Han kan ligga timmavis i gräset och följa en enda spindel, så fängslad att han efteråt inte kan minnas att han andats. Resten av sin vakna tid spenderar han helst – lika andlöst uppslukad – vid mikroskopet och ritbordet på andra våningen i det stora hus han delar med keramikern Gunilla Ståhle.

– Att utforska och sedan åskådliggöra på bild, det är min stora glädje, säger Göte Göransson.

Hans ålderdoms passioner är desamma som hans barndoms. Som pojke samlade han allt som kröp. Och han ritade. Ritstiftet och färglådan blev sedermera hans levebröd. I arbetsrummet blir vi stående och bläddrar länge bland barnaårens porträtt, reklamteckningar, serier, historiska böcker och läroböcker. Han har sannerligen gjort allt.

Småkrypen däremot förlorade han kontakten med som ung man, när en dåtida auktoritet avfärdade hans insektssamling som meningslös.

Göte var 75 år gammal när han äntligen hittade tillbaka. Han besökte den store tyske illustratören Walter Linsenmaier som visade sina planscher med guldsteklar, framtrollade med färgpennor som trollspön.

– När jag kom ut ur hans ateljé grät jag, tårarna sprutade som fontäner… som på en ledsen clown.

– Nu vet jag! tänkte jag: Det är DETTA jag ska göra. Om det så tar all min tid och alla mina pengar.

Som en lycklig furie plöjde han fram genom småkrypsvärlden. Resultatet blev ”Mina insektsvandringar” (W&W 2001). Man uppfattar den lätt som resultatet av ett livs arbete, men det tog några få år. Det var som om livsverket låg och väntade inuti honom.

Sen var det väl ändå dags att luta sig tillbaka och njuta av att han hann? Nädå. Han hade ju aldrig sysslat med spindlar. Åttio år gammal drar han – med samma besatthet och kärlek – igång ett nytt livsverk.

– Först tänkte jag: Jag gör alla 704 svenska arter, för du vet, jag är ju inte riktigt klok.

Nu har han sansat sig lite och bestämt att han bara ska måla de arter han själv sett. De första porträtten är klara: en krabbspindel på jakt i en blomma; en hoppspindel som möter betraktarens blick med stora uggleögon.

– De har så bra syn att man får ögonkontakt med dem.

Den repliken säger något om Göte Göranssons sätt att möta naturen. Det är, som han själv uttrycker det, inte spindeln Misumena vatia han möter när han ligger där i gräset, utan Misumena Vatia Henrietta Larsson.

– När jag kommer riktigt nära är det som att elektrisk ström knäpps på mellan oss.

Det blir ett möte – med en varelse som har något att berätta. Om sig själv. Eller om livets villkor, och dödens.

Men då måste man som betraktare uppföra sig lugnt och artigt:

– Spindlar är ju också människor, säger Göte Göransson.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.