PÅ MIN FÖRRA LÅNGSEGLING missade jag Galapagos på grund av tidsbrist. Denna gång skulle jag reparera missen! Men först var det segling bland öar utanför Panamas kust och Costa Rica som gällde för mig och min nya besättning, Inger och Jaak. Vi gick igenom Panamakanalen och kom ut på Stilla Havet. Efter ett par dagars segling anlände vi till Isla Jicaron. Ön tillhör Panama och är en nationalpark. Och den är obebodd.

Efter att ha varit en bland många segelbåtar under en längre tid var vi plötsligt helt ensamma. Tystnaden bröts abrupt av ett vrål från skogen. Vrålapor! Vi sjösatte jollen och tog oss iland. Vandrade längst stranden, hörde aporna på avstånd men kunde inte se dem. Vi befann oss i ett litet paradis; fåglar som sjöng, ödlor som sprang omkring, frodig grönska, varm sand mellan tårna, porlet från en sötvattenbäck. När natten kom fanns inga andra ljud än ett enstaka vrål från en apa och vågornas stilla kluckande mot båten.

Vi ville dock se aporna, inte bara höra, så färden gick vidare till Isla Coiba. Jag tror aldrig jag har sett så mycket liv i havet på en gång som på vägen dit! Vi såg fler delfiner än jag gjorde på hela Atlantöverfarten, massor av hoppande örnrockor, havsormar och ”needlefish”.

På Isla Coiba, som också är ett naturreservat, fann vi vad vi sökte. Efter en lång vandring i skogen pekade vår guide upp bland träden. Där satt de! De flesta tror nog att dessa apor är stora på grund av ljudvolymen på vrålen. Det är de inte. Vi skrattade, följde dem försiktigt och fick ont i nacken av att bara titta uppåt. Med leenden på läpparna vandrade vi neråt igen. Sista biten vadade vi i vattenbrynet. Vår guide tittade hela tiden ut i vattnet. När vi kom fram förstod jag varför. ­Ur mangroven gled en krokodil fram och började närma sig stranden där vi stod. Guiden sa att vi skulle hålla oss på behörigt avstånd …

VÅR SEGLING FORTSATTE NORRUT, till Bahia Drake i Costa Rica. I byn bor det cirka 500 människor. Det finns en del turister där, platsen är känd för fin dykning och för regnskogen. Inger och Jaak dyker ofta, men jag hade inte varit under vattnet med tuber på länge. Det var lite pirrigt de första minuterna, men sen var det bara att njuta av undervattensvärlden. I Bahia Drake fick jag för första gången se en sjöhäst. Men den verkliga höjdpunkten kom bakom en hög sten. Där låg inte en, utan flera vitspetsade revhajar! Vi låg länge och tittade på dessa vackra djur.

Under vår färd hade autopiloten gått sönder, så vi var tvungna att ta oss till en plats dit man säkrare kunde skicka reservdelar. Vi begav oss till en av de få marinorna i Costa Rica; Marina Papagayo. Under nästan tre veckor hade vi varit den enda fritidsbåten vart vi än kom. Nu var vi inte ensamma längre. Medan jag ringde, mejlade och försökte få de reservdelar jag behövde regnade det. Inte lite. Och inte bara ibland. Det var svårt att göra utflykter, och vår tid i marinan blev en hel del tung väntan. Till slut kom paketet och vi lyckades få autopiloten att fungera igen!

Vi tog kurs mot Galapagos. Det var med tungt hjärta jag såg land försvinna i fjärran. Jag hade hunnit bli väldigt fäst vid Centralamerika, naturen och människorna kommer alltid att leva kvar i mig.

Att segla till Galapagos, oavsett om man gör det direkt från Panama eller som vi, längre norrifrån, kan vara en jobbig passage. Ofta är det motvind, ingen vind alls, eller mycket vind. Vi började med stiltje under ett dygn, men sen kom vinden. Motvind. Även om det blåste ganska friskt periodvis mådde alla bra ombord. Och Artemisia II seglade fint, så redan efter tio dagar släppte vi ankaret i Academy Bay på ön Santa Cruz. Vi var framme vid den plats som alla tre länge hade drömt om att besöka.

Under två och en halv vecka såg vi mer än vi kunde drömma om. Vi har dykt och snorklat med sjölejon, sköldpaddor, leguaner, sett både vitspetsad revhaj och den omtalade hammarhajen. Vi såg sjöhästar, stingrockor och en oändlig mängd vackra tropiska fiskar. Och till min stora glädje fick jag vara nära pingviner i vattnet.

På land har vi sett landleguaner, fregattfåglar och dansande blåfotade sulor. De är helt otroligt charmiga! Jag har suttit bredvid sköldpaddor som är så stora att jag skulle få plats i deras skal. Ingen vet exakt hur gamla de äldsta är, men troligtvis över 110 år. Att sitta där ger lite perspektiv på livet.

Tiden på Galapagos var helt fantastisk. Det paradoxala med dessa öar i dag är att nationalparken och öborna är beroende av turisterna, men samtidigt är det just turismen som är det största hotet mot den unika naturen. Även om nästan alla turer som görs kräver en guide för att minimera skador, är belastningen stor. Dilemmat är inte unikt för Galapagos, och det är svårt att veta hur man ska lösa problemet.

Inger och Jaak har fortsatt sin resa till Peru, och jag förbereder för nästa etapp som går till Valdivia i Chile. Det kommer att vara en del motvind. Jag beräknar att det tar fem till sex veckor. Det är lång tid att vara till havs, och lång tid att vara ensam. En utmaning. Jag berättar om den nästa gång.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.