SNART ÄR KLOCKAN ÅTTA och genom morgondimman hörs barn komma trampande längs stigen. De småpratar, fnissar och busar lite. Där dyker de upp, den lilla gruppen i röda och blå jackor med en pappa i spetsen. En av fyra vandrande skolbussar har just ankommit Oscarskolan i Lund.

Systemet med vandrande skolbussar startade i Lund men har spridit sig som en löpeld till andra delar av landet. Och det är mycket enkelt. Varje morgon samlas en grupp barn som bor nära varandra vid en bestämd plats. Sedan följer en av föräldrarna med dem fram till skolan. Vinsterna är många, tycker Eric Möllerstedt som är pappa och som just lett en av ”bussarna”.

– En är förstås att jag kan sticka direkt till jobbet fyra dagar i veckan och inte behöver tänka på att lämna. Den andra är att jag lär känna mina barns kompisar.

Barnen själva sätter också stort värde på den kilometerlånga morgonpromenaden. Sanna Svensson som är fem år, snart sex, tycker inte det är besvärligt utan bara roligt att gå.

– Så tränar jag benen lite mer.

Oscarskolan har länge fungerat som förebild när det gäller att gå och cykla. Men på många andra skolor formar bilen skolans utemiljö.

Mikael Wendel och Christina Nilsson som jobbar på Lunds mobilitetskontor har studerat lundabornas resvanor mycket konkret och bland annat sett hur många barn anländer till skolan.

u- Föräldrarna kommer i flock. På en skola räknade vi 84 bilar på en kvart och de flesta skolor är inte alls anpassade att ta emot så mycket trafik på morgonen. Många körde på trottoaren, gräsmattor och mot enkelriktat för att komma fram. Det största hotet mot barnen har blivit deras egna föräldrar, säger Mikael Wendel.

Många vuxna anser att barnens promenad till skolan är förlorad tid. De ser inte alls värdet av att barnen lär känna sin närmiljö, får trafikträning eller lockas av ett löv.

Christina Nilsson tycker att skjutsade barn får en begränsad uppväxt. Hon vänder sig mot synsättet att skydda barnen i bil tills de är 13 och då plötsligt sätta ut dem i trafiken, eftersom de barnen blir sin egen värsta fiende.

– Många föräldrar säger att mitt barn är inte trafikmoget tidigare. Mitt svar är att trafikmognad kommer inte med åldern utan med erfarenheten, säger Christina Nilsson.

I LUND HAR DET LÄNGE FUNNITS ett starkt intresse för trafikfrågorna. En startpunkt var i slutet av 60-talet när förslaget om att riva stora delar av innerstan till förmån för en fyrfilig motorväg avvärjdes. I stället växte engagemanget för att värna den unika stadskärnan och göra den än mer levande. Därför stängdes stan av för genomfartstrafik och trafiken förbi Stortorget minskade från 21 500 fordon till dagens 4 500. Att Lund blivit en frontkommun när det gäller miljövänlig trafik kan knytas till tre processer som lyckosamt sammanföll. Den första var Agenda 21-arbetet där alla fullmäktigeledamöter fick en utbildning i miljöfrågor.

– Vi bjöd in gräddan av Sveriges miljöföreläsare och budskapet var att det här är allvar. Det gick inte för någon politiker att gömma sig, eftersom alla helt plötsligt satt på samma kunskap. Lund fick konsensus kring miljön, säger Christina Nilsson.

Det andra var arbetet med en ny översiktsplan. Inför beslutet gjordes resvaneundersökningar som visade att om sträckan var kortare än fem kilometer så cyklade många.

– Då bestämde politikerna helt enkelt att staden inte skulle gå längre ut än fem kilometer från centrum och förorterna byggdes täta och runda. Vi har ju också norra Europas bästa åkermark att vara sparsamma med, säger Christina Nilsson. Det tredje är ett arbete som i dagligt tal kallas LundaMaTs, ett projekt för att miljöanpassa alla transporter. Den föddes ur några politiska eldsjälars brinnande engagemang för miljön och har lett till att Lund 2003 fick Lundalänken som går genom Skånes mest arbetsplatstäta område, där varje dag runt 30 000 pendlar till universitet eller jobb. I dag är det en buss som går var åttonde minut i rusningstrafik. Snart blir länken spårbunden och då vinner den i tid jämfört med bilen från Södra Sandby till Lund. Resandet har ökat 16 procent och hälften av resenärerna har varit gamla bilpendlare. Helt i linje med mobilitetskontorets önskan.

Men vanor ändras inte av sig själva. Under de senaste åren har 23 000 lundadörrar fått påknackning från just detta kontor. Folk har fått svara på hur de tar sig till jobbet och om de cyklar eller åker buss har de fått små uppmuntringspresenter som cykelkartor och busstabeller. De som åker bil har fått ett provapåbusskort om de lovat att använda det. Hälften fortsatte sedan att ta bussen.

De stora företagen har fått hjälp med att organisera samåkning för folk på de stora arbetsplatserna som Lunds universitetssjukhus, TetraPak och Alfa Laval.

Kvinnor är de som har visat sig mest intresserade av att välja resor som bidrar till en bättre miljö. De tycker också att trafiksäkerhet är viktigt och ser fler vinster med att låta bilen stå.

ETT PROJEKT MED HÄLSO TRAMP ARE är undantaget. Där var män mellan 45 och 55 år lättast att få ur bilen och upp på cykel.

– När kulmagen börjar synas och hjärtat svikta är många män villiga att ändra sina vanor. Därför har vi satsat på 200 hälsotrampare som cyklar till jobbet under ett år och som belöning har de fått hälsoundersökningar och en dator som räknar ut hur långt de cyklat under året. Mycket populärt.

– Vårt mål är miljö men våra medel är hälsa och plånbok, säger Christina Nilsson.

Idéerna flödar ur kontoret och många kommuner sneglar nu på Lunds arbetssätt för att minska biltrafiken. Lund delar gärna med sig av sin kunskap och känner samtidigt att de själva hela tiden måste bli bättre.

– Lund var först och det finns en stolthet i det. Nu känner vi att andra nafsar oss i hasorna. Vi arbetar hårt för att behålla tätpositionen, säger Christina Nilsson.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.