Det är sommar på Tjärö i den blekingska skärgården. Solen värmer granitbergen och blåsten bär med sig doften av hav. Här har de faluröda husen samsats med den omgivande naturen sedan lång tid tillbaka. I dag drivs ett vandrarhem på ön, som också håller i konferenser. Den vackra miljön gör att nya tankar kan födas i utarbetade konferensdeltagares hjärnor. För vårt naturälskande folk hämtar mycket kraft i naturen. Ändå är det bara sex år sedan den här miljön var hotad.

Och hade det inte varit för Dagmar Nordberg och den folkopinion hon lyckades skapa genom sitt nätverksbygge och sin oräddhet, så hade det legat en elkabel med ett gigantiskt elektrodnät i vattnen här utanför. En kabel som skulle förbinda Polens elnät med det svenska.

Lokalt är hon lite av en hjälte för sitt miljöarbete. Och Margareta Stenudd på Tjärö ger henne en kram när vi kommer. Fast tidigare, när Dagmar mötte mig vid tåget i Bräkne-Hoby, så var det första hon sa att hon är innerligt trött på Polenkabeln och i stället vill prata om det hon gör i dag. Men det går inte att komma runt kabeln. Det var den som fick Dagmar att lägga yrkeskarriären som lärare i arkitektur i Hannover åt sidan, och på heltid, eller snarare dygnet runt, ägna sig åt att debattera energifrågor och Polenkabeln. Det var viktigt för henne.

– Jag reagerade på det övergrepp på naturen som höll på att ske, på flera plan var det så fel, säger hon. Det berörde vår livsmiljö.

Att det var ett verkligt hot för Dagmar förstår jag ganska snart.

– Jag tappar fotfästet om jag inte är ute i naturen regelbundet, förklarar hon, en inre skala förskjuts åt ett negativt håll.

Blekinge skärgård var barndomssomrar för henne, ett avbrott från storstadslivet i Berlin. Och Biskopsmåla i Blekinge innebar sedan 1992 ledighet från karriären i Tyskland. Naturligtvis hade det varit mycket enklare att strunta i att engagera sig, sälja huset och slå sig ned någonstans där elkablar inte var planerade, men det var aldrig aktuellt.

– Jag kunde inte överge Blekinge skärgård. Jag kan inte sälja min själ.

Nej, varken hennes själ eller hennes självständiga tänkande är till salu. Men i början saknade hon kunskaper om vad elkabeln på Östersjöns botten kunde göra med miljön. Trots det blev det hon som från 1996 förde kampen.

– Jag hade frågor och envishet, och tog inte ett nej.

Dagmar skaffade sig snart omfattande kunskaper. På det viset blev hon en besvärlig motståndare för Vattenfall – och kostsam. De blev tvungna att ändra dragningen av kabeln och använda modernare och dyrare teknik. Men också Dagmar fick betala ett pris när hon insåg att engagemanget mot kabeln inte gick att kombinera med arbetet i Hannover. Skulle hon släppa karriären och tryggheten eller skulle hon strunta i miljöarbetet?

– Det var en oerhörd vånda, en livskris. Jag hade två ben att stå på: Vilket av dem skulle jag ta på allvar? Jag frågade mig vad som höll mig vaken om natten.

Valet kostade också pengar, det vill säga förlorad lön, men maken, Ludwig stöttade henne.

– Vi kan leva på lite mindre för att göra viktiga saker, sa han.

Hans stöd och alla andra som stöttat har varit avgörande för Dagmar.

– Annars hade jag inte överlevt, säger hon. Jag har träffat så många underbara människor, som inte bara tänker på sig själva.

Fantastiska människor har hon fortsatt att träffa, för Polenkabeln har lett vidare ut i världen för Dagmar Nordberg. I mars 2001 flög hon, inbjuden av The Greens (australiska miljöpartiet) senator Bob Brown, till Australien för att berätta om de skandinaviska erfarenheterna av den här typen av storskaliga energiprojekt. I Australiens fall skulle en kabel dras mellan Tasmanien och fastlandet. Även här fick Dagmar beslutsfattarna att välja modernare teknik för elöverföringen. Men hon fick också syn på ett annat problem, skövlingen av Tasmaniens tempererade regnskogar. Skog som fått stå orörd i 60 miljoner år, med unika miljövärden. Här blir världens högsta blommande träd, den över 90 meter höga, Eukalyptus regnans, kopieringspapper och el. Detta, och en del annat, ägnade Dagmar Nordberg sig åt vintern 2001/2002, på plats i Tasmanien. För första gången fick hon också betalt för sitt arbete.

Dagmars engagemang vaknade när hennes närmiljö var hotad; i dag har hon arbetat som miljökonsult på andra sidan jordklotet. Jag tycker att det är väldigt långt till vardagen i Biskopsmåla, där Dagmar slagit sig ned permanent, men hon håller inte med.

– Vi hänger ihop, förklarar hon. Kan vi i Sverige bidra med pusselbitar som fattas där och australiensarna bidra med pusselbitar som fattas här så lär vi av varandra. Det är ett kunskapsutbyte för att undvika dyrköpta erfarenheter.

Och det är inte en oväsentlig fråga för oss i Sverige.

– Den tempererade regnskogen är världens lungor och du kan inte leva utan lungor, konstaterar Dagmar lakoniskt.

Den svenska offentliga debatten har Dagmar lämnat för att, som hon säger, slippa bli en ”tjatkärring”, nu lämnar hon också den internationella för en tid. Hon ska sätta sina skandinaviska kunskaper i ett större sammanhang. Det gör hon som doktorand på universitetet i Hobart på Tasmanien och förhoppningsvis lyckas hon snart även koppla sina studier till ett svenskt universitet. Det är i alla fall vad hon vill.

Mycket har hänt sedan den 1 juli 1996 när grannen visade henne artikeln om Polenkabeln och kampen inleddes.

– I början tänkte jag: ”Det här tar på sin höjd några veckor.” Jag insåg inte att detta skulle förändra mig, det vet man inte på förhand.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.