EN BIL PASSERAR på landsvägen som skär rakt igenom Stabby gård strax utanför Uppsala. Sedan hörs bara ett eftertänksamt, nöjt tuggande. Stora bruna koögon betraktar oss utan att blinka.

– Det finns ett väldigt lugn hos kor. Men de är inte dumma, de kommunicerar hela tiden, säger Elisabeth Gauffin.

Hon märker det om en grind lämnas öppen. På några sekunder vet hela flocken om det och är på väg ut.

Det är ännu tidig vår och snö i hagarna, men i maj öppnas grindarna med flit. Då är det betessläpp i dalen ned mot den lilla 1400-talskyrkan och Mälaren, eller uppåt hagarna längs vandringsleden in mot stan. Varje år kommer folk och tittar, i år bjuder man också in öppet.

– Det syns vilka djur och vilken natur betet ger. Några brukar alltid undra var man köper vår mjölk, nu kan vi svara på det.

Mjölken från Stabby gårds kor är ekologisk sedan tre år tillbaka. Det krävde ingen större omställning, de gick redan mycket på bete sommartid och hade gott om utrymme i lösdriften vintertid. I januari lanserade man dessutom lokala varumärket Sju gårdar tillsammans med sex uppländska kollegor. God djuromsorg, landskapsvård och klimat är ledstjärnor. Det mesta fodret kommer härifrån, men tillsammans med Lantmännen har man också tagit fram ett eget kraftfoder med italiensk soja i stället för brasiliansk, som ofta odlats på regnskogsmark.

– Vi hoppas att vara först med att klimatmärka mjölken. Och snart kommer vi att börja sälja fil, yoghurt, crème fraîche och gräddfil också.

Mjölken är tydligt märkt med Krav och Svenskt sigill. Det måste vara enkelt för konsumenten, och närhet och ursprung väger minst lika tungt som ekologi, menar Elisabeth Gauffin.

Hon har själv suttit i Arlas styrelse (som enda kvinnan), i dag trivs hon bättre som uppstickare och lokal konkurrent. Fast hon och maken Göran Gauffin är lite oroliga för mejerijättens planer på att sälja dansk ekologisk mjölk under Klöver­etiketten.

– Danmark har helt andra regler. Att konkurrera med deras mjölk blir ungefär som att gå en boxningsmatch med handklovar på, säger han.

VI SNEDDAR ÖVER LANDSVÄGEN och fortsätter in i köket. Elisabeth varnar för stök; för ett par dagar sedan firade hon stort 50-årskalas. Själv märker jag mest mängden blombuketter. Det går livligt till vid frukostbordet där ekologiskt bröd samsas med lattekoppar och sällskapsspel. Två av parets fyra barn jobbar heltid hemma. 83-årige svärfar Klas som bor i huset bredvid undrar om sonsonen Erik, 23, kan hjälpa till med vedkapen. En av gårdens anställda, Merle från Estland, och hennes make Toomas planerar hemfärd.

Det vill till att det finns folk som kan hoppa in. Elisabeth Gauffin driver inte bara ett stort lantbruk, hon är också vice ordförande i Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) liksom i världsomspännande bondeorganisationen International Federation of Agricultural Production (IFAP) och Cogeca, EUs bondeägda kooperation. Hon är styrelseordförande i Almi Företagspartner och ledamot i SLUs styrelse.

– Jag har alltid haft ett samhällsintresse. Jag tror på kraften när människor jobbar tillsammans.

Och samarbete behövs mer än någonsin för att klara framtidsfrågorna, menar hon. Bönder och landsbygden spelar en nyckelroll, något som till och med Världsbanken under­strukit i en ny rapport.

– Hållbarhet, klimat, vatten, markfrågor, livmedelsförsörjning, befolkningstillväxt. Allt hänger ihop med våra näringar, men det är först nu man börjat räkna med oss bönder. Jag var med på klimatmötet i Poznan för IFAP och vi fick ganska gott genomslag. För första gången finns vi med i texterna.

Villkoren ser förstås väldigt olika ut inom en organisation med 600 miljoner medlemmar. Men mycket är ändå gemensamt, till exempel att få rimligt betalt för produkter på en globaliserad marknad med stora svängningar.

Genom organisationen kan man också stötta bönder i utvecklingsländer med kunskapsutbyte och omvärldsanalys.

– Även de ska kunna lyfta sin standard. Till exempel ska tillgångar till förnyelsebar energi i första hand konsumeras på plats, inte exporteras. Det finns en tendens till nykolonialism som oroar mig. Som när Kina köper eller arrenderar mark i Afrika. Eller att Madagaskar arrenderat ut hälften av sin jordbruksmark till Sydkorea. Vad får det för konsekvenser?

Hennes afrikanska kollegor oroar sig för att företag som Monsanto slår ut traditionella grödor. Samtidigt kanske det behövs nya grödor för att möta behoven, funderar hon.

Här hemma är lönsamheten böndernas huvudproblem. Elisabeth och Göran har sett priset på mjölk sjunka under 25 års tid. När de började kunde man klara sig på 30 kor, i dag krävs kanske 150.

– Sverige tappar produktion hela tiden, trots att landet har stor potential: mycket mark, rent vatten, gles befolkning och goda kunskaper. Våra resurser ska brukas mer. Det är ett sätt att bidra till hållbar utveckling. Det gäller att se till helheten, inte bara prata biologisk mångfald och fåglar.

LRF och miljörörelsen tycker förstås olika ibland. Men de senaste åren har hon varit med och fört en konstruktiv dialog med Naturskyddsföreningen och Svenska Kyrkan inom sam­arbetsprojektet Trialogen.

– Det har varit jättebra. I dag tror jag bönder ses mer som möjlighet än problem. Det går förstås att hitta dålig produktion inom allt. Att skövla regnskog för att föda upp boskap är aldrig hållbart. Men det finns också boskapsuppfödning som är klimatvänlig, och på många platser är den enda alternativet.

DET VAR KÄRLEKEN TILL DJUREN som gjorde att Elisabeth hamnade där hon är. Hästar och hundar kom först och drömmen var att bli veterinär. Men dit räckte inte betygen.

– En dag ringde pappa och sa att jag som gillade djur kanske skulle bli agronom. Jag visste inte vad det var, men så fick det bli.

När det var dags för praktik letade hon rätt på en mjölkgård nära stallet. Det tog inte lång tid innan hästen flyttade in. Och sedan hon själv, efter att det sagt klick med Göran, sonen i huset.

– Så jag är kvar här på praktik …

Hästar är fortfarande favoritdjuren och turridning en del av verksamheten på Stabby gård. Vi går ut till stallet, som ligger ovanför en serie hagar nere i dalen. Det är öppet hela vägen ner, ändå står de tolv hästarna kvar på betongplattan mellan boxarna.

Men när Elisabeth går före och lockar sätter hela flocken full fart nerför med flygande manar. När mularna hittar strån i snön sänker sig lugnet igen och en efter en börjar hästarna frusta.

– Det betyder att de trivs.

Elisabeth Gauffin har bestämt sig för att rida varje dag, säger hon, nu när hon fyllt femtio.

– Det ska bli mindre disk och mer häst har jag tänkt.

Frågan är om det håller. Det är ju inte bara disken som konkurrerar om hennes tid.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.