Ormvråken är något av rovfåglarnas Medelsvensson. Den har inga särskilda talanger eller egenskaper, inget som sticker ut. Fågelforskare skulle nog säga att den är motsatsen till en specialist, en generalist. Fågelvärldens mångsysslare. Den är utan tvekan den rovfågel vi oftast ser. Antingen när den ritar runda cirklar mot den blå himlen eller när den sitter till synes halvsovande på en stolpe

i vägkanten. Inte heller utseendet sticker ut. Vråken är en rätt stor, brunaktig rovfågel. Ormvråken är en medelmåttig flygare, och trög som en långkölad segelbåt i vändningarna. Den slår inga byten i luften, ja knappt ens på marken. Den måste ta dem med överrumpling, och snarare skuttar än dyker mot sitt byte.

Men mångsysslande är en framgångsrik strategi i naturen. Den som kan äta nästan allt från daggmaskar till kaniner är mindre sårbar än den som är beroende av ett eller ett fåtal bytesdjur. Så vråken sitter lugnt på sin stolpe, timme efter timme, envis som en pimpelfiskare. Och kanske är det just detta som är fågelns trumf¬kort: tålamodet. Den som själv suttit tyst i naturen, vet att det snart händer saker omkring en. Det vet vråken också. Den inväntar åkersorkar, skogsödlor, grodor, skalbaggar, trollsländor, gräshoppor och andra småkryp. Regniga dagar kan man se hur vråkarna i stället promenerar på åkrar och ängar, ja, till och med på vägarna och plockar daggmask, vilket periodvis utgör en stor del av födan. Men ormar, då? Jo, visst. Soliga dagar dyker såväl kopparorm som snokar och huggormar upp på vråkens smörgåsbord.

Åtskilliga vråkar övervintrar i Sydsverige. I Skåne sitter de tätt längs motorvägarna, rufsiga som uteliggare. Milda vintrar lever de gott på smågnagare. Enbart på Revingefältet utanför Lund har zoologer beräknat att ormvråkarna under vinterhalvåret tar 61 000 åkersorkar. Blir marken snötäckt får fåglarna det kärvare och söker sig numera till och med in i städerna.

På sjuttiotalet sa man att ormvråken lärt sig att vänta på trafikdödade djur och att det är därför den så ofta sitter längs vägarna. Det hade ju varit en lysande anpassning hos en mångsysslare. Men troligare är att vråken insett att vägkanterna är det nya landskapets ängar.

Och det är förstås där som en överlevare ska ha sin jaktmark.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.