UTSIKTEN NED MOT Vättern är vidunderlig: betesmarker, små gårdar, ädellövskogen som nyligen blivit naturreservat. Kombinationen av biologisk mångfald, dramatiska branter och småbruk motiverade utnämningen av Östra Vätterbranterna till biosfärområde 2012. Men det handlade också om kultur: ”ett landskap där samverkan kring brukandefrågor pågått under lång tid”.

Den formuleringen känns som ett hån i dag, tycker bonden Anders Lybäck som har sina kor i hagen nedanför. Är det något han och grannen Robert Lindström inte upplevt när det gäller gruvplanerna är det samverkan. Tonen sattes redan i första brevet om inmutningen från Bergsstaten 2009.

– När jag ringde upp sa de att de inte får ta någon hänsyn till oss som bor här eller miljön, de ska bara ge tillstånd. Miljöprövningen kommer sist. Men då har ju bolaget redan satsat mycket och det är svårt att bromsa. Jag tycker inte det är demokrati, säger Anders Lybäck.

Oron växer bland människorna kring Norra Kärr, där det kanadensiska bolaget Tasman Metals har fått bearbetningstillstånd för att bryta sällsynta jordartsmetaller (REE). Tillsammans med lokala miljögrupper försöker man bygga upp kunskap och ta strid för vattnet och naturvärdena. Brytning i dagbrott är den smutsigaste varianten och i Kina och USA har liknande gruvor gett stora miljöproblem. 

I Sveriges Naturs stora granskning av gruvbolag i förra numret var Tasman Metals ett av dem med allra sämst ekonomi. Det egna kapitalet motsvarade 0,26 procent av skulderna 2014. Konkurser i andra bolag har orsakat stora miljöskador (och kostnader för skattebetalarna) när de inte städat upp efter sig. Tasman Metals har bara satt av 50 000 kronor i säkerhet.

Dagbrottet är dock inte det enda hotet mot den känsliga vattenmiljön: Försvaret har planer på att öka antalet flygstridsövningar i området kraftigt och undersökningstillstånd för skiffergas (fracking) har beviljats.

Hittills har kampen varit tuff. Anders Lybäck är kritisk till lokala politiker och myndigheter som duckat för dialog och inte gett stöd.

– Vi kallas för bråkstakar. Men vi försvarar ju bara vår omgivning. Jag tycker processen går fel väg, säger Anders Lybäck.

VI MÖTS NÄRA HANS GÅRD Narbäck mellan Ödeshög och Gränna, en kilometer från Norra Kärr och det planerade gruvområdet. Långt nere under oss betar korna. När Anders ropar kommer de sättande i full fart.

– Aj då, nu tror de att det blir mat. De lär bli sura, säger han och går flocken till mötes. Men korna buffar bara vänligt och blir kliade.

– Du förstår att man trivs här. Det är därför gruvplanerna tar så hårt. Jag förstår inte att de är beredda att förstöra det fantastiska vi har. Sänks grundvattnet får jag inget vatten till djuren. Kanske dags att lägga ned redan nu.

Han är inte ensam om att motvilligt fundera på att flytta. Det gör också Anna Börjesson som har små barn och bor i villa nära Norra Kärr.

– Gruvområdet ser mycket större ut i bolagets senaste rapport än vad som sades från början och vi känner oss väldigt berörda. Det värsta är osäkerheten, säger hon.

VI TRÄFFAR HENNE och folk från flera lokala miljögrupper (Aktionsgrupp rädda Vättern, Gränna skogsgrupp och Naturskyddsföreningen) runt bordet på en utsiktsplats vid gården Kleven. Solen blänker i sjöns klarblå vatten och man ser hela Visingsö.

Vättern är vattentäkt för en kvarts miljon människor i dag, inom 40 år kan det handla om miljoner. Olov Holmstrand, professor emeritus vid Chalmers, ser det vattenrika området med avrinning mot Vättern som sämsta tänkbara ställe för en gruva. Stor landskapspåverkan, grundvattensänkning och urlakning av skadliga ämnen som uran från stora avfallsberg och sandmagasin är några av riskerna. Att bolaget för att blidka opinionen har flyttat läget för sand- och klarningsmagasin österut förbättrar inte: i stället hamnar dammarna mitt på vattendelaren och hotar två vattensystem vid olyckor. Gruvans processvatten, en halv miljon liter i timmen, ska pumpas österut till den lilla Adelövsån där det naturliga flödet kommer att dränkas. Känsliga vattensystem påverkas hela vägen till Östersjön genom Svartåns vattensystem, Sommen och Roxen.

ANNA BÖRJESSON OCH ANDRA sakägare har också överklagat bearbetningstillståndet till Högsta förvaltningsdomstolen, med stöd av flera miljöorganisationer, för att beslut fattats utan hänsyn till Natura 2000-området. 

    Flera Naturskyddsföreningskretsar ordnar gruvcirklar. Tranås har en ambitiös föreläsningsserie på gång och ska utbilda kommunfullmäktiges politiker om gruvan.

– Lagarna är emot oss här och miljöprövningen kan gå fort, därför är opinionsarbetet så viktigt, säger kretsordföranden Märta Svärd.

Britt-Marie Gyllensvaan från Aktionsgruppen tar med oss genom en smal bilpassage under E4:an, förbi ett par små gårdar och en vägbom med Securitasskylt. Sen är vi inne på det tänkta gruvområdet.

Dagbrottet ska bli 870 gånger 370 meter, med ett djup på 160. Hela området med avfallsberg, dammar och processanläggningar, bland annat för lakning med koncentrerad svavelsyra, blir 10 kvadratkilometer stort vid 20 års drift.

– Det enda jämförbara är Aitikgruvan vid Gällivare, Skandinaviens största dagbrott, säger Britt-Marie Gyllensvaan.

Men gruvområdet vid Norra Kärr kan faktiskt bli större än Aitik på sikt. Senaste rapporten från bolaget talar om malm för över 60 års drift.

Vi passerar en gammal lada och en salamanderdamm. Korpar kraxar från gamla ekar och vi hör svagt trafikbuller från E4:an. Det enda spåret av gruvplanerna är några oansenliga borrhål i ett skogsparti.

Lugnet före stormen? 

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.