Vinterns största utmaning – åtminstone för de vilda djuren – är egentligen inte kylan i sig, utan svårigheten att hitta mat. Men de hör ihop – för ju kallare det är, desto mer måste man äta för att hålla värmen.

Dalripan – överlevandsmästare

Insektsätande fåglar har inte mycket att välja på och de allra flesta drar sin kos. Bland de fåglar som stannar är dalripan en riktig överlevnadsmästare. Till att börja med säsongsanpassar den sin matsedel och byter sommarens smaskiga bär mot torra björkkvistar. För att kunna ta hand om den svårsmälta maten växer blindtarmarna till. Den har fjädrar även på fötterna (”snöskor”) för att inte sjunka ner i snön och byter garderob flera gånger per år för att maximera kamouflaget: brunspräckligt på sommaren, helvit, extra tjock dundräkt på vintern och en blandning av vitt och brunt under snösmältningen. Och så gräver den ner sig, den gör en liten kammare i snön och skottar igen ingången. Där ligger den största delen av dygnet och burrar upp fjädrarna för att få ytterligare isolering. När den ger sig ut för att äta proppar den krävan full med små bitar av björkkvistar – sammanlagt 20 meter – vilket är precis vad den behöver förbränna för att hålla värmen till nästa dag.

Citronfjäril – kölddvala

Växelvarma djur som grodor, ormar, maskar och snäckor letar upp någon frostfri gömma och går i kölddvala (det är därför man ibland träffar på paddor i sin källare). Många fiskar blir tröga och en del gräver ner sig i bottnen. Insekter går oftast i kölddvala som ägg, larver eller puppor. Men det finns vuxna övervintrare även bland dem. Citronfjärilen är en, därför är lite slitna citronfjärilar bland de första som flyger om våren. 

Riddarskinnbaggen överlever minus 20

Riddarskinnbaggen är en annan. Den proppar sig sprängfet på tulkörtsfrön och tömmer sedan tarmen, så att isen inte ska ha några partiklar att bildas kring. Sedan går den i dvala i någon sydvänd klipp- eller kyrkvägg och kan klara nedåt 20 minusgrader utan att frysa sönder.

Igelkotten – laid back

Men även en del varmblodiga djur väljer dvalan: igelkottens vintersömn är ett närmast halvdött tillstånd. Hjärtfrekvensen går från 190 till 20 slag i minuten och kroppstemperaturen kan sjunka ända ner till +6 grader.

Björnarna sover inte lika djupt, utan kan vakna mitt i vintern, byta ide och somna om. Helst sover de i en gammal myrstack eller rotvälta, men de kan också bara lägga sig under en tät gran och låta sig snöas över.

Egen värld för mössen

Är man liten och aktiv under vintern måste man äta enorma mängder i förhållande till sin egen kroppsvikt. Då är det klokt att hålla sig under snötäcket, där temperaturen sällan går under noll och det finns både frön, saftiga växtrötter, hoppstjärtar och skalbaggar att äta. Här håller möss, sorkar och näbbmöss till i stora gångsystem, snötunnlarna förstärkta med torrt gräs. Vissa år föder sorken till och med ungar under snön.

Gråsälen – fett liv på isen

Att föda utomhus mitt i vintern hör annars till ovanligheterna – utom för Östersjöns gråsälar. De föder sin kut ute i drivisbältet i februari–mars, med lite upptornad is som enda skydd mot vintervinden. Kuten är en tiokilosklump, som sedan ökar i vikt med uppåt två kilo om dagen. För att klara det har honan lagt upp en halv decimeter tjockt lager fett runt hela kroppen, och hennes dimjölk är fetare än vispgrädde.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.