Svenska Naturskyddsföreningen gav tydlig kritik av Alliansens miljöpolitik inför höstens riksdagsval. Undersökningar visade stora brister, inte minst hos moderaterna. I bästa fall har kritiken redan fått effekt. I regeringens första budgetproposition blev det inga nedskärningar av anslaget till biologisk mångfald, trots att tre av fyra borgerliga partier drev den åsikten i opposition. Reinfeldts regeringsförklaring innehöll mer miljöargumentation än något av hans egna tal i valrörelsen. Det tydliggör skillnaden av att vara statsminister och moderat partiledare. Det är glädjande. Även valet av miljöminister ger grund för en smygande optimism – Andreas Carlgren har goda förutsättningar att driva miljöfrågan med stort hjärta och strategisk finess.

Det vore fantastiskt om politikerna längst ut på högerkanten äntligen förstår att det inte finns någon logik i att just deras partier ska vara sämre på att bedriva tuff miljöpolitik. Kanske får vi under mandatperioden konstatera att det största borgerliga partiet går mot mitten även när det gäller miljö, det vore politiskt unikt.

Miljöfrågan är alldeles för allvarlig för att vissa partier ska ha patent på den. Även om de politiska ideologierna avspeglas i de politiska verktygen kan inte ambitionen i miljöfrågan inordnas i vänster och höger. Att klimatet förändras eller vattnets förorenas berör alla människor och har lika mycket att göra med högerns retorik om mänskliga rättigheter som med vänsterns om solidaritet.

Knäckfrågan är i vilken grad partierna lyckas integrera miljöfrågan med de ideologiska fundament som man bygger politiken på. Kanske finns en intressant utgångspunkt i finansminister Borgs tal när budgeten presenterades. Mycket handlade om rättvisa, inte minst rättvisa mellan generationerna. Samma resonemang tillämpat på miljöområdet skulle vara en utmärkt grund till ambitiös moderat miljöpolitik. Men där är partiet inte än. Tvärtom leder regeringens miljöpolitik till ökad orättvisa. Att frångå principen om att förorenaren ska betala och förorda miljösubventioner – morötter på centerns språk – innebär att alla skattebetalare betalar förorenarna för att minska föroreningen. Denna ?förorenaren-får-betalt-princip? är bakvänd och orättvis.

Till exempel ska de som köper ny miljöbil i Stockholm få 20 000 kronor i bidrag. Samtidigt stiger etanolpriset i takt med att efterfrågan ökar. Det är ingen miljövinst om folk köper etanolbilar men av kostnadsskäl sedan kör på bensin. Marknaden för biobränsle i allmänhet och etanol i synnerhet bygger på att de fossila bränslena betalar en högre koldioxidskatt, eller på andra styrmedel som gör att det till syvende og sidst blir billigare att köra på förnybara bränslen än på fossila.

En annan rättvisefråga rör strandskyddet. Den förra regeringen var på väg att urholka skyddet genom att stärka privatiseringen av stränderna. När nu den borgerliga regeringen flaggar för samma sak riskerar man landa i ett förslag där allmänhetens rättigheter trycks tillbaka för fåtalets intressen att lägga beslag på våra stränder, vilket vore djupt orättvist.

En tredje orättvisa som regeringen vill införa är ett system där framtida generationer ska finansiera en nysatsning på vägar. Genom att öppna en gräddfil för privat lånefinansiering av vägbyggen (s k privat public partnership) sätts vanliga samhällsekonomiska prioriteringar ur spel. Det innebär att vägtrafiken och koldioxidutsläppen ökar, vilket utöver den finansiella skulden lämnar en ökad miljöskuld till nästa generation. Det är häpnadsväckande att just vägbyggen får tillgång till denna finansiering. Varför inte istället sådant som forskning och utbildning som ger mervärde för kommande generationer?

Som sagt. Trots klara brister blev Alliansens första budget bättre än väntat. Förhoppningsvis kan Anders Borgs borgerliga rättviseretorik lägga grunden för en ny borgerlig miljöpolitik, men då krävs en radikal synvända på ett antal områden.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.