Den första cyklonens våldsamma vindar slet bort trädens lövverk. Sedan förstördes nästan en fjärdedel av den regnskog som klarat sig i en rasande skogsbrand. När nästa cyklon drabbade öarna året därpå var redan hälften av skogen död eller döende.

Det har gått tio år sedan Västra Samoa drabbades av två förödande cykloner, Ofa i februari 1990 och Val i december 1991, men ärren efter katastrofen har ännu inte läkt. Särskilt tydliga är såren i låglandsskogarna på Tafua-halvön. Längs vägen mot byn Tafua står de största träden i den gamla skogen står kvar, grå, förbrända och döda. Men de står i ett smaragdgrönt hav. Livet är på väg tillbaka. En massiv matta av buskar och lianer fyller synfältet och grönskan skjuter snabbt i höjden.

Detta är Tafua-halvöns naturskyddsområde, ett av två större reservat på Savai´i och ett djärvt försök att skydda ett stycke unik Stillahavsnatur mot avverkning och överexploatering. Reservatet kom till i början av 1990-talet, genom ett avtal mellan Svenska Naturskyddsföreningen och andra miljöorganisationer och de tre byarna på Tafua-halvön: Fa´aala, Salelologa och Tafua. Byarna lovade att skydda skogen under 50 år mot att de skulle få ekonomisk stöd, bland annat för att bygga en skola och utveckla ekoturism och andra former av småskaligt näringsliv i byarna.

Avtalet blev tveklöst en framgång. Men timret i reservatet har fortsatt att locka aktörer som inte sätter naturskydd överst på dagordningen.

Västra Samoa är ett land med få industrier, mycket begränsad arbetsmarknad, ökande befolkning och en växande önskan hös befolkningen att höja sin materiella levnadsstandard. Ett 50-årigt löfte att avstå från att exploatera en av de få kommersiella tillgångar man har – regnskogen – är i det perspektivet en handling som rymmer mer av framtidstro och tillit än vad många länder i väst förmått visa upp i form av framsynta miljöbeslut.

Det är kanske begripligt att några av byborna i Fa´ala och Salelologa har frestats av möjligheterna att göra snabba och stora pengar och tillåtit både timmerhuggning och röjning av odlingsmark inom det område som enligt avtalet skulle skyddas. Det är dock små områden som skadats och trots problemen med att upprätthålla ett effektivt skydda av Savai´is skogar menar de flesta miljövänner på öarna att det som uträttats de senaste tio åren har varit positivt för öarnas framtid.

En kunnig bedömare, som inte vill ha sitt namn i Sveriges Natur, säger att det viktigaste med avtalet har varit att det ”köpt tid” för Västra Samoa – och det är värdefullt i ett land med växande befolkning och krympande naturtillgångar.

Det är också tydligt att de tre byarnas framsynta beslut fått andra att inse poängerna med att skydda sina skogar. Nyligen har byborna i Sili, 20 km öster om Salelologa, gjort upp med internationella naturvårdsunionen IUCN. Byn får 50 000 dollar för att förvalta områdets natur på ett uthålligt och naturvårdsinriktad sätt. Hittills har inte Sili tjänat några pengar på turism, men det kanske kommer att ändra sig när besökare väl kan nå områdets huvudattraktion – ett 200 meter högt vattenfall.

Flera hotell längs landets kuster tycks också ha insett poängerna med naturskydd och förklarat sina strandområden som marina reservat.

Det förefaller också som om arbetet med att skapa reservat har lett till en intensivare dialog mellan bybor och utländska miljöorganisationer. Det är värdefullt i ett land där utländska bistånds- och utvecklingspengar spelar en viktig och växande roll.

– Tafua har placerat Västra Samoas natur på världskartan. Regnskogen är vår huvudattraktion, vår viktigaste naturtillgång, säger Va´asili Moelagi Jackson, när hon serverar the på sitt hotell några kilometer norr om Salelologa.

Moelagi Jackson är en av naturvårdens eldsjälar på Västra Samoa och ledare för en av landets få miljögrupper, Fa´asao Savai´i.

Turismen har länge setts som en nyckel för skyddet av Tafua-halvöns regnskogar. Det är inkomsterna från turistnäringen som långsiktigt ska ge byarna de inkomster man avstått från genom att säga nej till timmerexploatörernas löften om snabba pengar.

Frågan är om de utländska turisternas pengar kommer att räcka för att stoppa framtida miljöförstöring. Tveklöst kommer Västra Samoa att vara en nischmarknad för den globala turisnäringen. Men utan direktflyg från Europa är det osannolikt att några större skaror kommer att söka sig till dessa avlägsna öar.

Turistbranschen på Samoa ser Internet som en lovande möjlighet att få kontakt med kunder runt om i världen. Några av de större hotellen och researrangörerna finns redan på nätet – länken mellan nischmarknaden och den specialintresserade turisten är etablerad.

En annan fråga är i vilken mån turisternas pengar kommer miljön tillgodo. Vid infarten till Tafua-reservatet upplyser en skylt besökaren om att de två tala han betalar i inträdesavgift bidrar till skydd och vård av områdets natur. Men vid vårt besök hade det inte lämnats ut några kvitton på avgiften på flera månader och det var inte möjligt att reda ut vart pengarna tog vägen. Bristen på kontroll är uppenbarligen fortfarande ett problem.

Det är inte heller lätt att få ett begrepp om hur många turister som besöker Tafua-halvön i dag. En som borde veta är Warren Joplin, pensionerad geolog och numera färdledare på Moelagi Jacksons hotell. Han uppskattar att han tagit närmare 1 300 besökare till Tafua-Savai´i-vulkanen de senaste fem åren, och han tror att det är omkring 80 procent av samtliga turister som besökt området. Frågan är hur mycket inkomster för naturskydd och hållbar utveckling som rimligtvis kan skapas av sådär sex besökare i veckan?

Det finns skäl att tro att Warren Joplins uppskattning är riktig. Inget besök på Tafua-halvön är komplett utan en vandring till den spektakulära vulkanen, och Joplin är en mycket kunnig guide, uppenbart road av att dela med sig till sina gäster.

Den slingrande och långsamt klättrande stigen till vulkankraterns kant är svår att hitta och dåligt märkt. En liten, igenväxande röjning vid vägkanten fungerar som parkeringsplats. Ingenting annat annonserar den märkliga naturupplevelse som väntar besökaren.

– Tafua-vulkanen skapades genom ett utbrott på havsbottnen för mindre än 10 000 år sedan, berättar Joplin. Lava flödade ut, vulkanen reste sig över havsytan som en ö och efterhand som mer lava vällde ut växte den ihop med huvudön och formade Tafua-halvön. Överallt på kratersluttningarna ser man en vulkanisk bergart som uppstår när lava möter havsvatten. Den är svart eller mörkbrun, karaktäristiskt formad i sexkantmönster och stenarna känns egendomligt lätta i handen.

Vandringen till kraterkanten kräver koncentration. Stigen är slingrande. Överallt ligger tallriksstora lavablock och kullfallna trädstammar och flätverket av lianer gör sitt bästa för att snärja en aningslös turist.

Men bara efter fem minuters vandring genom en välskött skog skymtar vulkanen framför oss, som en enorm hemlig trädgård vars skönhet borde förtrolla även den mest likgiltige besökare. Sedd från kanten bildar trädkronorna i skogen där nere ett lysande grönt golv, avbrutet av kraterns lodräta klippväggar. I branten häckar en koloni grottsvalor (Aerodramus spodiygus). Den blixtsnabba trafiken mellan bona och skogens krontak är en flygshow i den högre skolan.

Men här finns mer att titta på. Samoas flygande hund – en art som bara finns på Samoa – tillbringar dagarna i kraterskogens kronor. Jag lyckades inte få syn på någon flygande hund när jag gick ner i kraterskogen tillsammans med en av byborna från Tafua, men det förklarades med at vi var där vid fel tid på dygnet. De är lättast att få syn på i gryning eller skymning, då de är ute och flyger.

Ett av de svartaste molnen över de flygande hundarnas skog är just nu regeringens avsikt att skapa ett industriområde i Salelologas del av regnskogsreservatet. Regeringen har redan betalat Salelologa 1,2 miljoner tala för 1 100 hektar mark och byggt en tillfartsväg till området. Ändå säger Tu´uuieti Tauléalo, regeringstjänsteman med ansvar för mark- och miljöfrågor, att huvudsyftet med Tafua-reservatet kvarstår.

– Jag är säker på att en stor del av området kommer att förbli reservat, säger han. Dr Taul´ealo hävdar dessutom att det är nödvändigt med någon form av regeringskontroll över marken om naturskyddet ska kunna upprätthållas när nya människor så småningom flyttar in – något som ingår i industrialiseringsplanerna. De nuvarande ägarförhållandena, som bygger på sedvanerätt är inte tillräckliga för att hålla kontroll, menar han.

Arbetena med bostadsområdet är redan i gång. Mark har röjts, en tillfartsväg har dragits fram, telefon, elektricitet och vatten- och avloppssystem har byggts. Och allt har skett utan någon bedömning av miljökonsekvenserna. I ett försök att få kontroll över situationen har O le Sisiomaga (en nationell miljöorganisation med bas i huvudstaden Apia) satt igång en omfattande undersökning av områdets naturvärden. Inventeringarna görs av en internationell expertgrupp och finansieras till stor del av pengar från SNF.

Det är inte svårt att samla entusiastiska uttalanden om skogsskydd på Västra Samoa, men åsynen av flera stora sågverk bara några kilometer från Tafua-reservatet talar ett annat språk och påminner ganska bryskt om det kommersiella tryck som kramar Tafua-halvön i ett järngrepp. Genom den närbelägna hamnen i Salelologa har sågverken den port de behöver mot världsmarknaden. Det låter sig sägas att sågverken bara köper timmer från områden utanför reservatet, men deras kapacitet är sådan att man tvivlar på att några skogar i området står säkra i ett längre tidsperspektiv. Man ska inte heller glömma att trä är det viktigaste byggnadsmaterialet på Västra Samoa. Det byggs nya traditionella bostadshus – fales – och kyrkor överallt och med en växande befolkning kan man knappast vänta sig att byggboomen ska avta.

Avverkningar pågår över hela Savai´i, trots att byarna får mycket dåligt betalt för sitt timmer. Timmeruppköparna erbjuder enligt uppgift så lite som 0,07 US-dollar för en kubikfot ”hardwood”. Detta har fått miljöorganisationen O le Sisiomaga att intressera sig för marknaden för ”eko-timmer” på Nya Zeeland. Där betalas sågat tava-timmer från ögruppen Vanatu enligt uppgift med 10 US-dollar per kubikfot – alltså hundra gånger mer än vad öborna på Savai´i får. Och tava är ett av de vanligaste trädslagen på ön.

Byarna behöver en pålitlig inkomstkälla. Turismen har hittills gett ganska lite och timmerpriserna på den konventionella marknaden är låga. Det är knappast någon djärv gissning att ”uthålligt skogsbruk” är en utväg som kommer att tilldra sig allt större intresse. För tio år sedan var det ett i stort sett okänt begrepp. Nu ses det som en möjlighet för byborna att tjäna pengar på sin skog, utan att oåterkalleligt skada regnskogarnas ömtåliga ekosystem. Det finns nya metoder för att jämförelsevis skonsamt ta ut enstaka träd ur regnskogen. Stammarna kan sågas upp på plats, vilket kraftigt minskar den förstörelse som orsakas när man drar ut hela träd ur skogen.

Självfallet förutsätter en sådan utveckling att det ursprungliga avtalet om Tafua-halvöns skogar måste ändras. Det återstår också att se om det samoanska samhället förmår kontrollera ett sådant skogsbruk. Som i många andra utvecklingsländer är rättsläget på Samoa ofta oklart och tillämpningen av lagar och regler bristfällig. Det illustreras tydligt av en pågående tvist mellan de tre byarna i reservatet.

Hövding Ulu Tafua´assina Tausaga, högst i rang i sin by Tafua och en nyckelperson bakom reservatsavtalet, vårdades för en sjukdom i Nya Zeeland när han nåddes av larmarapporter om avverkningar längs gränsen mellan Tafua och grannbyn Fa´aala. Han reste omedelbart tillbaka hem för att besöka området och driva fram ett beslut som satte stopp för vidare avverkningar tills tvisten mellan byarna kan avgöras i domstol.

Problemet är att gränsen inte är markerad i skogen. Kunskapen om byns gränser är traditionell och har förts vidare muntligen, från generation till generation under århundraden. Det blir en svår uppgift för hövding Ulu att bevisa sin sak i gränstvisten inför domstol. Visserligen ska domstolarna också ta hänsyn till traditionell kunskap, men samtidigt har den sittande regeringen tydligt tagit ställning för en av de sannolika motparterna i processen, den mer ”utvecklingsvänliga” byn Salelologa.

Detta händer i ett läge där allt fler får upp ögonen för vanstyre och korruption. Premiärminister Malielegaoi lovade nyligen att slå ner på alla osunda bindningar mellan regeringsmedlemmar och affärsintressen i landet. Ett resultat av detta är ett lagförslag – ”Money Laundering Prevention Bill 2000” – som syftar till att dra upp klara regler för hur ministrar och regeringstjänstemän får agera. Och i april dömdes två tidigare ministrar till döden för mordet på en politiker som hade hotat att avslöja en korruptionsskandal. Straffen omvandlades till livstids fängelse. Brottet sägs vara det första politiska mordet på Västra Samoa sedan öarna blev självständiga 1962, men det är likväl en fingervisning om att det samoanska samhället har allvarliga problem med korruption på allra högsta nivå.

Det är bara att hoppas att den sköra överenskommelse som skyddar Tafua-halvöns regnskogar kan överleva den turbulenta tid som väntar.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.