Jag är nästan i mål, har sorterat alla mina sopor rätt och valt miljövänliga transportsätt för irrfärderna med tärning genom stadsdjungeln. Då dyker the bad guy upp på spelkortet jag drar: Farbror Lennart. Han som samlar på plasma-tv-apparater och hårfönar (fast han är flintis) och ständigt är på shoppinghumör. Det bär i väg till köpcentret »BuyTilYouDie« för nya onödiga prylar och så börjar karusellen igen. Barnen hemma jublar över pappas otur.

Spelet som fixar fredagsunderhållningen har jag lånat av Patricia Rawecka, som skapat det tillsammans med Emanuel Blume och Agnes Leijon. Sopberget lanserades före jul och fick högt betyg: 4 av 5 i Aftonbladet och Svenska Dagbladet. I mars fick hon priset Living Green Award för sina miljöutbildande leksaker och spel.

– Att sprida kunskap är det viktigaste, och det är barnen man ska satsa på. De är fortfarande mottagliga. Men för att det ska fungera måste det vara kul, inte mossigt eller pekpinneaktigt. Jag bestämde mig för att göra världen bättre genom lek! säger hon när vi träffas i hennes företag Gro Plays lokaler i Gamla stan i Stockholm.

För tre år sedan pluggade hon i Hongkong som utbytesstudent utbildningen till civilingenjör på Chalmers.

– Slutarbetet var en designuppgift, en ny produkt. Precis när jag skulle börja läste jag en artikel om sopproblemen på den lilla ön: fyra av Hongkongs fem tippar var redan fulla, den femte blir det snart. Sedan ska skräpet skeppas till Filippinerna.

Varje dag kunde hon se sophämtarna rulla i väg med nya lass på gatorna.

– Min inspiration bara dog. Det finns inget mer som behövs, kände jag. Inte en bil till, inte en stol. Jag satt i två månader utan att komma på en enda grej.

Patricia var inte någon »miljönörd« innan, men utbildningen hade väckt flera funderingar om prylhetsen. Som när eleverna fick i uppgift att köpa en elektronisk leksak för under 200 kronor och plocka isär den för att analysera miljö­påverkan och kostnader.

350 olika delar och 58 material rymdes i den lilla leksaken: oljiga plaster, kretskort och lim med miljömässigt tveksamt innehåll. Att hitta fakta om innehållet var näst intill omöjligt, ansvar och tillverkare oklara.

– Och sånt ska vara produkter för barn!

Men problemet är inte bara varornas värstingar, tycker hon.

– Ibland verkar alternativen mest handla om att byta ut vissa material och sedan stämpla »eko«. Men ska vi nöja oss med att vräka ut saker som är lite mindre dåliga?

Idén hon själv värkte fram i Hongkong ligger på bordet framför oss: pusselspel med olika nedskräpade miljöer och ledsna djur. Genom att täcka den »fula« miljön med pusselbitar som sopsortering eller vindkraft återställer barnet som spelar den naturliga balansen. På bitarnas baksidor finns texter som »Döda löv är mums för små maskar, men burkar är inget som vi gärna smaskar«.

– Ramsorna är ett verktyg för den vuxne. Ett sätt att få i gång samtal om miljön, även om man själv inte kan något.

Spelet handlar inte om detaljkunskaper, snarare om att visa att det inte behöver vara så svårt att bidra till en bättre miljö. Många barn vet redan mycket och lär de andra. På förskolan som testade pusslen först blev miljö snabbt det stora samtalsämnet och sopsortering en efterlängtad utflykt.

– Barn är de ärligaste kritikerna, de säger precis vad de tycker. Vi får väldigt bra feedback när vi testar spel. Det handlar inte bara om vad de säger: vi tittar på reaktioner, blickar, hur de gör.

Patricia har alltid gillat barn och ser sig själv som ganska barnslig fortfarande, fast hon är 26. Hon tittar ofta på barnprogram och barnfilmer.

Redan under uppväxten i Alingsås funderade lärarna om hon inte skulle rita barnböcker när hon var stor. I skolan spelade hon gärna spel, men hemma i familjen lyste de med sin frånvaro.

– Mina föräldrar kommer från Polen och hade inte med sig någon sällskapsspelskultur.

Men när jag frågar om förebilder är det de som kommer först i tanken.

– Det kanske är töntigt att säga mamma och pappa, men så är det. De kom till Sverige utan att kunna språket och etablerade sig snabbt som företagare. Nu driver de tre stora företag och är hur grymma som helst!

Ingen dum erfarenhetsbank att luta sig mot för en ung entreprenör. Leksaksbranschen är tuff: stora bolag dominerar butikshyllorna och föräldrars köpbeslut bygger ofta på figurer man redan vet att barnen gillar – eller nostalgi kring den egna barndomens spel.

Eftersom materialen till de fysiska spelen är miljömärkta och tillverkningen sker inom eu så kostar de också lite mer än konkurrenternas.

– Det gäller att hitta andra kanaler, säger Patricia som bland annat samarbetat med avfallsföretag som delat ut pussel­spel vid studiebesök.

Stiftelsen Håll Sverige Rent beställde ett specialgjort pussel som nådde ut till en kvarts miljon barn under 2011. Familjespelet Sopberget har bland annat köpts in av kommuner som Mölndal och Orsa för utdelning till fjärdeklassare. Men än så länge finns det bara att köpa i några leksaksbutiker i Stockholm och i nätbutiker.

Playing for Change, Kinneviks stiftelse för att stötta sociala entreprenörer, har också hjälpt till med de första finansiella stegen. Social entreprenör är ett ganska nytt begrepp i Sverige. För Patricia står det för att lösa samhällsproblem med hjälp av entreprenörsegenskaper.

– Jag ser inget fel i att tjäna pengar och kunna leva på det man gör. Men jag vill samtidigt att det ska leda till något bra och inte ske på bekostnad av andra. Jag tror att man måste bli stor för att åstadkomma en fet förändring av världen. Business är den mest effektiva vägen.

Gro Play har just fått klart med översättning och försäljning av spel i Polen och Danmark. Digitala spel är ett annat och mer direkt sätt att nå ut. Appen Ekorren Elins memo har funnits som enkel gratistjänst för Iphone i drygt ett år och laddats ned 30 000 gånger. I rummet bredvid jobbar tre killar och en tjej nu med att utveckla den vidare.

Tempot är högt i företaget och Patricia berättar om nya tänkbara projekt, bland annat ett spel om Östersjön. På det privata planet händer det också mycket: till sommaren ska hon gifta sig med pojkvännen Henrik som hon pluggade ihop med.

– Just nu trivs jag väldigt bra med pulsen här, mitt i Stockholm. Men jag vet inte om jag alltid kommer att vilja ha det så. Ibland kan jag sakna lugnet och naturkontakten i en mindre stad.

På väg ut i gränden noterar jag att porten saknar skyltar om Gro Play. Däremot finns ett stort plakat för en barnmorskemottagning. Det känns som en tanke. Här hjälper man både spel och barn att komma till världen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.