinationen är intressant, men trots teknisk briljans har fotografierna svårt att matcha penselpoesin. Närmast i ton kommer kanske Mats Wilhelms ”Svartsnäppa” och Henrik Ekmans ”Ljus varg i morgondis”.

Utställningen ”Liljefors och natur­fotograferna” visas fram till 25 augusti på Prins Eugens Waldemarsudde.

Mer kultur: Böcker

I detta nummer är boktipsen på temat skog.

Ur skogen

Red Daniel Söderberg och Ragnar Persson, Orosdi-Back

Vad är skogen för dig? Daniel Söderberg och Ragnar Persson ställde frågan till tjugo av sina favoriter inom konst, litteratur och media. Svaren spänner från det jordigt marknära till det psykedeliskt fantasifulla och tillsammans bildar texter och bilder en suggestiv poetisk undersökning. Själv fastnar jag till exempel för Mattias Alkbergshögst personliga anteckningsblad, FredrikÅkums tropiskt expansiva vegetation i akryl och bläck och Ika Johannessons reportagetext med Naturskyddsföreningens Malin Sahlin som ciceron bland hotade träd.

Fjällens urgamla granar

Lisa Öberg och Leif Kullman, Jengel

De ser kanske inte mycket ut för världen, men tidsperspektiven svindlar inför för de gamla granar som forskarna på Umeå universitet kunnat tidsbestämma. Old Tjikko – döpt efter Leif Kullmans hund – är minst 9550 år gammal och snuddar vid den senaste istiden. I den här lilla faktaboken berättar Kullman och Lisa Öberg om hur vissa fjällgranar kunnat bli så gamla och hur de påverkas av klimatet. Ett fascinerande möte med sexton flertusenåriga trädindivider, och en populär presentation av de nya rönen om granens historia i Sverige som följt med upptäckterna.

Så vände vinden

Per Wallsten och Göran Greider, Naturvårdsverket

Historien om bildandet av Fulufjällets nationalpark är också historien om den mödosamma vägen mot en ny inkluderande syn på svensk naturvård. Tolv år tog det att vända den lokala opinionen från motstånd till acceptans och till och med stolthet. Processer, dialog och relationsbyggande är nyckelord som handläggaren Per Wallsten lärt sig längs vägen. Här får vi ta del av hans berättelse, kompletterad av ett långt poetiskt vandringsreportage av Göran Greider med många röster och känsla för miljön av skog och öppet fjäll.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.