När Mikael Kristerssons nya kortfilm Starens inre liv visades på SVT i påskasbänkade sig en halv miljon svenskar framförtv-apparaterna. En av höjdpunkternaärungarnas första flygtur, det därofattbart djärva skuttet frånholkens skyddade mörker ut i ljuset och lufthavet.

I tidigare filmer av Kristersson har han tagit med åskådaren på tornfalkars glidflykt över strandängar runt Falsterbo och i Vällingbyskatornas ryckiga hoppflykt. I storstilade filmprojekt som franska Flyttfåglar (2001) och BBCs Fågelvägar (2011) har man gjort tekniskt avancerade försök att återskapa upplevelsen av flygning med muskel- och vingkraft.

Suget att komma upp i luften har nog alltid funnits där. En av många som försökte förverkliga drömmen var Fredrik Hoffman som kastade sig ut från KlintebergetpåGotland förlite drygt hundraårsedan, med vingar av tunna vidjor klädda med säckvävfastspända påarmarna.

HISTORIEN BERÄTTAS i nya boken  Vingkraft (Krilon) där fågelfotografen och författaren Mart Marendfördjupar sig i frågan om fåglars och insekters flykt. Någon flygtur blev det inte förHoffman, fallet blev omedelbart men dessbättre utan allvarligare skador eftersom han landade i trädoch buskar. Föratt lyckas skulle han ha behövt en bröstmuskel av helt andra dimensioner, konstaterarMarend.

Fåglars bröstmuskler är ”motorn” som gör att de kan flyga. Den står för ungefär 20 procent av deras vikt och måste också ha kraftiga ben att fästa vid. Om människor skulle kunna flyga hade vi dessutom behövt väldigt stora vingar för att klara vikten, och ett lättare skelett.

Vingkraft är fylld av vackra och berättande bilder på mer framgångsrika gotländska flygare. Flygningen står i fokus och sätten skiljer sig verkligen åt beroende på arternas behov. Till exempel har rovfåglar, storkar och tranor långa breda vingar och utnyttjar uppåtgående luftströmmar för att ta höjd och sedan glidflyga, länge, länge.

Sillgrisslor däremot har små vingar och måste flaxa mycket för att hålla sig i luften. En sillgrissla väger nästan som en ormvråk, men har sju gånger mindre vingyta. Å andra sidan ger de små vingarna god manövreringsförmåga och snabbhet under vattnet. Med hjälp av vingarna kan grisslorna dyka över 100 meter.

En forskare som Marend lutar sig mot för att förklara vingarnas aerodynamik är holländaren Henk Tennekes. Storlek, lufthastighet och lufttryck är avgörande. Och kanske viktigast: attackvinkeln, den som ger möjlighet att lyfta vid rätt hastighet.

Snabbast av alla är Naturskyddsföreningens symbol, pilgrimsfalken. Faktiskt det snabbaste djuret överhuvudtaget. När den dyker efter sitt byte kan den komma upp i hastigheter runt 200 km/h. Marend vardagsspanarpåvärldsrekordhållaren som bor längst upp påLantmännens silo i Klintehamnoch gläds åt att föreningens projekt fått upp stammarna som tidigare balanserade farligt nära utrotning.

ÄVEN OM flygning handlar om grundläggande behov somöverlevnad, mat och fortplantning görhan ocksåen annan iakttagelse: att fåglarna verkar uppleva det som lustfyllt. Ofta har de helt enkelt kul. Kanske var han inte sågalet uteändå, Hoffman påKlinteberget. I boken finns också bilder på nutida människofåglar som hittat mer funktionella sätt att lyfta: kitesurfare och piloter på ultralätta flygplan. Visst ser det roligt ut. Men både i skönhet och teknik ligger kopiorna långt efter originalen. Mats Hellmark

Filmer om flygning och fåglar

FILM * Att flyga som fåglarna måste vara en av mänsklighetens allra äldsta drömmar. Men hur går det egentligen till? Vad är det som gör att vingarna bär? Och hur känns det?

Flyttfåglar 2001

Regi Jacques Perrin, Jacques Cluzaud och Michel Debats

Närmast drömmen att få flyga tillsammans med fåglarna? Det krävdes tre år och fem filmteam med flygplan, glidflygare, helikoptrar och luftballonger för att göra den stora filmen om fågelflytten.

Fågelvägar (Earthflight) 2011

Regi Cassian Harrison

En flygning över kontinenterna sedd med fåglarnas ögon. Hjälpmedlen är ultralätta flygplan och kameror fästa på fåglar. Den brittiska naturserien börjar med en flock snögäss som migrerar från New Mexico till norra USA. Visad på SVT, finns på dvd.

Falkens öga1998

Regi Mikael Kristersson

Huvudpersonerna i den okommenterade naturdokumentären är en tornfalksfamilj som bosätter sig i tornet på Sankt Olofs kyrka i Skanör. Vi följer falkarna genom årstiderna i långa tagningar, men också det mänskliga livet runt dem ur fågelperspektiv.

Pica pica 1987

Regi: Mikael Kristersson

Närgången skildring av livet i och runt ett stort skatbo mitt i Vällingby Centrum, filmad under tre år. Stadens ljud knyter ihop och ger struktur. Genom fåglarna följer åskådaren förortens liv. Filmen fick stora framgångar både i Sverige och utomlands.

Ordet

 ”Habitat”

En förort är mitt habitat som jag vill bebo, på latin habitare. I förortshabitatet finns många revir och ståndorter, i form av små eller stora lägenheter och radhus. För att förortsbiotopen ska fungera som habitat för mig krävs intilliggande skog med kantareller och skidspår. Det krävs också många andra typer som samspelar med mig på ett vänligt sätt, hälsar och hjälper till om kaffet är slut eller livet tungt. Det finns gott om andra liknande förortsbiotoper. Men där saknas några av de förutsättningar som kan göra dem till ett habitat för just mig. Dessa biotoper kan till exempel vara vägomgärdade, ligga långt från tunnelbanan eller sakna näringsställen. I habitat som passar, men som jag ändå inte bebor, är reviren redan upptagna och avståndet för stort till mina ungars bon. Eller också fick jag punktering på vägen.

Eva-Lena Neiman

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.