SOPTIPPEN HAR BLIVIT ÖREBROS motsvarighet till Brösarps backar. Slydjungler har blivit fågelrika strandängar. En före detta industrilokal (som en tid tjänstgjorde som mc-klubblokal) har blivit ett folkkärt Naturens hus med kafé och restaurang, oljeterminalen strax intill har blivit en vattenpark där grodorna leker om våren och rörhönor nickar fram mellan starrtuvor och bladvass.

Och inte har det gått åt särskilt mycket pengar. Om man bortser från fem miljoners-bygget av Naturens hus har det kostat 1,5 miljoner kronor om året i 12-13 år att förvandla en skamfläck till stadens stolthet. Hälften av detta har kommunen betalat, resten har kommit från utomstående finansiärer som miljödepartementet och naturvårdsverket, EUs stöd för anläggning av våtmarker och den regionala naturvårdsfonden Hopajola.

– Fram till bygget av Naturens hus hade allt detta inte kostat kommunen mer än vad det kostar att bygga tre rondeller, säger Mats Rosenberg, kommunbiolog i Örebro.

Om Mats får en tiondel av vad parkskötseln inne i stan kostar så kan han sköta tio gånger så stor areal.

– Man får hundra gånger mer för pengarna! Det är ett bra sätt att förklara för ekonomerna att den budget jag ansöker om är rimlig, säger Mats Rosenberg.

ROSENBERG OCH ÖREBRO, kombinationen låter kanske bekant. Jo, Mats Rosenberg är släkt med den legendariske fågelskådaren och naturskildraren Erik Rosenberg. De två har stått skuldra vid skuldra i kampen för Örebros närnatur, förenade i sak men skilda åt i tid av ett halvt sekel och två generationer (Mats Rosenbergs farfar och Erik Rosenberg var kusiner).

Erik Rosenberg föddes 1902 och under mellankrigstiden, när han klafsade omkring i sina igenväxande men ännu fågelrika favoritlokaler Oset och Kvismaren med smörgås¬paket och lemonadflaskor i ränseln, hade det storskaliga samhällsbygget kommit igång på allvar. Industrierna växte, staden, befolkningen, välfärden -allt växte! Behovet av en baksida uppstod: någonstans att gömma undan framgångsvågens bottensats, allt det man ville slippa ha inom synhåll. Mellan Örebro och Hemfjärden, Hjälmarens grunda vik i väster, hade den stora sjösänkningen i slutet av 1800-talet skapat en svårodlad landremsa där jordbruket gav dåligt ekonomiskt utbyte. Där placerades istället stadens soptippar, industriområden, reningsverk, oljehamn och skjutfält.

– Från 1920-talet och ända in på åttiotalet pågick den här processen för fullt – bit för bit tuggade samhället sönder den här kanten.

Mats Rosenberg talar om exakt den plats där vi nu sitter över varsin tallrik utsökt fiskgryta på Naturens hus. Bara panoramafönstret skiljer oss från vattenparken utanför. På ett fotografi visar han samma vy för femton år sedan: slitna oljecisterner i ett ruffigt och halvt övergivet industriområde som ser ut som en lämplig plats för Sopranos att avrätta och gräva ner icke önskvärda mafiosos på. Runt det hela: stängsel och en sumpskog som står tät som en vägg.

– I Örebroarnas medvetande var det en halvmil från den här platsen till sjön. I själva verket är det bara 200 meter.

Erik Rosenberg hade i kraft av den respekt han åtnjöt lyckats stoppa exploateringen av Oset, ett litet område söder om Svartåns utlopp i Mälaren. Där kunde man få en liten aning om områdets forna skönhet och biologiska rikedom.

– Annars hade det varit kört. Utan Oset hade det inte funnits någonting att bygga på.

VÄNDPUNKTEN KOM 1990 när regementet I3 lades ner. Plötsligt fick kommunen chansen att köpa en massa mark av staten där det fanns utrymme för nya bostadsområden och nya vägar. Men samtidigt hade Sverige drabbats av hög arbetslöshet och det fanns ett stort behov av att ordna tillfälliga sysselsättningsåtgärder. Kommunen bad den ideella naturvården, bland annat den lokala Naturskyddsföreningskretsen där Mats Rosenberg då var engagerad, om tips på möjliga sysselsättningsprojekt.

En vision började ta form. Tänk om man inte exploaterade det före detta militära övningsfältet, utan istället gjorde helt-om-marsch. Tänk om man kunde skapa jobb genom att restaurera den ödelagda naturen i och runt övningsområdet och återskapa det forna våtmarkslandskapet mellan staden och sjön.

Chanserna att förverkliga visionen ökade drastiskt när Mats Rosenberg handplockades av kommunen för att bli kommunbiolog och hade turen att placeras centralt, direkt underställd kommunstyrelsen.

Han smög igång arbetet i liten skala.

– Vi ville visa ett gott exempel. Vid den nedlagda Venatippen hade man inte kunnat se sjön på länge för allt sly. Här börjar vi, tänkte vi. Vi städade en mindre yta, högg upp ett tittfönster mot sjön, gav en försmak på hur det skulle kunna bli.

Samtidigt som man på detta sätt gick långsamt framåt steg för steg, med hjälp av det goda exemplets pedagogik, kunde man fortsätta att utforma den större visionen och bearbeta politikerna.

– Då vågade några inflytelserika politiker satsa sitt politiska förtroendekapital på att ta beslutet om att restaurera hela området. Jag tycker att de var modiga. De tordes satsa på något som inte fanns, på en natur som skulle bli. Det är så svårare än att bestämma sig för att skydda en bit fin natur som redan finns.

Han framhåller lagarbetet: samarbetet med tjänstemännen på arbetsmarknadssidan som nappade på idén och mobiliserade stora arbetsstyrkor, tjejerna och killarna som gjorde grovjobbet: plockade skräp, rensade taggtråd och så vidare.

Att stå som spindeln i nätet i detta projekt måste ha varit drömmen för en naturintresserad före detta kretsordförande i Naturskyddsföreningen som tecknat och målat sedan barnsben. Han brukade ta sin kaffetermos med sig efter jobbet, eller en ledig lördag, och åka till den plats som stod i tur att restaurera. Där satt han och läppjade på kaffet och smakade på platsens själ. Hur blåser vinden, varifrån lyser solljuset vid olika klockslag, var finns naturligt grundvatten? Vad tycker vi människor om (jo, utsikt över vatten, slingrande stigar och mjuka strandlinjer), vad tycker grodorna om (solbelysta, flacka, vegetationsrika stränder), vad tycker ormarna om (odlingsrösen) och så vidare. Pusselbitar sammanfogades till en inre bild, ett landskap skissades. Sedan var det dags att kalla in trupperna och säga: gräv här!

– Jag fick en väldigt stor sandlåda att leka med.

SÅ STÅR VI DÄR, MITT i sandlådan. Vi följer promenadstigen via den nya träbron över Lillån och där ligger den ju, sjön, i all sin vidd. Skrattmåsar skränar, en brun kärrhök på ingång. Hundratals gäss betar på strandängarna, sothönor ropar, åkergrodor skäller, en vattenrall skriker som en upprörd gris.

Men trots det intensiva djurlivet är det en annan art som dominerar synfältet: Promenerade, cyklande, joggande, fikande, stavgångande, pratande, fågelskådande människor rör sig överallt på cykel- och promenadvägarna som bitvis går på vallar ute i själva sjön.

Att få örebroarna att komma till Oset och Rynningeviken har varit en minst lika viktig strävan som att få svarthakedopping och vattenrall att trivas, säger Mats Rosenberg. Om inte naturen används går det inte att motivera politikerna att satsa pengar och avsätta mark. Därav omdragningen av 7ans buss så att den går ända ut hit. Därav den färdighuggna veden vid grillplatserna längs sjön. Därav guidegruppen som gör ungefär 100 guidningar om året i området och inte minst bygget av Naturens hus med café, restaurang och naturskola.

Resultatet överträffar alla förväntningar. Det är numera hit många örebroare tar gästande vänner och släktingar för en promenad och en fika. Det är här man motionerar eller kopplar av och hämtar kraft i en natur som liknar Närke¬slättens ursprungliga våtmarkslandskap, men ändå inte. Det är en promenadversion av naturen, ett rekreationslandskap mellan park och vild natur.

Mats Rosenberg formulerar själv den fråga som hänger i luften:

– Man kanske kan undra om man verkligen får göra såhär.

Hans svar är att naturvården måste sluta stå med mössan i handen och ta hand om de små bitar av natur som blir över när alla andra samhällsintressen har tagit sitt.

– Vi behöver inte nöja oss med det. Även vi kan använda lite muskler, ta hjälp av stora maskiner, grävskopor, pumpar – inte för att exploatera naturen utan för att återstålla den.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.