Från röd förortspunkare till grön trubadur på vischan. Så kanske man kan koka ned Stefan Sundströms resa sedan 80-talet. Klivet ut i myllan fullbordades med boken Stefans lilla gröna häromåret.

Fast det där röda har ju i högsta grad hängt med. Det är ingen småputtrig trädgårdstomte jag träffar hemma i torpet på Ekerö väster om Stockholm. Odlingstankarna är provokativt politiska och formuleringarna lika fräckt finurliga som någonsin.

Låten Odlandets glädje på nya skivan Under radarn handlar om storstadsyuppies som tar bilen ut på landet och köper surdegsbröd och nypongelé för dyra pengar av grönavågare som nyss kallades miljömuppar och freaks.

De köper drömmar sen åker dom hem/Avlatsbreven säljs av oss numera/Som pilgrimer for till Jerusalem/Kom hit och klimatkompensera

– Det kan ju handla om mina gamla kompisar i Skogsnäskollektivet till exempel. Jag tror de bara är glada att plötsligt vara ”inne” och utses till bygdens företagare. Men det måste kännas lite konstigt när samma folk som skällt dem för flummare alla år köar för att köpa deras närproducerade ägg.

Det finns en klassmarkör i konsumtion som han retar sig på.

– Jag tror det kan bli en fälla, att skälla andra för att de handlar på Lidl där det är billigt, men själv köpa Kravmärkt medan jorden går under. Det var fan inte mitt fel, liksom …

Miljöfrågorna avpolitiseras, blir privata projekt. Han ser hellre lagstiftning mot gifter i jordbruket än en övertro på bondens marknad och märkningar.

– Att köpa Vi-skog för att kompensera ­flyg­resan till Thailand blir också en sorts avlatsbrev. Vi kan inte rädda världen på det sättet. Det måste till ett övergripande systemskifte. Gör vi det inte nu, på ett demokratiskt vis, kommer det att bli mycket orättvisare. Då kommer de starka att ta för sig.

Självförsörjning är ett nyckelord i boken. Det kan handla om allt från att fiska och syra mört (som andra ser som skräpfisk) till att leda in egenproducerad vindkraftsel i växthuset för att värma jorden.

För Stefans och sambon Karin Renbergs del väcktes tanken på att göra egen mat när första barnet föddes, samma år som Tjernobyl spred strålning över Sverige (Ekerö var ganska förskonat).

Det gick väl så där till en början, men smakportionerna av kokt palsternacka körd i mixer blev första steget mot självförsörjning.

Helt där är de inte, men odlingarna på den inte alltför stora tomten (2 700 kvm) klarar en del, med god hjälp av gamla syrningsmetoder och en rymlig frys. Till och med snuset klarar Stefan mestadels själv – och det smakar bättre än det från Swedish Match.

Vi går en sväng på tomten, tittar på djupsängarna som sover under snötäcket än, äppel­träden, mullbärsträdet som inte borde klara klimatet men gör det ändå i södersluttningen, växthuset där några vilsna druvor hänger kvar vid taknocken, vindsnurran han fick i femtioårspresent, solcellerna som växer fram längs staketet. Och så komposten.

Jordförbättringen som den ger betyder mycket för de tunga Mälarölerorna. Men för Stefan har den också en djupare betydelse.

Sanning bor i min kompost/Den är rätt ful/men livets hjul/Sluts just där i maskars stad/Bland vissna blad/Sånt gör mej glad,

diktade han i Kompostvisan 1993, som fortsätter När jag sedan dör nån gång/När det blir höst/ger komposten tröst/Lägg mig gärna ­däruti/Jag blir en blomma fin/Jag blir ditt maskrosvin.

Att öppna locket i 15 minusgrader och känna värmen ånga upp och se maskarna kräla ger hopp om livet mitt i vintern.

– Kompost är nog det närmaste religion jag kommer. Jag tror på kretsloppet, att få fortsätta. Balsamering eller – ännu värre – att frysa ned kroppen i dödsögonblicket, det måste vara helvetet. Eller limbo snarare. Att inte få komma vidare.

– Jag tror att det finns en tidpunkt när man närmar sig döden då man längtar efter att upplösas. Att sluta vara ett jag. Man kan känna av det redan mitt i livet, på fotbollsmatcher eller i en rockpublik. Jag tycker ofta att, har jag inte gjort något vettigt på en hel jävla dag, så har jag i alla fall gått ut med komposten.

Odling är centralt. Men hur är det med köttet då?

– Jag är inte helt vegetarian, även om det väl egentligen är det enda hållbara om man tittar på hur djurhållningen fungerar, koldioxid­åtgången och slöseriet med åkermark.

Vilt, får eller höns kan vara jämförelsevis vettiga alternativ. I boken berättar Stefan om hur utdömda gamla värphöns familjen köpte för en spottstyver levde upp.

– Går man igenom obehaget att slakta en tupp blir det liksom lite mer högtidligt att äta den också. Men att dra i sig en chicken mc nuggets på väg till jobbet, sånt finns det inget helhetstänk alls i. Det stör mig.

Fiska gör han desto mer. Redan veckan efter intervjun ska han upp till ön Træna långt ut i havet utanför Trondheim för att fiska torsk och ladda inför vårens turné.

Norge, ja. I augusti 2011 skapade Stefan feta rubriker med ett öppet brev.

”Jag drar nu. Jag skiter i det här. Jag flyttar till Norge. Ring mej när vi har en regering som pallar stå upp för demokratiska värden …”

En sorts politisk exil alltså. Och en kärleksförklaring till grannlandet och naturen i norr. 2008 hade han spelat på Trænafestivalen och fallit för skönheten. Ön har färre än 400 invånare men fungerar ändå som ett eget litet samhälle.

– Jag blev kompis med en snubbe där som tänker väldigt mycket som jag. Han spelar men har också en liten båt och fiskekvot på 20 ton per år. Hela förra året var jag mer där än här och fiskade mycket med honom. Lyssnade knappt på någon musik.

Bakgrunden var inte bara politisk: efter ett par år med intensivt turnerande, skivutgivningar och skrivande behövde han en paus.

– När barnen flugit ut körde jag järnet. Var jävligt produktiv och borta långa perioder. Men det blev för mycket. Vid ett tillfälle fick jag en konstig minnesförlust och trodde att jag fått hjärnblödning.

Han stortrivs på Træna, men flytten blev inte permanent. Inte minst på grund av att han fått barnbarn. De norska erfarenheterna ska bli en bok vad det lider. Arbetsnamnet är Stefans lilla norska och allt från resor till recept är att vänta.

Ett annat projekt som bara är i sin linda än är ett tv-program där Stefan och Joppe Pihlgren från Docenterna reser i Europa och pratar miljö och politik.

– En grej med att vara musiker är att jag får säga saker i tv som inte andra får. Till och med ifråga­sätta tillväxten. Jag blir inte emotsagd, i stället garvar folk lite. Ingen väntar sig att jag ska ha siffror att komma med eller så. Nu försöker jag vara väldigt noggrann, särskilt när jag skriver. Jag tycker det är ett problem att det blir allt mindre konfrontationer mellan olika meningar i samhället. Folk håller sig i sina boxar, drar upp mentala ramar för vad man ska tycka.

Vad ska du göra för att bli tagen mer på allvar?

– Vet inte, klippa mig kanske. Det är i alla fall vad morsan brukar säga …

Här kryllar av otacksamma djur

Trots allt jag gjorde för vår natur

Jag kompenserade vårt klimat

Måsarna skriker ändå av hat

(ur låten Bye Bye Trondheim)

Och vi säljer det dyrt till folk från stan

Där grönt är det

hetaste heta

100 spänn kilot för ägg kan man ta

Om man döpt en höna

till Greta

(ur låten Odlandets glädje)

Milstolpar:

1959 Blev jag gjord i en park i Berlin. I den amerikanska zonen. Vet inte exakt var, morsan säger hela tiden olika platser.

1986 fick jag barn första gången. En månad efter kom Tjernobyl. Sambandet blev väldigt viktigt för mig. Innan man får barn känner man sig odödlig. Sen ser man plötsligt världen som en läskig plats. En konsekvens var att det blev intressant att framställa egen mat.

1998 började jag skriva för Etc. Jag hade fått mycket beröm för uppsatser i skolan och närde en författardröm som tonåring som jag sen bluddrat bort. Nu växte ambitionen att skriva mer.

2000 dog min farsa. Det var då jag blev vuxen, fattade att allt det här inte är på skoj.

2013 Åter efter exilen! Nya skivan Under radarn som spelades in i Norge 2012 släpps i februari och sedan blir det turné under våren.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.