BOK * Hägern som frusen Bob Dylan. Eller svartvit flugsnappare som stirrig förortsglop på stulen moped. Den som ger sig ut i fält med Joar Tibergs nya fågelbok har en och annan överraskning att vänta.

Fälthandböcker om fåglar har man stött på en del, men få som liknar Joar Tibergs. Artbeskrivningar i bokform handlar ju normalt om det allmänna, det objektiva och det strävt faktamässiga.

Tiberg har i stället mutat in en egen ornitologisk specialgenre. Fåglar i fält (Heidruns) är hans tredje bok med prosalyriska fågelreflektioner. De korta texterna är subjektiva, associationsrika och framför allt artöverskridande.

För det är mötet mellan människa och dinosaurieättling det handlar om: fåglarna som öppnar ögonblicket, fantasin. Nötväckan är en av dem:

 ”En sammansmältning äger rum nånstans vid den och den seende träffas av ett slags glömska. När den så tar luft och ger sig av lyfts också nånting av det där. Bort från ens axlar. En nåd.”

Andra arter finns nära oss, men bortvända. Skatan ”håller sig till oss folk, och ifrån oss, håller ett ordentligt avstånd, idkar ingen klibbig intimitet som gräsänder och konditorisparvar”. Den stirriga svartvita flugsnapparen sprider allmän oro i Tibergs förort, som en ung glop på stulen moped, medan hägern liknas vid Bob Dylan: ”samma ruggiga stela, kutryggiga skörhet.  Ingen fryser så jävligt som hägern.”

Artbestämningshjälpen kanske är begränsad, men Tibergs fälthandbok lockar till nya och spännande sätt att se. Och språkligt flyger den på en alldeles egen nivå.

Mats Hellmark

Den här gången handlar tipsen om ny lyrik: tre diktsamlingar som närmar sig naturen på olika sätt.

Lantmäteriet, Jonas Gren, 10-tal Bok

Grens debutsamling tar oss med på en resa längs Europas odödliga motorvägar (”De växer, kunde man säga, liksom svampar framåt och dör bakifrån i oändlighet”) mot vår tids konflikt mellan ekosystem och tekniktät civilisation. 

Lantmäteriet är fascinerande läsning, närvarande och berörande. Kartan är både metafor och formspråk, en lantmätare som tappat greppet blir ciceron genom suggestiva, myllrande textsjok till enkla avklarnade strofer.

”när jag hade / bränt alla kartor / och gjort vinden / till kompass / stod / kronhjortarna / i ekbacken / som vägskyltar”                               

Barrskogarnas barn, Eva-Stina Byggmästar, Wahlström & Widstrand

Barrskogarnas barn är en rusig hyllning till livet i de djupa nordiska skogarna. Byggmästars lekfulla ordvindlingar hittar längst in i grönskan, ”till en skogig plats, den allra skogigaste av dem alla”:

”här, kan man sitta tyst och lyssna, / höra taltrastarna tala, om ännu skogigare ställen, om fuktiga tranbärsstinna myrar”

Det här är poesi med mycket utropstecken och vilja, glatt, egensinnigt och översvallande. Så pass att texten nästan kunde ha kantrat i parodi eller satir om det inte vore för sagokänslan och det fullkomligt tonsäkra i textväven.

Skall, Agnes Gerner, Bonniers

Skall kan både stå för ett djurläte och något förestående, obönhörligt. Gerner tar naturskådandet inåt, in i kroppen. Söker djuret, rävens skugga över asfalten, hovklappret, fjärilsfladdret, det som vi fortfarande bär med oss innerst inne.

”Det slanka djuret inlåst i din hjärna / som inte längre finns / som fyllts med mull / och luckrats upp”

I botten finns en förlust av en närstående. Sorgen löser upp gränserna, diktjaget växlar mellan existenser. Det är fysiskt, sinnligt, frånstötande och vackert, allt på samma gång. Som livet, det som ändå går vidare.

Mats Hellmark

Expedition till världens ände, 2013. Regi Daniel Dencik

Svenske Daniel Dencik har fyllt en skonare med konstnärer och forskare för en resa till de nya vattenvägar som uppstår när polarisarna smälter. Orörda naturområden öppnas och tankar om livets mening utväxlas.

The Age of Stupid , 2009. Regi Franny Armstrong

År 2055: uppvärmningen har gjort jorden obeboelig. En ensam överlevare i ett enormt arkiv ser gamla filmer och funderar över varför mänskligheten inte hindrade klimatförändringarna medan chansen fanns.

En obekväm sanning, 2006. Regi Davis Guggenheim

Al Gores klassiska klimatfilm är i grunden en filmad bildsatt föreläsning, men med ett påtagligt pedagogiskt driv som väckte mångas klimatengagemang för första gången. Fick två Oscar och nådde storpublik.

The Day after Tomorrow, 2004. Regi Roland Emmerich

Katastroffilm av Hollywoodsnitt där Golfströmmen stannar av och en ny istid slår ut stora delar av västvärlden. Satte fart på klimatdebatten men fick mycket kritik för sitt osannolikt snabba scenario.

KULTUR * Det skiljer 2 000 mil mellan grönländska Thule (Qaanaaq på grönländska) och Tuvalu i sydvästra Stilla havet. Ändå fungerar platserna som kommunicerande kärl: när isen smälter i Thule dränks Tuvalu gradvis.

Den schweiziske filmaren Matthias von Gunten fascinerades redan som barn av de två extrema platserna på klotet som hade liknande namn. När båda började figurera i rapporteringen om klimatförändringens effekter fick han idén att göra en film som länkar samman ytterligheterna.

Trots avståndet visade sig likheterna vara stora: människorna lever i traditionella kulturer med starka familjeband som är på väg att upplösas på grund av klimatförändringen. Basen är fiske (Tuvalu) och jakt (Thule).

De starka inledningsscenerna med säljakt på öppet vatten med berg och glaciärer i bakgrunden anger den osentimentala tonen. Isen som är förutsättningen att komma ut till jaktområdena lägger sig inte längre. Först sent på säsongen går det att komma ut och då bara en kort tid innan sprickor gör det omöjligt att passera med hundspann. Rasmus och hans svärson Qulu är den sista generationen jägare: de yngre vill inte ta över.

Narvalen som jägargruppen dödar vid iskanten tas tillvara till sista slamsan. Köttet räcker för att föda familjegruppen och hundarna i två veckor. Men det är svårt att få slädarna över sprickorna på tillbakavägen.

Den gamle jägaren Lars konstaterar att fiskar som aldrig synts till i de här vattnen börjat dyka upp. Kanske borde jägarna bli fiskare i stället? Men det kräver en annan typ av kunskaper.

PÅ TUVALU ÄTS atollernas stränder upp av vattnet. Palmerna börjar luta och faller en efter en. Grundvattnet i marker där odling varit möjlig försaltas och färskvattenbristen är periodvis så svår att von Gunten är orolig för filmteamet.

71-åringen Vevea, med sex hustrur och 21 barn, berättar om en kultur som varit nästan oberoende av pengar. Ett överflöd av fisk och kokospalmer har bäddat för ett gott liv. I dag när många talar om att flytta ut är pengabristen ett hinder. 

Filmteamet gör ett nedslag hos en tuvaluansk familj i Nya Zeeland. Mamman Foini förklarar att de flyttat eftersom de hade råd. Samtidigt är anpassningen svår. Saknaden efter kulturen de lämnat märks tydligt. Bara en i familjen har fått jobb, på en bilverkstad.

Det är inte bara pengar som stoppar flytten. Klimatförändringen är en krypande process och även här där den syns för ögat förnekar många allvaret. Eller hoppas på Gud. De gamla tycker att barnen ska fly men vill själva stanna.

Korskopplingen mellan Thule och Tuvalu är effektiv, liksom filmens konsekventa fokus på det nära, mänskliga. Bortsett från några inklippta scener från toppmötet i Köpenhamn där Tuvalus premiärminister fruktlöst strider för att skärpa tvågraders-målet, som betyder undergång för hans land, lyser policymakers och stora globala sammanhang med sin frånvaro.

von Gunten besökte Stockholm vid Sverigepremiären på klimatfilmfestivalen ”To Future with Love”. Efter filmen berättade han att målet inte är att skuldbelägga eller servera pekpinnar.

– Det jag vill är att ge känsla för människor i den här situationen. Kanske väcka empati.

Mats Hellmark

Ur är tidens början och den plats som vi alla är sprungna från. Ut från ur-et löper alla de identitetstrådar som gör oss till dem vi är. Trådarna töjs med tiden, flätas och knypplas. Men utan ur finns inget fäste i tillvaron. Utan språng ingen frihet. Men heller inte någon förmåga att vända sig om och förstå hur de hänger ihop: uret, alltings början och språnget, tidens tickande avstånd.

I ur göms det gemensamma, det som binder oss samman trots tid och avstånd.

För att förstå ett ursprung krävs två dimensioner – det beständiga och det föränderliga: Jag står här, men för att vara den jag är, måste jag veta vem jag var. Förut. Från början. Uret binder oss samman. Språnget skiljer oss åt och gör oss till individer, men vi är alla sprungna ur ett och detsamma. Dit leder de, alla trasslande trådar av DNA. Tillbaka. Hem.

Eva-Lena Neiman