DET SÄGS ATT SKOGEN längs den låga bergskedjan Tenasserim mellan Thailand och Burma har starka skyddsandar. Stora invasions­planer har gått om intet och helikoptrar kraschat i den täta djungeln. De flesta byar befolkas av urfolket Karen, vars traditionella livsstil har bevarat skogen. De har också fungerat som en sorts buffert mellan två gamla arvfiender.

Andar eller realpolitik? Hur som helst står skogen kvar: en tillflykt bland annat för en av världens få tigerpopulationer och för Thailands sista vilda elefanter. Men de höga träd som breder ut sig över bergssluttningarna intill vägen vi åker längs är också ett rejält förråd av lagrad växthusgas. Det är här Redd (Reduction of Emissions from Deforestation and Degradation) kommer in i bilden.

– Vi har knappt fått någon officiell information om Redd. Men så mycket har vi förstått att regeringen vill sälja kolet som finns i skogen till främmande länder, säger Kowit Pruiksa som sitter bredvid mig i bilen.

Han leder karenbyarna här i distriktet Bong Ti som ingår i det thailändska Redd-projektet. Den som har sett till att byborna vet något finns också med i bilen: Kittisak Rattanakrajangsri från den thailändska urfolksorganisationen ipf (Indigenous Peoples Foundation for Education and Environment).

– Vi säger inte vad som är rätt eller fel, men vi informerar om tankarna med Redd och vilka rättigheter byborna har. Vi tränar dem i att dokumentera landanvändningen och byns historia. Det viktigaste är att hitta orsakerna till avskogningen, säger han.

SKOG SOM FÖRSVINNER i tropikerna står för 20 procent av jordens växthusgasutsläpp enligt fns klimatpanel ipcc. Skövlingen av regnskogarna betyder också väldiga förluster av biologisk mångfald.

När Redd lanserades vid klimatförhandlingarna i Bali 2007 lät det som en smart lösning på flera problem: ekonomiskt stöd från de stora utsläppsländerna och pengar från marknaden för växthusgasutsläpp skulle hjälpa regnskogsländerna att minska takten i avskogningen. Inkomsterna skulle också minska fattigdom och bidra till social utveckling.

Efter kraschen i klimatförhandlingarna i Köpenhamn 2009 sågs Redd+ (pluset står för ökad kollagring och alla former av skogsbruk) som enda ljuspunkten. Även vid Nagoyamötet om biologisk mångfald 2010 stod det för framtidshopp.

Väldiga summor har satsats i förberedande studier och pilotprojekt, samtidigt som debatten ökat om finansieringen, mätbarheten av lagrat kol och hur mycket nytta de planerade satsningarna egentligen gör.

För det som ser ut som enkel matematik på ett globalt plan blir lätt komplicerade ekvationer lokalt. Kombinationen stora pengar, fattiga byar och svårtolkade kriterier öppnar för korruption och lycksökare. De har till och med blivit så vanliga att de fått ett eget namn: Carbon Cowboys.

Det finns farhågor att urskogar ska förvandlas till plantager även inom Redd, att i-länder och industrier ska använda projekten för att köpa sig fria och att människor som lever i och av den tropiska skogen drivs ut i fattigdom.

För att minska riskerna har ett antal sociala och miljömässiga »safeguards«, säkerhetsfunktioner, lagts till Redds renodlade växthusgasberäkningar. Till dem hör samråd med och samtycke från lokal- och urfolk, respekt för traditionella rättigheter och kunskap, bevarande av biologisk mångfald och att naturskog inte ska konverteras till plantager.

– Mycket ser bra ut på papperet, men ingen följer upp vad som faktiskt händer, säger Kittisak.

Han har grävt fram dokument om Thailands pilotprojekt på Världsbankens hemsida (på de thailändska myndigheternas fanns ingenting). De var på engelska och stämplade med CONFIDENTIAL i feta versaler. Kowit Pruiksa från Bong Ti stod som en av undertecknarna.

– Men vi har varken blivit konsulterade eller godkänt planerna, säger Kowit.

Däremot har han och andra lokala ledare bittra erfarenheter av utvidgningen av nationalparken Sai Yok inom projektet BCI (Biodiversity Conservation Corridors Initative) för sex år sedan, då nya gränser och regler bestämdes utan att de tillfrågades. Röda stolpar längs vägen markerar en sydlig flik av parken.

– För oss känns BCI och Redd som ett och detsamma: nya regler begränsar våra möjligheter att leva här och det är osäkert om vi får någon kompensation för det vi förlorar. Som urfolk utnyttjar vi redan skogens resurser så att de bevaras.

Många studier visar att urfolk skyddar skogar bäst. Men

i Thailand ser myndigheterna oftast deras sätt att bruka skogen (bland annat genom så kallat rotationsjordbruk) som ett hot. I många fall har befolkningen körts ut med våld när skogsområden skyddats.

Vägen blir smalare och skumpigare innan den spärras av en vägbom. När motorn tystnar tar djungelns ljud över. Den rödvitblå thailändska flaggan vajar slappt över några enkla hus vid vägen. En gränspolis tittar yrvaket ut medan han knäpper den mörkgröna uniformsskjortan.

Posteringen vakar över en av få passager till Burma. Här har gränsklimatet ofta varit hett, ibland med öppet inbördeskrig mellan karenrebeller och armén på andra sidan. Nu känns det märkligt avspänt. Ibland kommer den burmesiska gränspatrullen till och med över berget och hälsar på, berättar polisen.

Vår fyrhjulsdrivna bil klättrar efter hans motorcykel uppför den sönderregnade vägen för en visumlös snabbvisit några meter in i Burma. Landet öppnar sig för världen nu. Det betyder inte bara demokratisering, utan också nya affärsmöjligheter. Thailand vill vara med och det finns planer på att ersätta vägstumpen med en stor trafikled rakt genom djungeln.

På kvällen träffar vi ledare från flera olika byar. Traditionell hushållning blandas med modern odling i området. De som saknar egen jord är helt beroende av skogen och får problem med nya restriktioner, menar Anan Riuengchiamuen från byn Maseryaw. Till exempel skördas bambuskott under vissa perioder, olika medicinalväxter, skogsväxten pakwan och en mängd olika svampar.

Den kvinnliga ledaren Ounran Panirachorn från byn Phuwa berättar att insamling och försäljning av svamp ger mat och viktiga inkomster. Senaste tiden har bybor arresterats när de plockat innanför parkgränserna.

– Men det finns också parkvakter som är tillmötesgående och förstår våra behov.

HUVUDENTRÉN TILL nationalparken Sai Yok ligger några mil norrut. De flesta besökare kommer inte längre än några hundra meter in i parken, till de höga vattenfallen och bryggorna där flottfärder för turister startar. På vägen till huvudbyggnaden möter vi långa led med badklädda ryska turister.

Parkmyndigheten ansvarar för Redd, men underligt nog känner personalen här knappt till projektet. Däremot pratar de gärna om utvidgning av det skyddade området, om tigerspår och elefantleder.

– Vi tävlar med tiden för att stoppa vägen från Burma som kan skära av korridoren och öppna området för exploatering. Nationalparker har starkare skydd, lyckas vi inte nu är risken stor att där inte finns någon skog alls om 4–5 år, säger parkchefen Thatnet Phetkhong.

Kittisak är förvånad att parkfolket inte känner till Redd.

– I Bangkok är det en het debattfråga. Men förmodligen bestäms detaljerna centralt.

Han är pessimistisk till om ens nationalparksskydd räcker för att stoppa vägen.

– Står den tillräckligt högt på den nationella agendan kör man över reglerna. Dollar går före elefanter.

Tanken med projekten är att skapa en skyddad mångfaldskorridor till Thailands största nationalpark Kaeng Krachang, ett tjugotal mil söderut. Mittemellan finns distriktet Suan Phueng som också ingår i Redd-projektet. I den stora byn Thamakham samlas många invånare i skuggan utanför ett stort hus för att prata med oss.

Byn har fått pris för sitt arbete med att skydda skog inom bci. Men man har också erfarenheter av korruption som leder till avverkningar. Vid ett tillfälle höggs mer än 200 gamla ädelträd. När stockarna skulle köras ut blockerade byborna vägen och kallade på polis.

– De som jobbade med avverkningen var inhyrda burmeser, men uppdragsgivaren visade sig vara en högt rankad polis­officer med kontakter i skogsdepartementet. Förmodligen döms bara underhuggarna, berättar byledaren Ratchada Charoensuk.

Efter mötet tar byborna med oss till en lund med heliga jätteträd vid floden. Flera är insvepta i stora orange tygsjok.

– Ceremonier skapar sammanhållning. Även om vi är många som jobbar för att bevara så finns det alltid folk utifrån som vill hugga, säger Ratchada.

VI FORTSÄTTER NÅGRA mil västerut, rakt genom två brolösa floder till den lilla byn Phurakam i en dal mellan skog­klädda kullar. Byn tvångsflyttades hit när nationalparken Kaeng Krachang anlades på 80-talet. Gamlingarna vi träffar (de yngre jobbar på annat håll) räknar generationer och kommer fram till att byns historia där sträckte sig minst ett par hundra år tillbaka i tiden.

– Vi blev anklagade för att förstöra skogen och jaga. Men vårt rotationsjordbruk skadade inte, vi tog aldrig ned stora träd eller bambu. Problemet är att skogsmyndigheterna inte förstår vårt sätt att leva, säger 80-åringen Ywne Kai.

Jordmånen var bättre, det fanns mer svamp och floden gav fisk. Livet blev mycket svårare efter flytten eftersom odlingarna är små och ger för liten skörd. För att öka avkastningen tvingades de börja med kemikalier och konstgödsel.

Byborna har fortfarande släktingar som lyckats hålla sig kvar i Kaeng Krachang. Några kastades ut förra året.

En Phurakambo sköts till döds nära byn förra året, oskyldigt misstänkt för att försöka fånga vilda elefanter, berättar Kittisak.

Thailands vilda elefanter är hårt trängda, främst av turistindustrins behov. För att fånga ungar som kan tämjas måste vuxna djur dödas.

– Här finns starka ekonomiska intressen. Man har försökt lägga skulden på karenfolket. Men nu pågår i stället en rättsprocess mot parkchefen och flera anställda.

Målet handlar inte bara om märkliga omständigheter kring fem elefanters död. Det handlar också om att parkvakter drev ut bybor och brände ned deras hem förra sommaren. Som kulmen på förföljelsen mördades en karenaktivist som var talesman för byborna i september. Parkchefen misstänks för att ligga bakom mordet.

I STADEN RATCHABURI träffar vi den tongivande karenledaren Wut Boonlert som varit med och bildat ett nätverk för att övervaka det thailändska Redd-projektet. Han menar att myndigheterna borde kunna samarbeta bättre med urfolk. I norra Thailand finns många positiva exempel.

– Jag tror att det finns en dold agenda i valet av pilot­område. Det är lättare att kontrollera byarna här eftersom de ligger nära Bangkok. Befolkningen har inte lika starka kopplingar till det traditionella sättet att leva och organisationerna är svagare, säger Boonlert.

Pilotprojektet ska sluta i december, men regeringstjänstemän som urfolksreprentanterna talat med är osäkra på fortsättningen. En arbetsgrupp med organisationer och byledare har diskuterats, men än har inget hänt.

– Det är många frågor som måste lösas: om inte finns risken att Redd bara ger nya problem här i stället för att bidra till en lösning av klimatkrisen.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.