Det ska sägas direkt: Geotermisk energi är förmodligen en klimatsmart lösning för att elektrifiera Kenya. Betydligt bättre än fossila alternativ. Det första kraftverket anlades för 30 år sedan och med planerade nysatsningar ska kom-plexet i Olkaria tolv mil väster om huvudstaden Nairobi bli världens största. 

Problemet är att exploateringen drabbar urfolket som lever i området och hävdar sin traditionella rätt till marken. Deras miljö förstörs och de tvingas flytta på sig.

Förra sommaren ställdes konflikten på sin spets när Kenyas energibolag Kengen försökte driva ut massajer från byn Narasha med våld. Ett par hundra betalda män utifrån, understödda av beväpnad polis, brände nästan 250 hus, dödade boskap och misshandlade flera bybor. Händelsen blev hett nyhetsstoff, så pass att presidenten Uhuru Kenyatta tvingades åka ut och ta debatten direkt med de drabbade.

Vi är på väg till byn, som ligger nära de befintliga kraftverken. Redan när vi svänger upp från den stora Naivashasjön känns den typiska vulkandoften av ruttna ägg. Rökplymerna syns på långt håll, och innanför porten till nationalparken Hell’s Gate breder ett stort industriområde med flera kraftverksanläggningar ut sig. Utsläppen luktar inte bara illa. Svavelhydroxid är en giftig gas och hälsopåverkan märks bland annat genom att sjukdomar i andningssystemet blivit de vanligaste bland lokalbefolkningen.

Några vårtsvin betar under en av de grova gasledningarna som transporterar heta gaser från kilometerdjupa borrhål. Här och var pyser ånga ur nedåtriktade ventiler. Nätverket av ledningar vindlar miltals genom det torra landskapet.

Det första kraftverket, Olkaria I, anlades i början av 80-talet. Tillsammans levererar Olkaria I, Olkaria II (som bland annat finansierades av Världsbanken, Europeiska investeringsbanken och tyska utvecklingsbanken KFW) och Olkaria III (som drivs av amerikanskägda Orpower) 150 megawatt (MW) till det kenyanska elnätet. Olkaria IV som är under uppbyggnad ska ge 280 MW och lanseras som nytt klimatprojekt för utländska investerare som vill kompensera för egna koldioxidutsläpp. Kengen räknar med att kunna bygga ut en kapacitet på flera tusen megawatt i området.

Namnet Olkaria kommer från massajernas ord för jordfärgämnet röd ockra, som hämtas i området. Det används för att färga hår rituellt. Massajerna här tillhör klanen Ilkunono. Efter blodiga sammanstötningar med brittiska kolonialmakten i slutet av 1800-talet drog de sig tillbaka till den här delen av sitt område eftersom det var otillgängligare och mer lättförsvarat. Här finns också heliga platser med betydelse för alla massajer som den natursköna Ol Njorowaklyftan med heta källor, raviner och vattenfall.

STRAX UTANFÖR BYN stoppas vi av en gammal man i jeans och shuka (traditionell filtmantel). 78-åringen Oseen Parsampyla viftar hotfullt med sin långa stav. Med sig har han fyra söner och en sonson.

Oseen förklarar att de är beredda att kämpa mot oss. Efter ett tag förstår han att vi inte tillhör Kengens utländska investerare och lugnar sig. 

– Vi tror att ett nytt utdrivningsförsök är på gång snart. I så fall blir det över min döda kropp. Vi flyttar inte!

I surret från högspänningsledningarna över våra huvuden berättar han hur hans familj tvångsflyttats från plats till plats. Första gången var i samband med Kenyas självständighet och nationalparksbildandet på 60-talet. Då tog moranerna, de unga massajkrigarna, till vapen. Från början bodde familjen i området där kraftverken ligger nu.

– Vi blev utlovade kompensation redan då, men har inte fått någon hittills  …

Det första vi ser i själva byn är ett demolerat husskelett av korrugerad plåt som står kvar efter fjolårets attack.

– En grupp kvinnor brukade göra majsmjöl där inne, berättar Rebecca Liziay som står bakom disken i en liten kiosk strax intill.

Här är tyst och lugnt, förutom sorlet från skolan tvärsöver vägen med cirka 400 elever. Det är svårt att föreställa sig tumultet förra sommaren, men Daniel Mpatinga tar fram sin mobil och visar en video han filmade. Vi ser brinnande hus och människor på flykt.

En bilflotta med cirka 200 inhyrda män med motorsågar och macheteknivar rullade in tidigt på morgonen 26 juli. Alla var kikuyu, Kenyas dominerande etniska grupp. Med sig hade de beväpnad polis och ett domstolsbeslut om utrymning, som senare visade sig vara falskt.

MARKÄGANDET ÄR omtvistat, här som på många andra håll. Massajerna hävdar traditionell äganderätt, men efter självständigheten 1963 delade regeringen ut lagfarter till människor i andra delar av landet med kopplingar till den politiska eliten. När det gäller Narasha har de officiella ägarna redan träffat avtal med Kengen.

Männen brände och rev hus hela dagen. Djuren hade inte

drivits ut på bete än, därför fanns många kvar i byn. Över 200 får och många kalvar och getter brann inne. 

– De som försökte stoppa förstörelsen arresterades och flera människor misshandlades. Min far var en av dem, säger Daniel Mpatinga.

I ett uttalande förnekade Världsbanken inblandning och när presidenten besökte byn en vecka efter attacken lovade han grundlig utredning och kompensation till de drabbade. En kommitté tillsattes, men arbetet gick snabbt i stå. Inget har heller hänt i kompensationsfrågan. Daniel Mpatinga är med i gruppen som räknat på ersättning för värdena som förstördes. Det handlar om cirka 100 miljoner shilling (drygt 8 miljoner kronor). 

Före attacken erbjöds byborna 31 miljoner shilling (cirka 2,5 miljoner kronor) om de flyttade ut frivilligt, berättar han. 

– Vi fick också höra att de pengarna skulle användas till att tvinga bort oss om vi inte accepterade.

IDET NÄRMASTE bostadshuset bor Jack Zooibo och hans familj. Det tog honom sex månader, men nu har han byggt upp sina nedbrända hus från grunden. Grannen Hannah Sencho har samma erfarenhet.

– Vi fick ingen chans att tömma husen, djur och många av våra ägodelar brann inne. Det var ett stort lidande, säger hon.

Alla är oroliga eftersom Kengen varit här veckan innan vårt besök och gjort mätningar. Man planerar en ny, kraftfullare geotermisk anläggning (Olkaria V) och ett stort industriområde med bostäder för tiotusentals arbetare.

Området byborna hänvisats till är betydligt mindre än deras nuvarande och enligt dem sämre, både som betesmark och för odling. 

– Där är stenigt och eroderat. Och det är osäkert om vi skulle få stanna där heller, säger Daniel Mpatinga.

En annan grupp i området accepterade efter långa förhandlingar omflyttning för att bereda plats för kraftverket Olkaria IV. Bolaget har byggt 150 nya hus åt dem på en höjd. Den här dagen flyttar familjen Shaa in och vi gör hembesök i flyttstöket. De flyttar in sist.

– Vi väntade i det längsta eftersom husen blev färre än vad som utlovats. 14 familjer har inte fått någonstans att bo och vi ville kämpa för deras rättigheter, berättar byäldsten Daniel Shaa.

Beskrivningen i Kengens omflyttningsplan (RAP) låter inte så illa. Målet är att alla PAP (”Project Affected Persons”) ska få det lika bra som före projektet. Världsbankens principer ska följas. Och man tillmötesgår gruppens önskemål om en samlad placering.

Huset med projektskylten RAP HSE 31 ser också modernare ut än traditionella massajhyddor med fler rum, cementväggar och plåttak. Men nackdelarna överväger, menar Daniel Shaa.

– Vi kan inte leva på vårt traditionella sätt här. Huset känns isolerat och har staket kring den lilla gården. Det finns inte plats för djuren och det är svårt att vara social med grannarna. Hela processen känns olycklig för de flesta.

Vattentankarna som placerats ut räcker inte, husen ligger avskilt och vägarna är svårframkomliga. Löften om busstransporter har inte uppfyllts. Det kostar inget att bo i husen, men familjerna får heller inte äganderätt till dem.

– För att få tillträde var vi tvungna att skriva på papper om att inte ställa ytterligare krav. Men husen är fortfarande Kengens och får inte förändras, ärvas eller säljas.

Daniel Shaa har skrivit flera brev om avtalsbrott till Världsbanken men hittills inte fått andra svar än att man lovat att diskutera med bolaget.

På vägen från nybyggena fastnar vi i den leriga backen, trots att vår bil har fyrhjulsdrift. Först efter hjälp av förbipasserande kan vi fortsätta mot Nairobi.

Joseph Simel leder människorättsorganisationen Mpido som arbetar för massajer och andra boskapsskötande grupper i Kenya. Mpido har stämt polisen, flera ministerier och multinationella bolag för övergrepp, bland annat det i Narasha. Första domstoldsförhandlingen blir 23 december.

– Vi kräver att domstolen ska förbjuda all verksamhet som skadar lokalbefolkningen tills målet är avgjort, säger han.

– Regeringen vill säkra energitillgången utan att väga in konsekvenserna. Man tar ingen hänsyn till att flera tidigare domstolsutslag gått vår väg. I stället har metoderna för att driva ut massajer blivit allt mer brutala, Narasha är inte det enda exemplet. 

Kenya har inte ratificerat ILO 169 (se sid 24), men Joseph Simel anser att lagstiftningen tar hänsyn till urfolk och har förhoppningar om förbättringar. Problemet är att få myndigheterna att tillämpa den. Och att juridiska processer är dyra.

– Att mobilisera medier lönar sig, men även det kan kosta i Kenya. Politikerna bjuder ofta över för att tysta dem, eller hotar med stämningar.

Det är inte bara geotermisk energi som lockar exploatörer till massajernas områden. Naturgas, vattenkraft, oljeutvinning och gruvor är andra hot. 

HISTORISKT HAR folkgruppen drivits allt längre ut i torra och ofruktbara områden. Britterna lämnade det fruktade krigarfolket i fred fram till slutet av 1800-talet då svår boskapspest och sjukdomar försvagat motståndet. 

Genom två avtal tog kolonialmakten över stora områden. Självständigheten betydde ingen förbättring när det gäller landrättigheterna.

– Jag brukar säga att vita kolonisatörer ersattes av svarta. Den politiska eliten fördelade marken efter sina egna syften.

Samtidigt används massajernas kultur och traditioner stenhårt i marknadsföreningen av Kenya som turistland. Mitt på landets flagga ståtar en massajsköld med två korslagda spjut.

FOLKGRUPPENS stora utmaning i dag har med klimatförändringen att göra, enligt Joseph Simel. Trots att de själva bidrar minimalt (nästan alla saknar el) påverkar uppvärmningen deras områden kraftigt. Han är också kritisk till att Olkaria och liknande projekt används inom klimatåtgärder som CDM.

– Projekten är säkert bra för klimatet, men de skadar massajernas försörjning och livsstil.

Språkbarriär, uppifrånperspektiv och ointresse för lokala synpunkter ger svaga eller korrumperade miljökonsekvensbeskrivningar. Avigsidorna göms bakom vackra ord.

– Jag tror inte att människor i Europa eller USA vill förstöra för oss. Men de får inte reda på vad som händer. Det behövs bättre möjligheter och resurser för urfolk att själva dokumentera och nå ut med information.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.