Strax bortom höghusen i Stockholmsförorten Vällingby, en halvtrappa ned, ligger konstnären Lennart Forslings ateljé. Här skapas ingen konst; åtminstone inte direkt.

Lennart är friluftsmålare, i den mest påtagliga betydelsen. Konstverken kommer till ute i fält. Gärna i fjällvärlden, vintertid, med snökristaller eller duggregn som aktiva medskapare.

– Jag vill inte skissa och sedan måla i efterhand. För mig är den levande processen viktig. Att fånga det föränderliga landskapet med mina färger, berättar han.

Tekniken är akvarell. Dels på grund av det speciella arbetssättet: utomhus i temperaturer ned till 20 minusgrader. Men också för att den ger bäst möjligheter att skildra ljus, luft och atmosfär. Pigmenten är mer eller mindre transparenta, ljuset reflekteras och kommer tillbaka.

Den hemliga dalen heter Lennart Forslings mest kända verk, i dag på Nationalmuseum. Ett sparsmakat fjällandskap där renblåst urbergsdunkel bildar grafiska mönster mot snövitt. Abstrakt och samtidigt självklart levande.

Titeln är typisk – sällan exakta platsnamn, känslan är viktigare. Att lotsa den som ser till en egen upplevelse, väcka minnen. Vi bläddrar bland gamla och nya verk på skrivbordet. Här finns fjällsidor insvepta i fuktridåer, spretiga gransilhuetter och dovt mjuka myrar.

Målade öppningar mot något som många har svårt att nå i dag.

– Jag tror att känslan för naturen finns hos alla människor, även om vi bor i små lådor i stan. Vi har levt nära naturen i miljoner år och behöver den för att hämta kraft.

Lennart, som själv valt bort tv, ser naturprogrammens popularitet som ett symptom på saknad. Ett annat är det växande utbudet av friluftsaktiviteter i mer eller mindre vild mark.

– Men förhållandet till naturen har förändrats, allt har blivit mer hektiskt. Människor har inte ro att bara sitta ned och ta in. Jag tror att många missar den stimulans och meditation som finns i vår nordiska natur. Det som talar till själen, påverkar oss.

Hos de gamla kinesiska och japanska målarna har han hittat en natursyn som stämmer överens med hans egen: ödmjukhet inför landskapet och de krafter som finns där, att inte konsumera natur utan leva med och lära av den. En helhetssyn som också omfattar inställningen till bilden: i de gamla kinesiska tuschteckningarna samspelar tomrum som moln eller vatten med positiva former som berg och träd. Begrepp som bakgrund och förgrund blir meningslösa.

Även tekniskt har han inspirerats av det österländska penselarbetet och direktheten.

– Den känsliga penseln gör jobbet, den lever sitt eget liv och anpassar sig efter vad som händer. Tar vara på friskheten.

Lennart är realist i så måtto att han alltid är trogen det han ser. Samtidigt vill han ge något mer än det uppenbara, ta fram en karaktär eller förstärka linjespel. Där har konstnären andra möjligheter till tolkning än exempelvis naturfotografen, tycker han.

– Till att börja med tittar jag mycket på landskapet, följer förändringarna. Men ju längre jag kommer desto mer koncentrerar jag mig på att formulera min bild. Tränger in i volymerna, analyserar landskapet.

Under vinterhalvåret målar Lennart på plats i fjällen under perioder på upp till tre veckor. Ofta utgår han från en fäbod ovanför Handöl i sydvästra Jämtland. Han har fått en vit friluftsateljé uppsydd för särskilt besvärligt väder. Men för det mesta räcker det att trampa upp en plattform i snön och bygga en snömur. Under målarlådan lägger han strumpklädda plastflaskor med varmvatten och skivan med akvarellpappret värms underifrån av ett spritkök.

– Precis när det fryser sker spännande saker i färgen, frosten skapar kristaller som jag kan behålla eller stryka ut igen, berättar han och visar hur stjärnmönstren förstärker kylan i en bild av vintrig skog.

Duggregn eller snö ger andra effekter: torr snö bildar mörkare prickar, blöt snö späder ut pigmenten. Både landskap och akvarellmaterial lever sitt liv. Blir det kallare än tio minusgrader måste han ha vantar som täcker fingrarna också och då försvinner mycket av känslan i penselföringen.

– Det jobbigaste är att plocka ihop när dagen är över. Man måste ta i en massa prylar med stela fingrar och då gäller det att arbeta koncentrerat. Men oftast är jag högre upp än dit jag ska och kan ställa mig på skidorna och åka hem.

Ibland tornar ovädersmolnen upp sig och arbetet måste skyndas på. Brådskan tvingar fram ett tuffare målningssätt, spontanare och direktare. Något han aldrig skulle uppnått i en ombonad ateljémiljö.

Arbetsmiljön förutsätter förstås god fjällkunskap, och det har Lennart Forsling. Morfadern Gunnar Ouchterlony var pionjär inom Svenska Turistföreningen och en av de första att ge sig ut på långfärder vintertid i fjällen. Lennart har gått i hans fotspår inom STF som vinterfärdledare. Bland annat har han lett iglooturer i Sarek.

Men att klara sig i fjällen behöver varken vara häftigt eller äventyrligt, tycker han.

– Det handlar mest om att vara trygg och se till att inte behöva frysa.

Tolv gånger har han hållit kurser i friluftsmåleri i Sylarna.

– För många blir det en upplevelse. Även vana fjällvandrare säger att de ser färger, former och väderväxlingar på ett annat sätt efter en vecka. När du vandrar bär du ofta tung ryggsäck och tittar i backen. Sitter du på en enda plats en hel dag tar du in skådespelet framför dig i stället. Blir en del av det.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.